Apartheid (afrikaans eg. ”avskildhet, ”åtskillnad”) var det samhällssystem och regelverk som länge behärskade Sydafrika. Den sydafrikanska unionen bildades 1910, när de två stora boerstaterna Oranjefristaten och Transvaal slogs samman med två mindre brittiska besittningar, Kapprovinsen och Natal, genom South Africa Act 1909. Landet hade status som dominion i det brittiska samväldet till dess att det 1961 utropade sig till republik och måste träda ur samväldet. Apartheid avskaffades under F.W. de Klerks regering 1990.

För att förstå hur apartheid uppstod, måste vi gå till de holländska boerna (boer betyder bonde) som var de första vita permanenta bosättarna i Sydafrika. Vi måste sätta oss in i deras världsbild och förstå deras grundideologi samt dess ursprung.

Den polske journalisten Ryszard Kapuscinski skrev en intressant artikel1 1981 om boerna. Enligt Kapuscinski finner vi boernas ideologiska utgångspunkt i den reformerta kristna lära, kalvinismen, som har den fransk-schweiziske Jean Calvin, som upphovsman. Calvin var vid sidan av Martin Luther den mest betydande 1500-talsreformatorn

Calvins tankegångar utgör än idag grunden i de protestantiska rörelserna i Schweiz, Frankrike, södra Tyskland, Holland och Skottland. Även i England och USA fick Calvins tankar större inflytande än Luthers.

Huvudtesen för Calvin var predestinationsläran, som säger att Gud från början har utsett vissa människor till frälsning och andra till fördömelse. De holländare som utvandrat till Sydafrika på 1600-talet var enkla bönder, men de var alla mycket fromma och starkt influerade av Calvins reformation och kalvinismen.

Predestinationsläran utgår från en diskurs i gamla testamentet om det judiska folket som utvalt. För medeltidskyrkan hade predestinationsläran inte spelat någon stor roll. Den helige Augustinus hade visserligen brottats med frågan varför inte alla älskade Gud och sin nästa. Augustinus hade dragit slutsatsen att detta enbart var möjligt för de av Gud utvalda. Dessa fick å andra sidan en oemotståndlig nåd och kunde helt enkelt inte låta bli att göra gott. Läran tycktes helt bortse från människans fria vilja och ansvar, varför Augustinus kritiserades av andra kyrkofäder.

Men predestinationsläran återupptogs av 1500-talets reformatorer. Enligt Luther är det Guds val som gör att en människa blir frälst (”enkel predestination”). Med detta menade Luther att ingen kan få Gud att frälsa en människa för hennes gärningar, genom att hon skänker pengar eller genom hon gör en viljeakt.

Jean Calvin gick ett steg längre, då han menade att Gud från början har utsett vissa människor till frälsning, nämligen de gudfruktiga boerna och andra icke-gudfruktiga till fördömelse. Detta kallas ”dubbel predestination” och kännetecknas av att de gudfruktiga är utvalda, medan de icke-gudfruktiga är fördömda. (Fördömelsen saknas alltså i Luthers ”enkel predestination”). Vilken grupp var och en tillhör avslöjas genom deras vandel; ”predestinationsläran har på så sätt blivit en sporre till ett gudfruktigt liv, men också till rädsla och oro” skrev Kapuscinski.
Kalvinismen och predestinationsläran var alltså grundbulten i apartheidpolitiken.

Predestinationsläran som sporre till ett gudfruktigt liv, men också till rädsla och oro. Visst klingar rädsla och oro bekant som orsak till segregation, rasism och apartheid.

Men Calvins teologiska tolkning och idéerna i predestinationsläran är inte unik. Även inom islam tycks det ha förekommit – och gör kanske fortfarande – en diskurs om utvaldhet, om människans öde är givet av Gud eller om hon har en fri vilja. I Wikipedia står följande: ”Inom tidig islam, då dess anhängare knappast hölls samman av någon tydligt definierad trossats eller några sammanbindande traditioner, förelåg ofta heta diskussioner och konflikter mellan olika muslimska grupperingar. En källa till konflikt var alltså huruvida människans öde är förutbestämt av Gud eller inte. De som trodde att människan besatt det som på arabiska kallas för qadr (qadar), en fri vilja, brukar benämnas som qadariter”.

Enligt Wikipedia utvecklades qadariterna senare till en radikal politisk rörelse och hävdade bland annat att ingen “naturlig förordning från Gud” var nödvändig för kalifskap. Detta var mer än vad motståndarna kunde tåla att höra och mången qadarit fick betala med sina liv för detta radikala uttalande.

Och visst är det väl just tankegången att människans öde är förutbestämt av Gud som finns kvar i islam och som bland annat uttrycks i utropet ”Insha’Allah” (”om Gud vill ” eller ”(s)om Gud vill”). Och om nu enligt islam en individs öde är förutbestämt av Gud och saknar fri vilja och offret ändå är fördömt av Gud (en otrogen), så är det ingen stor sak att skada honom. Avsaknaden av en fri vilja (och eget ansvar), se där, en fullt möjlig förklaring till hur vissa tolkningar av islam kan få unga rotlösa människor att begå våldtäkter, massakrer och andra vidrigheter i Guds namn.

Predestinationsläran betydde för boerna att de var de utvalda och att de svarta animisterna var de fördömda. De fördömda var dessutom annorlunda, aparta, ja väsensskilda från boerna, och därför borde de undvikas och avskiljas. Så är det även idag. De annorlunda, de aparta, dem vi inte förstår, de som är väsensskilda från oss, dem vill vi av rädsla och oro inte gärna beblanda oss med, dem försöker vi helst undvika.

Stig Fölhammar är samhällspolitiskt intresserad f d konsult och egenföretagare samt stats- och EU-tjänsteman, flyttade från Sverige för 20 år sedan men tillbringar somrarna i Sverige. Han röstar i riksdagsvalet och i valet till det Europeiska Parlamentet.