Fick denna fråga på en uteservering när jag fikade med en kille från andra sidan jordklotet, som under drygt ett år i Sverige snappat upp åtskilliga rykten och rövarhistorier – mest från folk han mött under SFI-utbildningar, på arbetsförmedlingen och i sociala sammanhang. Och det hade lett honom fram till följande slutsats: Sverige delar ut hur mycket pengar som helst, till vem som helst och av vilken anledning som helst.

Man kan invända att hans slutsats grundas på anekdotisk bevisföring. Svensk migrationspolitik är naturligtvis varken helt godtycklig eller obegränsat generös (även om min vän kan ha snubblat över en del information, som vanligtvis inte når upp i de politiska finrummen). Men oavsett sanningshalten finns ett annat skäl att ta hans frågeställning på allvar, det handlar om ”Sverigebilden”.

Det är nämligen en ganska spridd uppfattning att svenskar är lite korkade. Jag har stött på den åsikten otaliga gånger, i den förort där jag bor, bland högstadieelever med invandrarbakgrund och även bland kloka människor med rötter i andra kulturer. Väldigt många verkar tycka det – ofta utan elakhet eller onda avsikter, snarare med ett stänk av medlidande. Det är i varje fall en betydligt vanligare uppfattning än att svenskar skulle vara rasister. Ofta tolkas det tvärtom som ytterligare ett bevis på vår dumhet, att vi tror på vår egen rasism.

Den här Sverigebilden är till sina konsekvenser långt mer problematisk än att en svensk författarinna i utländsk TV påstår att det finns no go-zoner. Om ryktet om vår ”dumhet” sprids över världen, kan det nämligen bidra till att:

-Respekten för svenska lagar undergrävs.
-Människor utan asylskäl söker sig till Sverige.
-Migranter utgår från att fusk lönar sig och frestas att ställa orimliga krav på samhället.
-Religiösa extremister, kriminella nätverk och bidragsentreprenörer väljer Sverige som etableringsbas.
-Allt färre väljer att integreras.
-Rasism och förakt riktat mot etniska svenskar tenderar att öka.

Denna omvittnade ”dumhet” har förstås inget med intelligens att göra. De flesta erkänner utan omsvep att Sverige fostrat osedvanligt många genier, och att svenskar i gemen är duktiga, begåvade och kompetenta i sina yrken. Ändå är vi ”korkade”. Det är denna motsättning min vän på uteserveringen inte begriper, och avkräver mig en förklaring.

Statsministern sa en gång att vi varit ”naiva”. Själv tycker jag inte den förklaringen håller. Naivitet låter för harmlöst, som ett lite udda personlighetsdrag man kan rycka på axlarna åt. Med tanke på vad som hänt inrikespolitiskt de senaste åren tycker jag ”korkad” är en helt adekvat term, även om den rymmer en negativ laddning. De flesta kulturer jag känner tycker nämligen det är korkat att:

-Oreserverat tro på vad människor säger.
-Behandla vuxna män som ensamma barn, bara för att de säger att de är det.
-Ha överseende med hur folk beter sig, bara för att det kan finnas en kulturell kontext bakom.
-Ge uppehållstillstånd till personer utan säkrad identitet.
-Ekonomiskt stödja grupper vars främsta mål är att motverka integration.
-Utgå från en fin idé, även när den går stick i stäv med beprövad erfarenhet.

Många av 2000-talets svenskar skulle säkert se samma exempel som uttryck för ”tillit”, ”värdegrund” och ”en humanistisk tro på människan”. Det är klart man kan skylla på PK-ismen. Men om PK-ismen är ett internationellt fenomen, varför har den funnit en så gynnsam jordmån just i Sverige? Är svenskar mer ”korkade” än andra, eller finns en alternativ förklaring?

Ibland tror jag det är så enkelt som att vi – till följd av några seklers geografisk, etnisk och kulturell isolering – helt enkelt är usla på att kommunicera. Särskilt med människor av främmande ursprung och med radikalt annorlunda idéer. I riktig kommunikation ingår ju inte bara att ”försöka förstå” utan också att förklara sin kultur, erkänna när det finns en konflikt och hävda sin rätt. Ömsesidig feedback så att säga.

För att kompensera detta nedärvda handikapp har vi i högre grad fokuserat på idéer, och blivit duktiga på det. Svensk idealism har nästan blivit ett varumärke i klass med IKEA, ABBA eller VOLVO. Det politiska samtalet förs gärna inom ramarna för FN:s principprogram, eftersom dessa är universella och gäller för alla. Dels slipper vi kommunikation (som vi inte är särskilt bra på). Dels kan ett sådant förhållningssätt, för ett otränat öra lätt förväxlas med ”högre insikt”.

Ett tydligt exempel är den här debatten från 2006, där Jimmie Åkesson gång på gång försöker leda in samtalet på existerande samhällsfrågor. Men vice statsminister Maud Olofsson är omutlig, inte för ett ögonblick vill hon lämna ”idéernas värld”.