Här tjatar jag och del andra om att staten borde ge sig in i no go-zoner och utanförskapsområden och återta makten från kriminella ligor och härskande klaner eller gäng av unga busar eller vem det nu är som djävlas med polisen och försöker förhindra den från att göra sitt jobb. Jag och dessa andra är upprörda över att detta inte sker. Vi betalar ju skatt och röstar på partier och då borde det råda ordning. Har vi inte rätt att kräva det, kanske?

Tja. Jo. Möjligen har vi någon sorts teoretisk och till och med moralisk – på grund av att vi betalat skatt – rätt att begära att statens våldsapparat återtar kommandot, klubbar buset och skapar trygghet för oss. Men egentligen?

Det finns en massa människor – och detta är det härskande politikerväldets existensberättigande – som anser sig ha rätt att bli omhändertagna på ”samhällets”, vilket betyder skattebetalarnas, bekostnad. Politikerväldet ombesörjer detta genom att beskatta medborgarna och omhänderta dessa som inte anses – och inte anser sig – kunna omhänderta sig själva. Någon annan tar hand om dem.

Vi nettoskattebetalande medelklassare tycker egentligen inte om den ruljangsen av det enkla skälet att det är vi som betalar för den. Men samtidigt har vi inte kurage att protestera särskilt öppet eftersom en stämning härskar i nationen av innebörd att den som inte vill betala för sådant är en snål, ond och elak människa, troligen rasist eller nazist tillika.

Men när vi nettoskattebetalande medelklassare anser att staten ska återupprätta sitt våldsmonopol för vår trygghets skull är vi då inte likadana som dem som vill bli omhändertagna av andra? Är vi inte precis samma sorts skrikiga och krävande undersåtar som välfärdsstatens pockande klienter?

Nyckelordet är ”undersåtar”. Jag tror att nästan alla svenskar mentalt definierar sig som undersåtar vare sig vi är välfärdsklienter eller nettoskattebetalande medelklassare. Vi är lydiga. Vi har inte den demokratiska mentalitet som intalar oss att landet faktiskt är vårt. Jag hade en släkting, död sedan länge, som klev ombord på kajförtöjda krigsfartyg och insisterade på att få komma ombord för att inspektera hur militären skötte hans båtar. Han hade ett demokratiskt sinnelag.

Om vi bara vågade övertyga oss själva att Sverige faktiskt är vårt land skulle mycket vara vunnet. Det är vårt land men eftersom vi inte allihop på en gång kan ägna sig åt att styra landet har vi utsett ombud för detta värv. Ombuden kallas politiker och ska enligt den demokratiska teorin väljas till sitt ämbete för att vi väljare har förtroende för just dessa individer. Politikerna är alltså, fortfarande i den demokratiska teorin, våra uppdragstagare. Vi medborgare är uppdragsgivare och står alltså högre än politikerna.

Men verkligheten följer inte denna fina teori. I verkligheten anses politikerna stå högre än medborgarna. Det tycker både politikerna själva och, tyvärr, medborgarna. Det är mycket lätt att testa denna hypotes. Ring upp en riksdagsman. Han svarar inte. Lämna ett meddelande om att du vill bli uppringd. Normalt ringer han inte tillbaka. Jag vet för jag har provat åtskilliga gånger. På så vis påminns både politikern och medborgaren om vilken hierarkisk ordning som gäller i verkligheten.

Så varför skulle politikerna bry sig om en aldrig så stark medborgerlig opinion om att no go-zonerna bör rensas upp? Om politikerna inte tycker det så behöver de inte bekymra sig om medborgarnas uppfattningar.

Så långt komna i resonemanget är det alltid någon i sällskapet som säger att det är fritt fram i vårt land att starta ett nytt parti som avser att bry sig om medborgarna och att om medborgarna så vill så kommer detta parti att komma till makten varvid demokratin är återställd.

Jag tror inte att det är så enkelt eftersom vi medborgare har vant oss vid att vara undersåtar.

Egentligen tror vi inte på demokratin. Säger du att vi visst tror på demokratin? Varför tål vi då att våra ombud i riksdagen inte ringer tillbaka när vi vill ha tag på dem? Kan du tänka dig en VD i ett privat företag som inte svarar när styrelsen kallar? Vi medborgare har inte fattat att demokratin bygger på tanken att vi inte bara låtsas att medborgarna bestämmer utan också att medborgarna känner sig – och uppför sig – som härskare.

Demokratin – eller frånvaron därav – sitter i medborgarnas skallar och mentalitet.

Den lägsta formen av demokrati är att folket får rösta på ett eller flera existerande partier. Jätteskillnad om det är ett eller flera partier att välja emellan? Tja. Ibland gäller att alla tandkrämer smakar likadant.

En högre form av demokrati är att man kan starta nya partier. Det är stort. Då kan misslynta medborgare erbjuda alternativ. Oligopol av etablerade företag i en industribransch är en styggelse och likadant om politiken lyckas förhindra konkurrens från startups.

Den högsta formen av demokrati är när medborgarna upplever sig själva som härskare och inte låter sig kuvas eftersom makten inte är politikerna och media, som hos oss, utan medborgarna själva.