Jag har länge varit övertygad om att den politiska och mediala nomenklaturan som styr vårt land på något märkligt vis har ett aldrig sinande behov av att hata personer och grupperingar som de betecknar som högerextrema och nazistiska (och som för all del också i vissa fall kan vara det). De behöver dem som ständiga fiender för att legitimera sitt eget maktinnehav. På så vis kan de leda uppmärksamheten bort från hur den havererade invandringspolitik som de själva genomfört har förvandlat Sverige från ett sammanhållet välfärdssamhälle till vad som allt mer liknar en mångkulturell dystopi.

Eliten i Sverige har omvandlat landet på detta för mig skrämmande sätt, inte för att de tänker på folkets bästa – vi har ju aldrig fått uttala oss om vad vi tycker om ett inflöde med 100 -150 000 beviljade uppehållstillstånd per år. Genom att bygga upp en ”invandringsindustri” har de skapat en plattform åt sig själva för maktinnehav och framtida karriärmöjligheter, medan folkets uppgift är att stå för fiolerna. Detta har väl sällan varit så tydligt som nu, när hela pk-eliten tillsammans med organisationssverige hamrar på samma självspelande piano om hur den lilla sekten Nordiska Motståndsrörelsen har tagit över Almedalen, se ”Därför är vi både rädda och förbannade” i Expressen.

Det är förunderligt att detta narrativ har fått pågå så länge. Jag minns att jag undrade hur länge s-märkta politiker skulle kunna hålla på att förfasa sig över att det var ”högerextrema” (ofta ett ord för militanta invandringsmotståndare), nazister och skinnskallar som låg bakom attacker och trakasserier av judar i Malmö, se ”Judehatet är vardag i Malmö” i Expressen.

Denna världsbild har vi matats med långt in på 2000-talet, trots att skinnskallarnas storhetstid försvann under nittiotalet. Media har sjungit med i kören och in i det längsta undvikit att överhuvud taget nämna att det var den fundamentalistiska och aktivistiska delen av stadens växande muslimska befolkning som var den stora anledningen till att judar flyr Malmö.

Berättelsen om den bruna ondskan som största hot i vår nutid måste hållas vid liv. Jag vet inte hur många gånger vår statsminister har upprepat att SD har bruna rötter och att det har funnits hakkors någon gång i partiets historia, se ”Nu KU-anmäls Löfven – kallade SD nazister” i Expressen.

Inte för att jag tycker att det saknar betydelse, men om vi ska kunna rädda vårt land från en havererad framtid, så kanske vi ska hålla fokus på vad som händer här, nu och framöver. Som jag nyligen skrev här beräknar Migrationsverket att Sverige i en redan överansträngd situation kommer att bevilja 118 000 uppehållstillstånd för asylsökande fram till och med 2021. Vi har hittills i år låtit fem gånger så många asylsökande få stanna som övriga Norden tillsammans.

Migrationsverkets prognoser räknar också med att mellan 2018-2021 kommer cirka en halv miljon anhöriga inklusive utomeuropeisk arbetskraft att söka sig hit. Jag hör inte ett ord i konventionella media om dessa volymer. Det är bara på sociala medier som människor uttrycker sin bestörtning, när jag framför dessa fakta. Istället handlar den gängse nyhetsrapporteringen till stor del om dessa uppskattningsvis 3-400 nazister som ett ständigt hot mot demokratin. Så länge det finns några sådana personer någonstans är jag övertygad om att DN, som är näst intill besatt av nutida svensk nazism, kommer att rycka ut igen och göra ett nytt mittuppslag om saken, se ”På DN-Kultur upprepar sig historien” i Smedjan.

Samma partitur gäller när fotbollslandslagets Jimmy Durmaz blev utsatt för en ”hatstorm”, som mycket tyder på var en våldsam överdrift eller till och med arrangerat. Nu skulle hela landet enas mot rasism! Sportreportrar lade handen på hjärtat och påstod att de aldrig hade blivit så gripna som när landslaget höll en improviserad presskonferens och i korus skrek ”Fuck rasism!” Detta trots att Sverige i flera undersökningar visat sig höra till världens minst rasistiska länder och ”kärleksbombningen” av Durmaz mångfaldigt överträffade det som kunde kallas för ”hat och hot”, se ”Inte hat- utan kärleksstorm mot Durmaz” i Dagens Nyheter.

Kanske var hela händelsen snarare ett utslag av den identitetspolitik som så länge hållit Sverige i sitt grepp? I VM 1994 rådde i alla fall inte någon liknande medieturbulens kring de mörkhyade spelarna Henke Larsson och Martin Dahlin.

Men med sådana aktioner i ryggen kan eliten starta nya skattefinansierade projekt mot främlingsfientlighet och rasism. Makthavarna kan vara förvissade om full support från journalistkåren, som kommer att dammsuga nätet på jakt efter ”bevis”. Med harm i bröstet kan sedan partiledare och opinionsbildare återigen proklamera att nu krävs det krafttag mot alltifrån xenofobi till nazism.

Tåget fortsätter att rulla vidare på samma spår som det har gjort i 20-30 år,
ingenting förändras, mer än att eliten flyttar fram sina positioner. Att justitieministern kräver av ”nätjättarna” att de tar bort material som innehåller ”hat och hot”, är en sak, men detta begrepp kan göras ytterst flexibelt. Redan har regeringens ingripande lett till att en känd invandringskritisk sajt, Granskning Sverige, som bedriver en jämfört med kvällspressen ”omvänd” medborgarjournalistik, fått allt sitt material nedsläckt, se ”Googles censur av Granskning Sverige är ett digitalt bokbål” i Nya Dagbladet.

Den största alternativa nyhetssajten Samhällsnytt har, som ett resultat av Morgan Johanssons ingripande, fråntagits sina annonsintäkter. I båda fallen har Google, efter sådana påtryckningar, dragit åt snaran.

Denna repression mot yttrandefriheten sker med svastikan som varningsflagg i bakgrunden. Etablissemanget undviker fortfarande att se den verkliga hotbilden i de flera tusen våldsbejakande islamistiska extremister med sina IS-anhängare som Säpo anser vara det största hotet mot ”hela samhällsmiljön”, se ”Terrorhotet fortfarande förhöjt” på Säkerhetspolisens sajt.

Om en självrannsakan mot all förmodan skulle ske, så måste de ansvariga också börja diskutera sin egen skuld i den pågående omvandlingen av vårt land. De är ju själva arkitekterna! Då skulle också lager efter lager skalas av och media skulle tvingas att rapportera om omfattningen av sådant som de dolt under flera decennier: asylbedrägerier, invandrarrelaterad kriminalitet, migrationens kostnader och konsekvenser för hela samhället på alla plan.

Därmed blir också journalister och ledarskribenter (Obs! inte alla) tvungna att tända av från den mångkulturella drogen och blotta sin egen ryggradslöshet vad gäller långvarig bristande allsidig rapportering. De måste också ställa politiker till svars som de tidigare förhållit sig okritiska till. Ett sådant narrativ vill den symbiotiska makten politiker/media inte ha. Därför behöver de använda sig av nazisterna som projektionsyta och som det största hotet mot oss alla.