EU och den nationella identiteten

Lennart Bengtsson

Den 3 juli 2018 slog Sverige Schweiz i en åttondelsfinal och blev därmed kvartsfinalist i VM fotbollen. Glädjen gick upp i taket och inte en människa brydde sig om Almedalsspektaklet längre. Extra synd var det om Björklund och det liberala partiet som samma dag profilerade sig för en starkare bindning till EU med anslutning till Euro och kanske ett förenat Europa i sikte. Detta en dag då nationalismen i Sverige till och med överträffade ett norskt syttende maj och inte bara SD gladde sig.

Man frågar sig hur det skulle bli möjligt att ytterligare stärka den europeiska integrationen och samtidigt skapa en europeisk identitet när alla känner sig 100 procent svenska, tyska , spanska, engelska etc. Alla vill behålla sitt språk, sin konstitution, sitt parlament, ja precis allt som det är och i vissa länder har det ju varit så sedan urminnes tider. Har det liberala partiet och Björklund egentligen tänkt igenom vad de vill åstadkomma och om detta är möjligt eller ens önskvärt? Jag är inte övertygat att så är fallet.

Att bli europé är nämligen inte lätt. Man måste vara beredd att lämna sitt land och finna en ny eller extra identitet. Det förutsätter att man bor och lever tillräckligt länge i ett annat land än sitt eget, lär sig landets språk och dess kultur och dess historia. Det krävs också att man förstår och bryr sig om landet och dess invånare. Det räcker inte med att åka dit på semestern, äta lite spännande mat, besöka några historiska platser och prata lite engelska med de olika urinnevånarna var man än råkar befinna sig på den europeiska kontinenten och sedan åka hem igen.


Det europeiska samarbetet har varit alldeles utmärkt på många sätt inte minst när det gäller vetenskapligt och tekniskt samarbete. Detta har fungerat utan komplikationer också innan Sverige var medlem av EU precis som det i dag är fallet för Norge och Schweiz och kanske också om något år för Storbritannien. EU har också varit bra för ekonomin och säkert bidragit att minska spänningar mellan länder som tidigare varit i krig åtminstone för en tid. Vi som tillhör en äldre generation än dagens politiker vet emellertid vad som kan ske. Vi kunde inte föreställa oss vad som skulle hända i det tidigare Jugoslavien och det förfärande kriget som fullständigt slet sönder landet bara för 20 år sedan. Och detta var människor som varit en nation sedan 1918. De talade förvisso lite olika språk och hade olika religioner men förstod varandra och levde och arbetade tillsammans. Men det hjälpte inte.

Faran med den europeiska unionen är att man försöker genomföra något ovanifrån under tvång och hoppas att alla till slut på ett magiskt sätt skall vakna upp en morgon med en europeisk identitet och hurra lika friskt på Schweiz som på Sverige eller för den delen på Tyskland, England eller Danmark. Alla inser att detta är en omöjlighet ty så fungerar inte normala människor.

Av denna anledning tror jag att i dagens situation skulle det vara mer förnuftigt att ta ett steg tillbaka i det europeiska samarbetet även om det är emot ambitionerna för alla de som fått möjlighet till ett mer spännande och inte minst lönsamt brysselskt liv. De vill självfallet göra allt vad de förmår att vidareutveckla den europeiska byråkratin.

I stället bör man sträva efter ett nedbantat system där man koncentrerar sig på det som verkligen är till nytta och som inte de enskilda länderna kan klara själva. Björklund som verkar vara en hygglig och jordnära person är säkerligen under våldsamt tryck av sina ambitiösa och energiska partimedlemmar som ser som sitt mål att helst styra det lilla och kanske på sikt bångstyriga Sverige från Bryssel och se till att man knäpper politiska uppstickare som SD på näsan för gott. Men inte ens dessa mäktiga kan stoppa glädjescenerna när det nationella fotbollslaget vinner åttondelsfinalen i St. Petersburg av alla ställen. Vem vet kanske det bara är början på en nationell yra?