En utrikeskorrespondents iakttagelser

Patrik Engellau

De flesta utrikeskorrespondenter verkar få en stor del av sin kunskap om värdlandet genom att prata med taxichaufförer vilket naturligtvis är tidsbesparande. Taxichaufförer träffar man ju i alla fall så man kan slå två flugor i smällen. Jag är som en utrikeskorrespondent i Invandrarsverige och får mycket riktigt mina uppfattningar om hur invandrare tänker genom att prata med taxichaufförer. (Det är rätt svårt eftersom de talar så dålig svenska vilket är förvånansvärt med tanke på att de nog utgör den grupp bland migranterna som har de tätaste kontakterna med ursprungsbefolkningen. Hur ska det då vara med de andra som jag aldrig träffar?)

Till exempel blev jag häromdagen körd av en irakier som började klaga på politiker. Han sa att politiker aldrig är att lita på för de lovar en sak och gör en annan. Det där fick mig att undra lite. Var det hans erfarenheter från Irak som han projicerade på svenska politiker enligt principen att politiker är politiker och att alla politiker är likadana överallt? Eller hade han gjort seriösa empiriska bedömningar av svenska förhållanden under det tiotal år han varit här? Eller hade han bara slentrianmässigt anslutit sig till ett allmänt politikerförakt?

Språksvårigheter gjorde att vi inte kunde fördjupa oss i det där. Jag började då berätta djupt kända men kanske lite romantiserade berättelser om hur det var förut i Sverige innan politikerna bildat en egen, statsunderstödd klass och fortfarande var beroende av partimedlemmarna och när gränsen mellan partimedlemmar och valda ombud fortfarande var helt permeabel och politiken därför kändes som en betydelsefull angelägenhet där medborgarna faktiskt hade inflytande. Demokrati, liksom.

Jag är inte säker på att det där gick in. Jag tror inte det. Jag insåg då att det troligen finns en avgörande skillnad mellan ”gamla” svenskars och ”nya” svenskars syn på förhållandena i riket. Vi gamla svenskar anser att moderna svenska missförhållanden är olyckliga avvikelser som snarast bör rättas till. De nya svenskarna, som inte har några generationers överblick över det svenska samhället, utgår från att det är samma skit här som där.

Sedan började vi tala om jobb för nyanlända. Han föreslog att de skulle kunna jobba som trädgårdsmästare. Han kände några arbetslösa som hade den kompetensen, sa han. Det tyckte jag var en utmärkt idé. Det är väl bara för dem att sätta igång, föreslog jag.

Det tyckte inte han. Han menade att Arbetsförmedlingen måste ordna det där. Det dög ju inte att migranterna själva gick och ringde på hos villaägarna och erbjöd sig att klippa gräset och att ordna rabatterna. Varför inte det? frågade jag. Tror du svenskarna skulle släppa in migranter i sina trädgårdar? svarade han. Nej, det måste till insatser av Arbetsförmedlingen.

Det framgick att han var rätt besviken på Arbetsförmedlingen. Vad ska man ha

Arbetsförmedlingen till? frågade han uppgivet. Då insåg jag återigen att vi lever i skilda världar. Denne irakiske taxichaufför hade gått på politikermyten om att Arbetsförmedlingen faktiskt har kompetens, möjlighet och uppgift att greja jobb genom att exempelvis sälja in invandrade trädgårdsmästare hos svenska villaägare.

Jag förklarade att det där snacket, hela föreställningen om att politikerna med hjälp av Arbetsförmedlingen skapar jobb, naturligtvis är båg. Sedan övergick jag till att förklara vad Arbetsförmedlingen ursprungligen inrättades för att göra, nämligen att slussa exempelvis lågproduktiva småbönder från Norrland till industrier i Göteborg som hungrade efter arbetskraft. Sådant kan en myndighet göra, undervisade jag, men jag tror inte det gick in. Istället hade han uppfattat Arbetsförmedlingen som ett onödigt krångligt sätt att få bidrag. Jag sa inte emot för det är väl en ungefär korrekt uppfattning även om den inte stämmer med den officiella svenska linjen.

Hur ska dessa hundratusentals människor som på senare år kommit till Sverige överhuvudtaget kunna lära sig något om hur ursprungsbefolkningen anser att landet ska skötas och gestalta sig? Det är ju inte ens möjligt att kommunicera med dem på något seriöst sätt. Staten kan naturligtvis inte prata med dem eftersom staten sitter fast i sina egna underliga föreställningar som bara tjänar till att förvirra migranterna (samt till att ge dem sociala förmåner).