Det ligger nära till hands att fastna i stämningsläget att allt går åt pipan i Sverige. Jag måste hela tiden vakta mig själv för att inte göra det. Det är så lätt att peka på alla felen – till exempel migrationen, infrastrukturen, no go-zonerna, skolan och försvaret och så vidare – och förutsäga ragnarök. Det känns särskilt tillfredsställande att oja sig över migrationens effekter eftersom sådan klagan under det senaste året – och särskilt sedan årsskiftet – har blivit socialt tillåten. Som i ett kosläpp galopperar åsikter som tidigare hållits fjättrade inom en trång åsiktskorridor råmande och pruttande ut över tidigare förbjudna ängder.

Men man får vakta sig. Åsikter på kosläpp är inte alltid tillförlitliga, inte ens när man själv framför dem med stark egen övertygelse. Låt mig exemplifiera med den svenska sjukvården. Visserligen har jag själv inte särskilt tydligt framhävt dess eventuella brister men jag har läst och trott på skildringar av dess otillräcklighet.

En bekant till mig råkade nyligen ut för en bilolycka. Han körde av vägen och kan inte förklara varför. Kanske hade han somnat ett ögonblick. Han såg bilen fara ut i terrängen och i nästa sekund låg han hängande i bilbältet ihoptryckt av krockkuddar inuti en demolerad Volvo. Han hade inte en skråma annat än en bula i pannan som antagligen åsamkats honom av en expanderande krockkudde. Efter någon minut hörde han en röst som frågade hur han mådde.

Först trodde han det var ett andeväsen men sedan besinnade han sig. Så småningom förstod han att bilen hade någon automatik som ringde upp ambulansväsendet vid en allvarlig krock. Det var larmcentralen eller möjligen Västra Götalandsregionen som hörde av sig. Efter fem minuter kom en ambulans och hämtade honom till sjukhuset i Skövde. Där var full uppställning med minst tre läkare och ett antal sjuksköterskor som undersökte honom på alla tänkbara sätt innan han så småningom, friskförklarad, skickades hem i taxi.

Han hade haft en vidunderlig tur men det hindrar inte att sjukvården hade visat sig stå redo med full service med osannolik snabbhet och kompetens (plus att Volvo tillverkat en bil som klarade smällar som för några årtionden sedan med säkerhet hade varit dödliga och dessutom utrustat bilen med automatisk ambulansuppringning vid allvarlig olycka). En solskenshistoria helt enkelt. Men jag har svårt att tro att sjukvårdens i detta fall bevisade kompetens var en enstaka lyckträff. När jag själv fick tarmvred för något år sedan grep kirurgerna vid Näls sjukhus in med berömvärd snabbhet och precision.

Men anekdotisk bevisning är inte så mycket värd, så jag utmanade herr Google med det provokativa påståendet ”svensk sjukvård bäst i världen”. Då hamnade jag bland annat i en undersökning från Sveriges Kommuner och Landsting som visserligen är part i målet – eftersom organisationen är en intresseförening för sjukvårdshuvudmännen – men troligen inte vill bli påkommen med lögnaktig information. SKL har jämfört svensk vård med vården i tolv andra EU-länder plus Kanada, Norge och USA och kommit fram till följande:

Sverige ligger i en toppgrupp när det gäller medicinska resultat och effektivitet, på första plats i kvalitetsindexet och på delad andra plats i indexet över effektivitet.

I en annan, mindre partisk undersökning publicerad förra året i the Lancet kom svensk sjukvård på fjärde plats bland 195 länder i världen efter Andorra, Island och Schweiz (som inte ingick i SKL:s studie). Helt respektabelt enligt min uppfattning.

Men herr Google hade kanske blivit påverkad av min formulering så jag skrev i stället ”svensk sjukvård sämst i världen”. Då fick jag ungefär samma träffar plus några som förklarade exempelvis att Sverige är sämst på sjukvård i Europa eftersom vi har färre sjukhussängar per capita än något annat EU-land.

En annan studie förklarar att Sverige är sämst i Europa på grund av väntetiderna:

Vår undersökning bekräftar de talrika uppgifterna i svenska media om många timmars väntan i sjukhusens akutmottagningar, livshotande dröjsmål för cancervård och halvårslång kö för planerad kirurgi.

Med detta vill jag säga att jag faktiskt inte kan bedöma hur det ligger till i verkligheten om det nu finns en verklighet. Min bekant fick vänta i fem minuter på en ambulans efter en bilkrasch som kunde ha varit dödlig, andra, hävdas det, står i halvårslång kö för planerad kirurgi. Någon kan kanske ge en trovärdig tolkning, men för mig är det svårt.