Psykisk ohälsa

Patrik Engellau

Dagens Medicin publicerade nyligen en artikel av tolv psykologer – ”professorer, docenter och verksamhetschefer” – som krävde mer resurser till psykvården. Standardkrav från det välfärdsindustriella komplexet således och därför inget särskilt att bry sig om. Detta är det bakgrundsbrus vari vi lever och därför lärt oss att inte notera ungefär som fisken och vattnet.

Men en detalj fångade min uppmärksamhet, nämligen uppgiften att ”den nationella kostnaden” för ”psykisk ohälsa” eller möjligen ”psykiatriska diagnoser” uppgår till 70 miljarder kronor per år. Eftersom jag inte vet vad nationell kostnad betyder och ej heller är så säker på psykisk ohälsa och psykiatriska diagnoser ville jag gärna veta mer. 70 miljarder är ändå en och en halv BNP-procent, så det handlar inte om småpengar.

De tolv psykologerna hade inte besvärat sig med källhänvisningar, så jag frågade herr Google. Och se! Bland mycket annat intressant letade Google fram en artikel från 2013 av dåvarande socialförsäkringsminister Ulf Kristersson av vilken det framgick att den psykiska ohälsan var alarmerande – redan då! – och att OECD hade räknat ut att det kostade 70 miljarder ”i förlorade arbetsinsatser och utgifter för vård och omsorg”. Det gjorde mig inte så mycket klokare, men när jag ändå var där passade jag på att läsa ministerns artikel.

Då slog det mig – och Gud må förlåta mig följande rader – att jag tror att allt det där är ett stort kvacksalveri. Fastän svenskarna varje år får ett rikare och behagligare liv blir vi bara psykiskt sjukare och psykiskt sjukare och så försöker psykologer och deras allierade lura skattebetalarna att om man bara sätter av mer pengar till psykologer så kommer det att lösa sig. Jag tror tvärtom. Psykologer är experter på psykisk ohälsa och vill gärna utveckla sitt gebit. Ju mer psykisk ohälsa som finns desto större fält har de att ploga, så och skörda. Med fler psykologer så kommer det att upptäckas och uppfinnas mer psykisk ohälsa.

Läs mer

Gästskribent Rune Barnéus: Sverige och russofobin

Få bestrider idag att Vladimir Putin är en skicklig och framgångsrik ledare för det ryska imperiet. Liksom sin motpart i USA, Trump, så är han knappast något salongslejon eller trivsam småpratare utan en kraftfull och slug företrädare för sitt folk. Sverige har alltid haft ett komplicerat förhållande till den store grannen i öster. Under Sovjettiden var Sverige en god granne och statsbesöken många. Efter kommunismens fall och demokratins genombrott har förhållandet mellan Sverige och Ryssland gradvis försämrats. Boris Jeltsin som var Rysslands store reformator och som införde demokrati efter planhushållningens kollaps hade och har töntstatus i Sverige och är här mest känd för sina dryckesvanor. För bättre förståelse av Jeltsin rekommenderas läsning av Stig Fredriksson utmärkta bok ”Boris Jeltsin”.

Ryssland omfattar elva tidszoner och är världens största land men med en befolkning under 150 miljoner, till ytan dubbelt så stort som USA men med halva dess befolkning. Klimatet är fientligt och medför att Ryssland trots sin storlek egentligen inte kan kallas supermakt; men landet kan knappast heller erövras. En vanlig kommentar från väst är att ingen avser att erövra Ryssland.

Putin, som kan sin historia, vet bättre. Under de senaste 500 åren har Ryssland blivit invaderat åtskilliga gånger, av polackerna 1605, av svenskarna 1708, av fransmännen 1812 och av tyskarna 1914 och 1941, men som sagt aldrig erövrats. Ryssar är besatta av denna sin historia och har därför en ambition att ha ett djup i sitt intresseområde för att kunna bemöta potentiella fiender.
Rysslands ockupation av och införlivande av Krim 2014 är en del av denna ryska säkerhetspolitik. Kravaller i Kiev detta år ledde till att ryssvänlige Victor Janukovytj avsattes som president. Det talades om Natoanslutning av Ukraina, något som Ryssland var berett gå i krig för förhindra. Kortfattat genomförde Ryssland då en destabilisering av Krim, som med Sevastopol som hemmahamn för den ryska flottan alltid sett sig som en del av Ryssland.

Läs mer

Staffan Heimersons utrikes ärenden: En rivningstomt utan framtid

Staffan Heimerson

Det är nu, när den 52-årige, långa, tanige våldsmannen Bashar al-Assad efter sju långa år vunnit inbördeskriget i Syrien, som jag minns mitt första möte med Damaskus.

Det var våren 1961. Jag hade rest genom hela Mellanöstern. Syrien var något annat – vackert, välklätt, väluppfostrat och med mat som var korsning av fransk (från kolonialtiden) och orientalisk: grodlår till mezzen. Kvinnorna var vackra. Franskan var mera gångbar än engelskan.

Jag skrev i en rapport: ”Damaskus ligger vid randen av öknen. Men atmosfären är klassisk medelhavsstad.”

Jag har genom åren besökt landet många gånger; jag var länge bosatt i grannlandet Libanon och Damaskus blev ett naturligt utflyktsmål. Ännu mera minns jag Franska klubben i världens äldsta stad, Aleppo, araber och greker, armenier, assyrier och syrianer, kurder, tjerkesser, mandéer och turkar samsades vid samma bord och pratade växelkurser för de mest exotiska valutor och hade synpunkter på marknadspriset för korinter. Det var inte en tolerant miljö men de religiösa grupperna var många – sunniter, kristna, alawiter, druser, ismailiter,  mandéer, shiiter, sufer, salafister, yazidier och judar – och religion var en privatfråga.

Jag reste med glädje också till det romerska Palmyra och det multikulturella Qamishli vid Eufrat. De var goda platser – även i ett land med fem konkurrerande spionorganisationer och under klacken på familjen al-Assad och dess vänner.

Läs mer

Uppryckningen

Patrik Engellau

Jag försökte nyligen läsa Portugals nationalepos Os Lusíadas av Luís de Camões. Boken publicerade 1572 och kom snart att hyllas till den grad att författarens dödsdag, den 10 juni, blev Portugals nationaldag.

”Försökte” är ett mer träffande uttryck än ”läsa”. Diktverket består av mer än 1 100 åttaradiga likformiga strofer (som rimmar abababcc, om du vill veta). Dessutom är det konstigt skrivet som nästan alla gamla texter som inte moderniserats – och därvid troligen förvanskats – av hjälpsamma nydanare. Men det värsta är att man för att förstå berättelsen, som handlar om Vasco da Gamas upptäckt av sjövägen till Indien, dit han anlände i maj 1498, måste veta allt om grekisk och romersk historia, filosofi och religion, vilket jag inte gör.

Men jag lyckades begripa att eposet är en lysande hyllning till det portugisiska folket – ”luserna” – som under hela händelseförloppet har beskydd av gudinnan Venus. Hon lägger sig hela tiden i allt som sker ty hon inte gillar guden Bacchus, som står på lusernas motståndares – muslimernas – sida.

I början av 1400-talet var Portugal ett obemärkt land som ofta härjades av muslimska slavjägare. Muslimerna tillfångatog luser och sålde dem på slavmarknader i Nordafrika. Nu inträffar något mycket märkvärdigt. Jag tror inte att jag romantiserar. På mindre än hundra år reser sig Portugal från det kanske ynkligaste och mest eftersatta landet av alla till en världsmakt med besittningar över hela jorden. Det var inte så helt olikt den resa Sverige gjorde under nittonhundratalet där svenskarna i början tillhörde jordens fattigaste och vid slutet jordens rikaste.

Läs mer

När jihadismen möter gangsterismen

Mohamed Omar

Det mesta kända (egentligen ökända) mångkulturella området i Uppsala är Gottsunda. Området har alla de vanliga kännetecknen som vi förknippar med ordet mångkultur, det vill säga arbetslöshet, kriminalitet och islamisering.

Men eftersom massinvandringen fortsätter och etablissemanget verkar sakna både idéer och handlingskraft, så blir allt fler områden mer lika Gottsunda. Området Eriksberg i Uppsala, landets fjärde största stad, var tidigare lugnt och trevligt. Inga upplopp och bilbränder. Ingen skottlossning. Men det håller på att förändras.

När jag och några vänner hade samlats på en gård i Eriksberg för att grilla denna sommar (det var då inte förbjudit att grilla med kol), så blev vi störda av ett ungdomsgäng med mångkulturell bakgrund. Det första jag noterade var att de mångkulturella totalt dominerade gården. Barn och ungdomar med typiskt, ”gammelsvenskt” utseende, var frånvarande.

Ungdomarna började cirkulera omkring oss och fälla kommentarer. Man märkte att de inte var nöjda med vår närvaro på ”deras territorium”. En grupp välklädda, bleka ”gammelsvenskar” och en ganska mörk som jag, som satt och grillade och drack vin, tycktes provocera dem. Så plötsligt hörde jag dem skrika ”Allahu akbar!” och ett föremål kastades mot oss. Jag tittade i gräset och där låg en leksakshandgranat.

Läs mer

Myndigheten för samhällsskydd och genusberedskap

Stefan Hedlund

Ett av många bestående minnen från de stora skogsbränderna kan dateras till den 20 juli, dagen då statsminister Stefan Löfven gjorde sitt första – hittills enda – uppträdande inför svenska folket. Efter att ha förklarat att läget var mycket allvarligt, vilket knappast var någon hemlighet, valde han att åter dra sig tillbaka till en talande tystnad. På en fråga från en journalist om hur han såg på oppositionens kritik mot regeringen för dess bristande beredskap svarade han lakoniskt att ”Jag bryr mig faktiskt inte”. Detta är oerhört, men inte förvånande.

När Stefan Löfven den 9 september har att möta den svenska valmanskåren kan se tillbaka på fyra år av väl dokumenterad oförmåga att styra landet. Han har slagit rekord inte bara genom att ådra sig sju prickningar i Riksdagens konstitutionsutskott. Han har även presiderat över säkerhetsskandalen på Transportstyrelsen, en av de i särklass värsta säkerhetsskandalerna i modern svensk historia, och han bär ansvar för den ökända ”gymnasieamnestin”, en av de värsta lagstiftningsskandalerna i modern svensk historia.

Genom hela den svenska migrationskrisen har han därtill utmärkt sig som en vingelpetter, vacklande mellan grötmyndiga uttalande om ”ordning och reda i flyktingpolitiken” och skandalösa eftergifter för asylaktivister. Den minnesgode kan fråga vad som hände med löftet om att 80 000 migranter utan asylskäl skulle utvisas.

Läs mer

Vem kan man lita på?

Patrik Engellau

För ungefär fyrtio år sedan skrev jag en roman för att visa att u-landsbistånd för det mesta är skadligt, inte för givaren, utan för mottagaren. För givaren är det snarast en behaglig syssla. Jag hade hållit på med den i tio år så jag visste vad jag pratade om.

Dåmera var detta en apart och ouppfostrad åsikt. Numera är uppfattningen närmast vedertagen. År 2015 fick skotten Angus Deaton nobelpriset i ekonomi för att han formulerat samma upptäckter om biståndets vansklighet som jag. Mer mainstream kan det inte bli.

Av detta kan du lära dig att du med förtröstan och stark övertygelse kan misstro folk som argumenterar för mer u-landsbistånd. Motsvarande grad av misstänksamhet bör du rikta mot u-landsbiståndets inhemska släktingar, exempelvis socialpolitiken och arbetsmarknadspolitiken. Även sådan verksamhet är, enligt min uppfattning, visserligen behaglig för apparatfolket men verkningslös och ofta till och med skadlig för klienterna.

Men den nattsvarta synen har jag inte på all mänsklig verksamhet. I så fall hade jag aldrig vågat sätta mig i en flygmaskin eller kliva in i en hiss. Jag litar på Airbus och Otis. Jag litar även på Skoda och Mercedes Benz, ja, till och med på Unilever. Jag äter Findus ärter utan att oroa mig det minst för några obehagliga bieffekter. Jag sätter mig med full tillit i en stol från Ikea.

Läs mer

Gästskribent John Gustavsson: Därför bör även EU-vänner hoppas på ett framgångsrikt Brexit

Ända sedan britterna i en folkomröstning för drygt två år sedan valde att begära utträde ur EU så har mardrömsprognoserna stått som spön i backen, inte minst i svensk press. Detta är inte i sig självt förvånande, dels eftersom Storbritannien gjort ett antal misstag under Brexit-processen och dels eftersom EU har en stark propaganda-apparat. Vad som däremot är något förvånande är hur många svenska EU-vänner som inte bara tror utan verkar hoppas att Storbritanniens utträde kommer att bli en katastrof, för att lära de uppstudsiga självständighetstörstande britterna en läxa.

Notera att nästan alla svenska EU-vänner inför varje Europaparlamentsval talar sig varma för att begränsa EU:s makt och göra EU ”smalare och vassare”. Visserligen är de inte emot EU, men med undantag för Liberalerna så är alla andra partier åtminstone på pappret inte EU-federalister.

EU-vännerna brukar också hävda att EU visst är demokratiskt, just för att länder kan välja att gå ur. Alltså: visserligen tas beslut genom odemokratiska processer i Bryssel, men det är ju helt valfritt att vara med och genom att inte rösta för att gå ur så ger väljarna sitt medgivande till vad Bryssel gör.

Läs mer

Varför bry sig?

Anders Leion

Landets krisberedskap har gång på gång utretts. Slutsatserna i dessa utredningar har under hela 2000-talet varit enahanda: det finns systematiska brister i beredskapen. Ingen av de tre berörda regeringarna har brytt sig om att ta utredningarnas förslag på allvar, än mindre fatta något beslut. Hur skall detta ointresse kunna förklaras? Kriser som skadat förtroendet för sittande regering har återkommit regelbundet. Borde inte berörda regeringar i eget intresse, för att skydda sig, göra något?

Det gör man. Man skyddar sig genom att smita från ansvaret.

En liten utvikning för att klargöra läget: Den franske presidenten Macron har varit utsatt för något som kallas för affären Benalla. Denne var ansvarig för Macrons säkerhet, vid sidan av ordinarie säkerhetspolis. Han hade ingen officiell ställning, men redan närheten till makten gav honom tillräcklig auktoritet. Häromveckan publicerades bilder från övervakningskameror som avslöjade hur han, som inte har polismans befogenheter, attackerade två demonstranter under 1: a maj. Varken regeringen eller någon annan ansvarig instans polisanmälde detta. Istället fick Benalla några dagars löneavdrag.

Den mycket tilltufsade politiska oppositionen såg en chans att komma åt regeringen och Macron och fick saken att svälla under någon veckas tid – till exempel behandlade TV-programmet C’ est dans l´air saken fyra dagar i rad.

Läs mer

Gamla texter

Patrik Engellau

När drottning Kristina hade abdikerat, konverterat och flyttat till Rom träffade hon den världsberömde portugisiskbrasilianske jesuiten Padre Antônio Vieira. Dessa två, som utvecklade någon sorts bekantskap, kanske rentav vänskap, tillhörde tidevarvets intellektuella och kulturella avantgarde.

Vieira kämpade bland annat för indianernas frigörelse från slaveriet på sockerplantagerna och för judarnas rättigheter (vilket sammantaget höll på att kosta honom livet på Inkvisitionens bål). Folket behandlade honom som en nutida rockstjärna. När han skulle predika kunde platsen utanför katedralerna vara ockuperade tidigt på morgonen av folk som vill säkra en plats i kyrkan.

Kristina, ”drottningen av Rom”, hade liknande status som en av Europas ledande kulturmecenater och förespråkare för religionsfrihet.

Men vad sade de egentligen till varandra? Jag beställde Vieiras samlade brev från en bokhandel i Lissabon och fick tre volymer på sammanlagt 1 800 sidor för 98 euro inklusive frakt. Jag fick två besvikelser.

Läs mer

Efter staten

Anders Leion

Kvällen innan min studentklass – R IV – i Nyköping skulle upp i muntan 1958 gick några av oss på bio. Vi såg Hets (den som inte känner till filmen kan se här) av Alf Sjöberg. Manus skrevs av Ingmar Bergman. Det är en mycket stark film, som kan drabba unga människor hårt.

Vi såg filmen som en trotshandling: ”Vi är inte rädda för er, era djävlar” betydde det ungefär. Vi tänkte på lärarna, censorerna och skoltiden, som strax skulle vara över. Och vi var förstås rädda.
Sedan dess har jag, som många, då och då sett en film av Ingmar Bergman. Ofta fångad, ibland road, men ändå inte så berörd.

Nu, när filmerna repriseras under hans 100-årsjubileum är det annorlunda. Smultronstället och, främst, Det sjunde inseglet har fascinerat mig. Jag är inte säker, men jag har en aning om vad det kan bero på.

Bergmans filmer beskriver, tätt och ingående, relationer mellan människor. Deras ansikten, kroppar och rörelser låter han beskriva skeendet och förhållandena dem emellan, likaväl som de ord som yttras. Men samhället – de materiella och sociala förhållanden under vilka dessa människor lever – är han inte lika intresserad av.

Läs mer

Gästskribent John Gustavsson: Några observationer om skogsbränderna

Nästan så fort den första lågan slog upp i en svensk skog för några veckor sedan så började partierna göra politik av katastrofen. Man må tycka att detta är osmakligt, men det är hursomhelst förståeligt när valdagen inte ens är två månader borta. Jag tvekar personligen på att ens ett terroristattentat skulle undgå politisering om det skedde imorgon. Här följer några av mina observationer och prognoser kring torkan och skogsbränderna:

Bränderna kan mycket väl rädda Miljöpartiet kvar i Riksdagen

Jag förstår att detta låter ologiskt; MP är ju Riksdagens kanske främsta nedrustningsentusiaster och en stor anledning till att vi inte har resurserna som krävs för att släcka bränderna själva. Samtidigt så är skogsbränderna till stor del ett resultat av torkan, som enkelt kan kopplas till den globala uppvärmningen. Jag säger inte att det är rätt att göra den kopplingen, men många väljare kommer definitivt att göra den. Sommaren 2018 kan mycket väl bli för Miljöpartiet vad hösten 2015 var för Sverigedemokraterna: En katastrofperiod som får väljarna att vakna och (tro sig) förstå att partiet haft rätt hela tiden.

Miljöpartiet har ju dessutom i denna valkampanj gått ”back to basics” och kampanjade redan innan bränderna nästan uteslutande på miljötemat och hur vi måste förändra vårt samhälle nu. Detta budskap kommer vara mycket mera lättsålt efter denna sommar. För en månad sen hade jag gett Miljöpartiet 40 procents chans att hänga kvar. Nu tror jag att chansen är närmare 80 procent.

Läs mer

Gästskribent Mårten Grusgård: Perspektiv på årets sommarväder

”Den torraste sommaren i mannaminne”, ja, så kan det låta och kanske också vara. Miljöpartiet greppar det torra höstrået och ser sommarvädret som ett bevis för sin tes om människans påverkan av jordklotets klimat. Isabella Lövin menar i en tweet att vi skall vara glada och tacksamma för bensinskattehöjningar och flygskatt.

Som en erfaren släkt- och lokalhistoriker anser jag förstås att historia är ett både intressant och givande forskningsområde. Så jag vänder mig till de källor vi har nära oss, på den tiden när prästerskapet vakade över oss svenskar i symbios med statsmakten.

Prästen fick sin lön via det så kallade tiondet. Bonden skulle leverera till sin präst det tionde av varje inkomstslag. Var tionde rågskyl, var tionde kalv, var tionde höna och så vidare. För att kontrollera att det inte fuskades närvarade herr prästen ute på åkrarna.

Prelaten skulle även inleverera statistik till Tabellverket, gällande befolkningen från 1759 och under senare delen av 1700-talet även mer och mer näringsmässig statistik. Från och med 1800-talet räknades djur av olika slag regelbundet, dock ej årsvis. I anteckningarna gällande befolkningsstatistiken inlemmas också uppgifter om ”märkeliga handlingar”, drunkningar, mord, lönskalägen, men också anteckningar om väder och vind. Det är här det finns intressanta uppgifter att hämta för den som vill ta sig längre tillbaka i tiden än SMHI:s statistik.

Läs mer

Antingen snälla eller dumma eller också egennyttiga

Patrik Engellau

Barn har inte så mycket erfarenheter och kan inte göra mogna bedömningar. De tänker därför infantilt. För att förstå det onda och det goda som händer i deras värld indelar de människor i dumma och snälla. I Vilda Västern var cowboysarna snälla och indianerna dumma (fast det numera kanske är tvärtom, sak samma). Under andra världskriget var amerikanerna snälla och tyskarna dumma (numera har nog amerikanerna blivit dummare medan tyskarna fortfarande är nästan lika dumma som de var förut). Svenskar, särskilt nysvenskar, är snälla eftersom alla har lika värde men det finns högerpopulister som inte har lika värde för att de är dumma.

De flesta barn som växer upp och skaffar sig erfarenheter upptäcker att en tolkning av världen som försöker förklara allt med att folk är snälla eller dumma inte funkar så bra. Till exempel duger den tolkningen inte till att förklara varför amerikanerna som var så snälla tidigare nu blivit dummare. Dessutom upptäcker barnet under sin uppväxt att motsvarande tankemönster finns även hos de dumma som alltså betraktar sig själva som snälla och andra som dumma. Om barnet dessutom, som grädde på moset, är introspektivt lagt så kommer det förr eller senare att få tillfälle att ifrågasätta sin egen läggning. Är jag verkligen alltid snäll?

Mänskligheten tycks ha två helt olika metoder att hantera det dilemma som det barnsliga tolkningsmönstrets hårda konfrontation med verkligheten orsakar. Den första metoden är envis fortsatt infantilisering. Man väljer att inte lära sig. Man slutar inte att förklara världen genom att dela upp människor i snälla och dumma.

Läs mer

Gammelmedia är sig likt, trots allt

Gunnar Sandelin

I dagarna pejlade jag läget för att se om det var möjligt att få en debattartikel publicerad i någon av våra största morgontidningar. Det stör mig att de inte rapporterar om de stora mängder icke-västliga migranter som kommer till Sverige under flera år framöver. Jag ville också testa om debattredaktörernas inställning förändrats under de senaste fem-sex åren. Nu har jag ett antal gånger förgäves försökt att få dem intresserade. Trots att jag har tagit fram opublicerade fakta om Sveriges extrema asylpolitik och de stora demografiska förändringar som den medför vill de inte publicera. Till slut har jag givit upp.

Men varför gör de inte ett försök nu när nyhetsrapporteringen, för sin trovärdighets skull, tvingas att rapportera åtminstone några av massinvandringens konsekvenser? Så många hävdar att åsiktskorridoren har rämnat och att vi nu har ett öppnare medialt landskap. Jag har tvivlat, eftersom det så fort man vill diskutera grundläggande frågor som asylbedrägerier, volymer och demografiska förändringar varit tvärstopp. Kanske det är läge för en motbild till alla dem som hävdar att vi stramat upp inflödet och ligger på ”EU:s miniminivå”, till exempel Göteborgs-Postens politiska redaktör, Alice Teodorescu, som nyligen hävdat just detta i en ledartext.

Jag har tidigare här på sajten presenterat fakta (med länkar) som visat att en sådan åtstramning endast är temporär och att vi hittills i år har beviljat uppehållstillstånd till minst fyra gånger så många asylsökande som vad våra övriga nordiska grannländer har gjort tillsammans.

Läs mer

Myrdalsyndromet

Patrik Engellau

Sedan jag för kanske fyrtio år sedan började utveckla någon sorts i bästa fall seriöst tänkande kring den svenska samhällsutvecklingen efter demokratins genombrott har jag hävdat att allt styrts av en enda dominerande formel, nämligen ”det blir bäst när centralt placerade experter fattar besluten”.

De tydligaste representanterna för detta tänkande var nog makarna Myrdal, som personifierade den centraliseringsiver som karaktäriserat svensk politik sedan 1930-talet (med ett tillfälligt avbräck i form av 1990-talets liberaliseringar). Paret Myrdal blev själva inkarnationen av den sociala ingenjörskonst som av socialdemokratin sattes i system från deras maktövertagande år 1932 och som till en början lite motvilligt men efter andra världskriget med ökande entusiasm anammades av de borgerliga politikerna. Folkhemmet byggdes på tanken att det blir bäst när välutbildade teknokrater i centrala myndigheter lade människornas liv till rätta.

Varifrån kom då den där föreställningen? En ytlig analys skulle kunna – och brukar – identifiera Vladimir I. Lenin som tänkandets ursprung. Det är rätt på så vis att Lenin, marxismens store praktiker, faktiskt introducerade centralstyrningen som ledande princip i sitt försök till samhällsbygge. Vad annat kunde han göra när ekonomin skulle organiseras efter en plan? När det hela kommit igång skulle staten, enligt Lenins vision, i varje fall vittra bort och det kommunistiska lyckoriket med fria och självständiga sovjetmänniskor slå ut i blomning.

Läs mer

Vill du vara med i den här kommittén?

Patrik Engellau

Föreställ dig att du är med i en båtklubb som är jättetrevlig men har ett allvarligt problem, nämligen att det stjäls något alldeles förskräckligt. Problemet är särskilt bekymmersamt eftersom klubben efter noggranna undersökningar har kommit fram till att förövarna finns bland medlemmarna. Man vet rätt väl vilka tjuvarna är.

För att komma till rätta med saken har båtklubbens styrelse bestämt att inrätta en särskild kommitté som ska motverka stöld. Kommittén ska bestå av 47 föreningsmedlemmar som sitter i tre år var. Alla föreningsmedlemmar, varav en hygglig andel är tjuvar, har rösträtt.

Kommittén inrättades år 2006. För att säkerställa att inga tjuvar blir invalda har båtklubbens styrelse bestämt att endast hedervärda medlemmar ska kunna väljas till kommittéledamöter. Men eftersom det saknats fungerande metoder att kontrollera efterlevnaden av dessa regler har det visat sig, såklart, att tjuvaktiga medlemmar röstat in andra kända tjuvar i kommittén för att insatserna mot den allmänna tjuvaktigheten i båtklubben inte ska bli alltför besvärande för tjuvarna.

För att ytterligare villa bort korten har kommittén beslutat att systematiskt mobba en viss medlem. På kommitténs möten finns en fast punkt på dagordningen – punkt sju – då denne medlem ska förtalas och smutskastas.

Läs mer

Jungianism på 2000-talet

Jan-Olof Sandgren

Föreställ dig en grupp aktivister som brinner för en pedofilfri värld. Som inte nöjer sig med att bekämpa verkliga sexbrott, utan vill gå längre genom aktivt ”antipedofilarbete”.

Tänk dig att gruppen arbetar ideellt med att på Facebook hänga ut människor som säger sig gilla barn (utan att samtidigt ta tydligt avstånd från pedofili). De håller kurser i anti-pedofili, riktade till lärare och förskolepersonal och deltar i Pridefestivalen under parollen ANTIPEDOFIL FRONT. Inför valet går man ut med följande kravlista till politiker:

-Att SVT tillsätter en granskningsnämnd som utreder Tomtens relation till barnen i tidigare upplagor av Julkalendern.
-Att Svenska kyrkan omformulerar stötande bibelcitat, som till exempel Mark 10:14: ”Låt barnen komma till mig”.
-Att biblioteken plockar bort böcker av pedofil karaktär, till exempel ”Rasmus på luffen”.
-Att statens muséer ifrågasätter Barocken som stilidéal och rensar ut uppenbart pornografiskt material, som det här.
-Att glassföretaget GB förbjuds använda barn under 16 år i sin marknadsföring av pinnglassen Magnum.

Låter det som en mardröm? Det är precis vad det är. Ändå är det ungefär såhär antirasister jobbar, med den skillnaden att deras verksamhet finansieras av staten. Bara för att rasism är något otvivelaktigt dåligt accepterar vi nästan vilka vansinnigheter som helst i ”anti-rasismens” namn. Vi tar liksom för givet att ordet ”anti” förvandlar något dåligt, till någonting bra.

Läs mer

Crassostrea gigas

Patrik Engellau

Under de senaste kanske tio åren har en ny ostronart etablerat sig längs Sveriges västkust. Det är det japanska jätteostronet Crassostrea gigas, vilket på latin betyder jättetjockostron. Vi som är vana vid den svenska eller europeiska ostronarten Ostra edulis – ”ätligt ostron” – har inte alltid varit så förtjusta. Kanske har jag nu förlikat mig med japanesaren.

För de flesta människor är redan Ostra edulis äcklig i bemärkelsen att den ser alltför slemmig ut för att man i rått skick ska vilja stoppa den i munnen. Vi som lärt oss att efter citronering av mollusken få en särskild njutning av dess metalliska smak väcker därför ibland en sorts förfärad beundran från dem som ryser vid tanken att faktiskt äta detta fasta slem.

Japanesaren är däremot, enligt min uppfattning, genuint äcklig. Till skillnad från Ostra edulis, vars skal är runt och max en decimeter brett, ser gigasvarianten ut som en fjällig fot och kan bli flera decimeter lång. När man öppnar den fylls man, jag i alla fall, av avsmak. Det är inte bara ett normalt, fast slem, utan ett slem som är fyllt med ljust var och brunfläckiga utväxter.

Nu ska du inte låta dig påverkas av min preliminära avsmak för det japanska ostronet. Det är världens mest sålda ostron och kallas på eleganta restauranger i Paris för ”fines de claire” och uppskattas tydligen av fransmän.

Läs mer

Gästskribent Lars Hässler: Den dödliga u-hjälpen – delvis skuld till massinvandringen?

Efter andra världskriget beslöt sig USA för att hjälpa ett krigshärjat Västeuropa (Östeuropa under Sovjets dominans nobbade) med att återuppbygga industrin. Detta gigantiska projekt, cirka 100 miljarder kronor i dagens penningvärde, gick under namnet Marshallhjälpen efter den amerikanska femstjärniga armégeneralen och dåvarande utrikesministern Georg Marshall.

Hjälpen var dock tidsbegränsad till fem år och hade specifika villkor som de mottagande länderna förband sig att följa. Marshallhjälpen blev en succé och Västeuropa återhämtade sig snabbt.

När så kolonierna i framförallt Afrika fick sin frihet under 1960-talet och framåt framstod Marshallhjälpen som ett utmärkt föredöme. Afrikas nya nationer skulle industrialiseras och befolkningen utbildas. För de före detta kolonialmakterna i Europa blev u-hjälpen ett sätt att behålla en viss kontroll över sina forna kolonier, medan i USA:s fall u-hjälpen blev en bricka i det kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen.

En som hävdat att u-hjälpen inte varit lyckosam, utan tvärtom förödande skadlig, är den afrikanska (från Zambia) nationalekonomen Dambisa Moyo i sin bok Dead Aid. Hennes CV är imponerande: en Master från Harvard och en PhD från Oxford samt arbete på både Världsbanken och Goldman Sachs.

Läs mer

Staffan Heimersons utrikes ärenden: Han kallas krokodilen

Staffan Heimerson

Fria och hederliga val i Zimbabwe låter som en oxymoron. Men rikets president sedan åtta månader tillbaka, den 75-årige Emmerson Mnangagwa har lovat att valen, när dessa äger rum på söndag (30 juli), ska bli just det.

Det blir i så fall en betydelsefull förbättring för en failed nation, som de senaste decennierna spelat i samma liga som Sydsudan och Venezuela.

Ända sedan det 1979 vann sin frigörelsekamp från brittisk kolonialism (Rhodesia) har Zimbabwe varit hoppingivande. Det bördiga landet är till ytan nästan lika stort som Sverige. Med 17 miljoner invånare är det inte överbefolkat. Dess huvudstad Harare är hanterbart stor. Slummen är liten. Förstäderna är trivsamma. De flesta talar samma språk, shona. Kolonisatörerna var ganska få, några hundratusen, och de var hårt arbetande folk, i allmänhet underofficerare från andra världskriget, som i krigsslutet inte såg sin framtid i det då så sargade och fattiga Storbritannien.

Väldiga förhoppningar ställdes på Robert Mugabe, en intelligent, strikt uppfostrad marxistleninist, som lett befrielsen – underblåst av effektiva sanktioner från FN. Under självständighetsförhandlingarna i London 1979 jämfördes han med sina politiska rivaler och det var en allmänt omfattad uppfattning: ”Mugabe är den bäste.” 1980 blev sitt lands förste – och ända fram tills november 2017 dess ende – president. Han höll makten i 37 år.

Läs mer

Skogsbränderna är nog sista spiken i kistan för politikerväldet

Patrik Engellau

Under de senaste årtiondena har ett politikerförakt vuxit fram i Sverige. Det har varit ett nytt inslag i den svenska kulturen.

Tidigare fanns ingen motsvarighet. Sedan 1930-talet hade socialdemokraterna ett starkt grepp om Sveriges politik. Socialdemokraternas motståndare – ”borgarna” – gillade inte vad socialdemokraterna hittade på och försökte artikulera alternativ. Båda sidorna hade sina anhängare som trodde på sina respektive förtroendevalda representanter. Borgerligt sinnade väljare trodde på sina borgerliga politiker och de socialdemokratiskt sinnade litade på sina representanter. Därför fanns inget utrymme för ett allmänt politikerförakt. Väljarna kanske ogillade sina motståndares förtroendevalda men eftersom de litade på sina egna gick det inte att ta avstånd från politikerna som kollektiv. Politikerna var ingen egen väldefinierad och sammanhållen grupp utan bara representanter för olika samhällsintressen.

Läs mer

Mellanösterniseringen av Sverige är i full gång

Mohamed Omar

Massinvandring till Sverige är ett dåligt sätt att hjälpa världens flyktingar. Det kostar mycket och leder till att vi importerar just de problem som gjorde invandrarnas hemländer dåliga. Få kan idag förneka att delar av Sverige alltmer börjar likna Mellanöstern.

Den 18 juni sköts tre unga män till döds i centrala Malmö. ”Jag hade fönstret öppet, så hör jag hur det smattrar, riktigt högt. Det lät som minst 15-20 skott, och som att det kom från ett automatvapen”, sa ett vittne som bor i närheten. Flera andra skadades i attacken.

Polisen beskriver dem som besköts som gängkriminella, så man får förmoda att det handlar om en uppgörelse inom den undre världen. Vad vet vi mer? Jo, vi vet att en överväldigande majoritet av alla gängmedlemmar i Sverige har invandrarbakgrund. Vad hade just dessa för bakgrund? Man får en ledtråd när man läser om begravningen som skedde några dagar efteråt. Det var en muslimsk begravning. I media framgår att anhöriga har arabiska namn.

Läs mer

Hurra va vi e bra!

Patrik Engellau

Här kommer en text på följande tema och du är välkommen att vara med: Hurra va vi e bra! Vi som tycker likadant som ja.

Det som föranleder denna försiktigt självironiska text är ett avsnitt av The Rubin Report på YouTube från slutet av juni som redan fått nästan 600 000 visningar. Där satt ett gäng på fyra tämligen världsberömda herrar – Jordan Peterson till exempel – och resonerade inledningsvis kring Dave Rubins fråga varför just de närvarande kunde diskutera så respektfullt och civiliserat trots att de hade helt olika uppfattningar i rätt viktiga frågor som till exempel ifall abort skulle vara tillåtet och i så fall fram till vilken veckas graviditet.

Vi – du och jag – skulle antagligen ha kunnat vara med i sällskapet och deltagit i den respektfulla och civiliserade konversationen. Samt gratulera oss själva till vår grad av finess och begåvad artighet.

Men jag säger som Johan Ludvig Runeberg om marketenterskan Lotta Svärd: Något tålde hon att skrattas åt, men mera hedras ändå. Man kan skämta om de fyra herrarnas antagna självgodhet, men deras argument har tyngd. Det handlar om demokratiskt sinnelag och vetenskapligt sanningssökande. Alla som säger sig företräda sådant behöver inte nödvändigtvis vara posörer.

Läs mer

Gästskribent Rebwar Hassan: Miljöpartiet i det ekonomiska kretsloppet 

Inför kommande val har MP till slut insett det korkade i att öppet driva frågor som gynnar islamister. De talar därför till exempel mycket tyst om islams fredlighet och ned tonas även bilden av partiets beredvillighet att gå islamismens önskemål till mötes i kvinno- och hederskulturfrågor. Jag tror till och med att det var någon grön politiker som faktiskt sa att muslimska kvinnor riskerar att hamna i kvinnofällor!

Det är säkert klokt av MP att inte göra frågan om påstådd diskriminering av muslimer och islamister till den stora valfrågan i detta val. Att bidrag på MPs initiativ vräks över organisationer som ska motverka så kallad islamofobi garanterar ändå islamistiska röster.

En annan fråga av stor vikt, som MP negligerar, är den eviga tillväxtens omöjlighet i en värld med ändliga resurser. Denna fråga, som är kopplad till överbefolkningen i somliga stater, är en ödesfråga för mänskligheten. Detta förstår många människor, miljöpartister och andra, och oroas däröver. Miljöpartiet hade förr om åren en öppen och spännande intern ekonomisk diskussion. Men det har partiet inte längre. En sådan diskussion vore nog detsamma som att ifrågasätta EU och då är man tydligen inte längre regeringsduglig. Vad vår gröne finanshandelsminister egentligen tycker om till exempel ekonomiska instrument som derivat får vi inte veta. Och ingen journalist lär fråga.

Så varför har miljöpartiet välkomnat mångkultur, som i praktiken är detsamma som islamism och shariasamhällen, och varför har man övergivit en berättigad kritik av tillväxt i form av överutnyttjande av naturresurser och exploaterande av utsatta arbetare?

Läs mer

Gästskribent Rune Barnéus: America First

Jag har ett problem som förföljer mig varje dag: jag tycker Donald Trump gör ett bra jobb. Vad är det för fel på mig? Säkert många men hur kan det komma sig att jag tycker mig se en linje i den amerikanske presidentens ledarskap, som väcker min sympati; hans personlighet väcker inte på samma sätt min sympati men han har ju inte blivit vald av folket för att väcka personlig sympati; inte heller för att hålla eleganta tal, som leder till Nobelpris. Inte heller har han blivit vald för att sätta traditionella allierades intressen och förväntningar före den amerikanske medborgarens intresse. Ändå väckte det en enorm uppståndelse när han presenterade sin devis: ”America first”. Vad menar människan, förstår han inte att hans första uppgift är att företräda sina allierade i Europa och annorstädes, som väntar på sedvanliga gåvor från en ny amerikansk president.

Denna förvirring förklaras också av att det är länge sedan politiska ledare i Väst satte sina länder först. Sedan decennier tillbaka söker politiska ledare i Väst erkännande från den liberala pressen snarare än från sina väljare, inte minst har av outgrundlig anledning europeiska socialdemokratiska partier lierat sig med dessa krafter. Den taktiken fungerade bra länge men inte längre eftersom den liberala pressen rört sig bort från folket och blivit alltmer provocerande i sin bristande känsla för hur människors vardag egentligen ser ut.

Visst är det så att Trump avviker från allt vad vi sett på denna scen i vår tid. Däremot har han långt kvar innan han överträffar Nero eller Caligula, om han ens överträffar Winston Churchill som inte var den trivsamme person som historien vill göra honom till.

Läs mer

Ny podd! Jihadismens växande skugga

Mohamed Omar

Tolkiens episka sagor från Midgård är omåttligt populära och vinner ständigt nya fans. De fick förstås skjuts av Peter Jacksons filmatiseringar, först trilogin om Härskarringen, och sedan Bilbo. I hans saga står de goda krafterna mot de onda, de fria folken är hotade av en växande skugga i öster där Sauron, Mörkrets herre, har sitt rike.

I förordet till den andra upplagan av sagan, som gavs ut 1966, skrev Tolkien att han ogillade allegorier och istället föredrog historier som kunde användas på olika sätt utifrån läsarnas tankar och erfarenheter. Hans historier var alltså ”tillämpliga”, men inte allegoriska. ”Jag tror att många blandar ihop ’tillämplighet’ och ’allegori’; men den ena hör hemma i läsarens frihet och den andra i författarens ensidiga herravälde”, förklarade han. På grund av mina särskilda erfarenheter, och i ljuset av vår samtids konflikter, läser jag sagan på ett särskilt sätt.

När Frodo får veta att han har den fruktansvärda härskarringen i sin ägo och att det innebär att han måste lämna det trygga livet i Fylke blir han förtvivlad och önskar att han hade fått slippa och att inget av allt som lett fram till detta hade hänt. ”Om det ändå inte hade hänt under min livstid”, säger Frodo. ”Ja, det tycker alla som tvingas leva i en sådan tid”, svarar Gandalf och drar ett bloss på sin pipa. ”Men de har inget val. Det enda vi kan välja är hur vi skall handla under den tid vi har fått oss tilldelad. Och vår tid har redan börjat mörkna, Frodo. Fienden blir snabbt starkare.”

Läs mer

Den svenska modellen

Patrik Engellau

Jag tror jag har sagt det här förut, men eftersom jag själv glömmer det hela tiden så säger jag det igen. Förresten ska jag säga det på ett annat sätt.

Standardmodellen för förståelsen av samhället, i varje fall en av standardmodellerna, är att det finns tre skikt. Högst upp finns Suveränen. Suveränen kan vara en enväldig kung som Karl XII eller en samling oligarker eller, som hos oss, ett gäng politiker.

Det andra skiktet är Apparaten. Apparaten kan vara den karolinska krigsmakten eller det antika egyptiska prästerskapet som hjälpte Farao att göra sin grej vilket var att bygga pyramider eller, som hos oss, välfärdsstaten.

Det tredje skiktet är Folket. Folket försörjer de två övre skikten.

Lite förmätet påstår jag att den modellen fungerar för alla samhällen. Däremot säger modellen inget om de inbördes maktförhållandena mellan skikten och ej heller något om vad folk i allmänhet anser att de övre skikten är till för.

Läs mer

Invandrare som är invandringskritiker

Mohamed Omar

När sverigedemokraternas valarbetare i början av juni attackerades i Gottsunda blev jag inte förvånad. Jag bodde i denna mångkulturella stadsdel utanför Uppsala i hela tretton år. Liksom alla andra mångkulturella stadsdelar i Sverige utmärks Gottsunda av arbetslöshet, bidragsberoende, utanförskap, kriminalitet och islamisering.

Mångkultur har för många svenskar blivit synonymt med många problem. Och det beror inte fördomar, utan på verkligheten. Det är ju så mångkulturen ser ut.

Under alla år som jag bott i Gottsunda har det bara blivit sämre. Trots politikernas prat om integration och trots alla miljoner skattekronor som pumpas in är riktningen tydlig – det går utför. Mer kriminalitet, mer utanförskap, mer islamism. Och etniska svenskar flyr. De som har råd. Men även skötsamma invandrare gör allt för att komma därifrån. De som har möjlighet skjutsar sina barn till skolor långt borta.

Det var när en grupp sverigedemokrater var i Gottsunda för att dela ut flygblad i början av juni som de blev trakasserade och attackerade av ungdomar med ”mångkulturell bakgrund”. Ungdomarna skrek bland annat, ”Jag ska knulla din mamma”. Flygbladsutdelarna var till slut tvungna att gå. Väktarna sa, ”Ni borde gå, vi kan inte skydda er.”

Läs mer

En bedövande smäll

Anders Leion

I SvD den femtonde juli skriver företagaren Kirsten Åkerman om sina erfarenheter som utbytesstudent år 1982 i den amerikanska södern. Hon mötte, redan vid den första middagen med den familj i vars hem hon skall bo, en uttalad främlingsfientlighet och samma fientlighet möter hon tydligen hos i stort sett alla människor hon kommer i kontakt med. Hon möter också en uttalad rasism, eftersom de invandrargrupper man avskyr inte är vita och hennes värdfamilj och andra i grannskapet förklarar deras frånstötande egenskaper just med att de inte är vita, som de.

Nu beskriver hon sin inställning då som ett utslag av den passionerade naivitet hon bibringats genom en priviligierad uppväxt i ett priviligierat land. Hon kan inte omvända sin värdfamilj och den kan inte omvända henne, när de förgäves predikar den vita rasen överlägsenhet. Till slut ger dottern i familjen upp och låter en manlig bekant ge Kirsten en snyting.

Denna inledande skildring är gjord med gott humör och klädsam självironi. Och nu, tänker jag som läsare, nu kommer hon att försöka förklara deras inställning – kanske till och med försöka förstå den. Men det gör hon inte.

Läs mer