Nyligen skrev jag om Alliansens förslag till ny skolpolitik. Jag hävdade att Alliansens tänkte fel:
Jag tror nämligen att den sortens politik [som Alliansen föreslår] bygger på ett felaktigt tänkande, just det tänkande som gradvis förött den svenska skolan. (Jodå, visst blir det sämre med migrationen, men grundproblemet är inte migrationen.)…
Det här är ett fundamentalt problem som inte kan lösas med mer av samma slags åtgärder, typ reviderade läroplaner. Problemet kan över huvud taget inte lösas med hjälp av diktat från myndigheter och departement.
Det tog bara några dagar innan jag fick vatten på min kvarn i form av en debattartikel i Dagens Nyheter där Skolverkets generaldirektör förklarade att myndigheten skulle utarbeta en ny läroplan som ska främja faktakunskaperna.
Man hade kunnat tro att nationens pedagogiska expertis vid det här laget borde ha nått någon sorts slutgiltigt konsensus om vad som fungerar och inte fungerar inom utbildningen – mänskligheten har ändå flera tusen års erfarenhet av sådan verksamhet och någon teknisk utveckling som kastar allt över ända har veterligen inte inträffat – men så är det inte.
Läroplaner och kursplaner – kursplaner är ämnesspecifika planer som ingår i läroplanen – är färskvara och verkar hålla ungefär lika länge som en bil. Sveriges förra läroplan – Lpo94 – presenterades av den borgerliga skolministern Beatrice Ask år 1994 och består av 22 sidor text. Lpo94 ersatte den tidigare läroplanen Lgr80 (63 sidor, fastställd av den moderata skolministern Britt Mogård). Nästa, nu gällande läroplan – Lgr11 – antogs under Jan Björklunds period som utbildningsminister och består av 288 textsidor. Nu är det dags att göra ännu en läroplan för grundskolan.
Generaldirektör Fredriksson förklarar att Skolverkets nuvarande prioriteringar inför det nya dokumentet kan sammanfattas i fyra punkter.
För det första ska faktakunskaper betonas mer. Detta ska ske exempelvis genom att det idag enda använda kunskapsuttrycket ”förmåga att” ska kompletteras med kunskapsuttrycken ”kunskaper om”, ”förståelse av” och ”färdigheter i”.
För det andra är ”det centrala innehållet” i vissa kursplaner alltför omfattande medan det i andra inte är ”tillräckligt konkret”. Detta ska stramas upp.
För det tredje ska det bli tydligare att det som förväntas av en elev i exempelvis årskurs 9 ska skilja sig från kraven på en elev i årskurs 3.
För det fjärde ska regelverket för betygssättning revideras ”för att undvika att det uppstår problem vid betygssättningen”.
Detta arbete är så omfattande att Skolverket först i slutet på nästa år kommer att kunna lägga fram ett förslag till ny läroplan.
Du kanske undrar varför jag skriver om det här. Är det något nytt eller särskilt med det jag pekar på? Nej, det är inget nytt eller särskilt eller anmärkningsvärt med den ordning jag beskriver, det är just detta som är skrämmande. Hur då skrämmande?
Två saker. För det första planerar Skolverket en omdaning av fundamentet för den svenska grundskolan innan en ny utbildningsminister hunnit tillträda efter valet, ja till och med innan man vet ens vilket partiprogram som ska vägleda den nya utbildningsministerns räddning av den svenska skolan. En ny utbildningsminister kommer knappt att vara tillsatt förrän han får en ny läroplan från Skolverket att implementera. Bättre bevis kan man inte hitta på det man redan misstänkte, nämligen att det är det välfärdsindustriella komplexets centrala beslutsfattare snarare än de valda politikerna som kör den svenska staten.
För det andra är dessa makthavare så vana vid och förtjusta i sitt etablerade tänkande att när de tänker nytt så går de bara ett nytt varv i de gamla hjulspåren. Vem tror att det kan komma någon märkbar förnyelse av att kunskapsuttrycket ”förmåga att” kompletteras med ”kunskaper om” och ”förståelse av”?
Förstår du nu varför jag misstror politikernas förmåga att lösa Sveriges problem med exempelvis skolan. Alliansledarna är ”övertygade” om att problemen ”går att lösa”. Kanske det, men inte med de metoder alliansledarna har tänkt sig att använda.
De som brukar skylla skolans problem på Olof Palme och andra socialdemokrater kan notera att den svenska skolan sedan snart fyrtio år styrts av läroplaner som antagits och förverkligats av borgerliga politiker. Palmes läroplan – Lgr69 – fick bara verka i elva år.