För tre år sedan skrev jag en krönika om contorta-tallen och multikulturalismen. Min poäng var att politiskt korrekta människor avskyr främmande inslag i vår natur, typ denna invasiva tall, men välkomnar främmande inslag i vår kultur, typ migranter som ibland har svårigheter att passa in i vårt etablerade mänskliga och sociala habitat. Jag fick en hel del skäll för den artikeln eftersom den ansågs rasistfascistisk.

På förekommen anledning läste jag artikeln igen. Den förekomna anledning är ett annat anfall mot vår svenska ursprungsnatur som politiskt korrekta människor oroar sig över, nämligen blåskrabbornas ankomst.

Blåskrabban – eller som den egentligen heter Hemigrapsus sanguineus – är en variant av den inhemska tångkrabban, men den har en mer fyrkantig ryggsköld. Men blåskrabban är jättefarlig eftersom den är invasiv, vilket betyder just jättefarlig. Den är, enligt PK-isterna, en oönskad invandrare från Asien. Den har rest med omedvetet flyktingsmugglande fartyg utanför ”inseglingsrännan till Göteborgs hamn, där många fartyg tömmer sina barlasttankar och larver kan ha följt med”.

Blåskrabbans farlighet för den snälla och lite bortkomna svenska tångkrabban beror på blåskrabbans reproduktionskraft. Blåskrabban ”är inte särskilt stor”, säger en insatt forskare, ”men den blir könsmogen tidigt och kan leva i 5 – 7 år. Vid stabil temperatur och salthalt reproducerar den sig 3 – 5 gånger per säsong, till skillnad från våra inhemska arter som reproducerar sig bara en gång per säsong. I Frankrike har man på vissa platser räknat till över 100 krabbor per kvadratmeter”. ”Den höga reproduktionstakten i kombination med dess aptit gör att den effektivt konkurrerar ut andra arter genom att äta upp all mat.”

Två saker fyller mig med förvåning. Den första är att de politiskt korrektas invändningar mot blåskrabban (och contortata-tallen) är nästan exakt desamma som vissa invandringskritikers argument mot invandring från muslimska länder. De främmande förökar sig så mycket snabbare än vi och kommer därför att ta över.

Den andra saken som förvånar mig är hur politiskt korrekta människor kan bli så upprörda över invasioner av främmande väsen i naturen men inte i kulturen. Personligen stör det mig inte ifall svenska tångkrabbor blir utkonkurrerade av mer livskraftiga blåskrabbor. Jag står högre i näringskedjan och ska äta krabborna och vill därför gärna att de ska föröka sig så mycket som möjligt. (Sanning med modifikation. De japanska ostronen som kommit på senare år verkar slå ut de svenska blåmusslorna vilket jag inte gillar. De svenska blåmusslorna är mycket godare än de japanska ostronen.)

För tre år sedan, i artikeln om contortan, framförde jag att en förklaring till de politiskt korrektas ambivalens kunde vara att de politiskt korrekta ”i varje fråga [ansluter sig till] den ståndpunkt som leder till största möjliga statsingrepp”. Jag har inte förstått bättre på tre år. Blåskrabbans härjningar hade inte noterats om det inte varit för statliga miljöforskare som har all anledning att uppmärksamma behovet av mer statsfinansierad forskning om blåskrabban och alla andra hot mot vår natur. På motsvarande sätt är migrationen ett jättelikt statligt engagemang om vilket det välfärdsindustriella komplexet har egna anledningar att värna.