Det har länge varit känt att Svenska kyrkan är vänstervriden organisation som sätter vänsterpolitisk aktivism före evangeliet och klassisk kristendom. Förra året kom Johan Sundeens avhandling 68-kyrkan som berättade om hur vänstern tog över kyrkan.

På Almedalen fick vi se denna 68-kyrka in action. Den borgerlige debattören Thomas Gür, en vänlig och lärd man, hade kallat till en pop up-seminarium om integration utanför Visby domkyrka. Mötet föll dock inte kyrkans domprost Mats Hermansson i smaken. Han lät därför ringa i klockorna för att sabotera mötet.

”Det var ett otrevligt och konfrontativt budskap”, förklarar Hermansson. ”Vi diskuterade vad vi skulle göra, och vår första åtgärd var att ringa polisen. Sedan bedömde vi att det var fara å färde. Så ringde han i stället i kyrkklockorna i Visby domkyrka, mitt under Almedalsveckan”

Pop up-seminariet hade titeln ”9,5 teser om integrationen – så får vi bukt med problemen fram till valet 2038”. Budskapet var att vi behöver överge den havererade mångkulturalismen för en assimilationspolitik. Svensk kultur är det sammanhållande kittet.

Gür och mötesdeltagarna undrade förstås vad som pågick. Varför dånar klockorna? Man frågade domprosten som svarade att han ringde för att varna för ”fara å färde”, sen smet han iväg för att slippa förklara vad han menade. Själv påstod han att han fick ”knuffa sig fri”, men det är ren lögn. Händelsen filmades.

”Vi önskar inte politiska möten på kyrkans mark. Jag ville ha polisens assistans för att komma fram till hur vi skulle göra nu. Men vi fick inte tag i någon polis”, säger Hermansson.

Vad angår det polisen om medborgare håller möten för att diskutera politik? Har domprosten glömt att vi lever i en demokrati? Inte heller stämmer det att han inte önskar ha politiska möten på kyrkans mark, för inne i kyrkan får företrädare för två vänsterpartier prata: Rosanna Dinamarca från Vänsterpartiet och Annie Lööf från Centerpartiet.

Efter att ha fått kritik för sitt drastiska tilltag har Hermansson ångrat sig. Att ringa i klockorna var ”överilat”, menar han. Jag tror att domprosten inte har hängt med riktigt. Jag tror att han väntade sig applåder för sin heroiska kamp mot ”mörka krafter”. Men tiderna har förändrats. Idag är det många som känner sig mer hotade av de mörka krafter som Svenska kyrkan gullar med: islamisterna.

Mot dem tar 68-kyrkan ingen kamp. För att varna för dem ringer man inte i några klockor. I stället växer sig islamisterna starkare i Sverige för varje dag som går som en följd av den ansvarslösa invandringskritik som Svenska kyrkan stödjer. Ja, ärkebiskop Antje Jackelén har i kollegial anda undertecknat en artikel tillsammans med en av Muslimska Brödraskapets ledare i Sverige, Mahmoud Khalfi. Samme islamistledare har också fått förkunna Koranen i Adolf Fredriks kyrka i Stockholm.

Här passar det att citera ur Matteusevangeliet: ”I blinde ledare, som silen bort myggan och sväljen kamelen!”

Man är inte lika snäll mot sina kristna bröder och systrar som hellre låter sig ledas av klassisk kristendom än 68-vänsterism. Man kan till exempel läsa den självbiografiska boken Konsten att överleva Svenska kyrkan som kom ut i år. Där berättar prästen Helena Edlund om hur hon blev bannlyst och utkastad för att hon kritiserat islamisk fundamentalism och mångkulturalism och därmed brutit mot den heliga Vänstergrunden. Hon skriver:

”Det var både sorgligt och smärtsamt att tvingas inse att det inte fanns någon plats för mig inom Svenska kyrkan – en organisation som ständigt signalerar hur alla, oavsett bakgrund och tidigare försyndelser, var välkomna. Men den välkomnande famnen var inget mer än en vacker kuliss. Kyrkans gemenskap var inte öppen för alla, och absolut inte för mig. Efter tolv års tjänst var jag belagd med ett outtalat men högst påtagligt yrkesförbud och minst en biskop hade aktivt hjälpt min arbetsgivare att bryta mot lagen och sparka mig ur Svenska kyrkan.”

När moskén i Växjö ansökte om att få ha böneutrop välkomnades detta av biskopen i staden. Och när moskén fick som den ville, blev biskopen nöjd. Vi ser alltså ett kyrkoetablissemang som inte lyfter ett finger för att rädda kyrkan ur sin kris, inte har någon lust att missionera, men som samtidigt främjar islams expansion.

Kanske minns ni Yasri Khan? Miljöpartistisk toppolitiker och ledare för den skattefinansierade organisationen Svenska Muslimer För Fred och Rättvisa. Han fick avgå från MP sedan det avslöjades att han inte ville ta kvinnor i hand. Yasri är ett fan av Turkiets islamistiske president Erdogan.

I ett seminarium på S:ta Katharinastiftelsen den 25 februari 2015 kunde Yasri inte ge ett rakt och tydligt svar på frågan om det är rätt eller fel av den saudiska regimen att avrätta ateistiska bloggare.

Denne Yasri befann sig i år med en grupp andra aktivister på Visby domkyrkas mark för att förrätta islamisk bön. Hermansson hade inget att invända mot detta. Klockorna var tysta.

Samma kyrka som gläds åt att muslimer får ropa ut Allahu akbar på 110db kan inte tolerera att fredliga medborgare för lågmälda samtal om politik på kyrkbacken. Men Hermansson och hans gelikar har blivit akterseglade. Han står där slokörad och förvirrad. Året är inte längre 68.