Under den senare delen av sextiotalet hade jag förmånen att få gå i en skola som låg i pedagogisk framkant, bland annat genom sitt avspända förhållande mellan lärare och elever. Med tilliten som hörnpelare fick vi lära oss att måttstocken på ett samhälles anständighet var den ”frihet från fruktan” som medborgarna levde under. Sådant gjorde intryck på mig.

Minnet av en lärare som med emfas förespråkade detta återkom häromdagen när en vän till mig, som har varit aktiv i samhällsdebatten, med harm i rösten konstaterade: ”Vi lever i ett skräckvälde!”.

Jag tyckte först att det var ett överdrivet påstående, men vid närmare eftertanke insåg jag att min vän hade rätt. Jag har sedan länge hävdat att vi lever under en form av ”mental stalinism” i Sverige. Anledningen är att jag under tio år som debattör i migrationsfrågor träffat så många rädda människor. Jag hade aldrig kunnat drömma om att vårt land skulle gå den här utvecklingen till mötes!

Jag har exempel från min omgivning där barn nekar sina föräldrar att få träffa barnbarnen. Anledningen är att föräldrarna på grund av sin kritik av den förda invandringspolitiken påstås vara rasister. Senast handlade det om en person som kände ångest för att hennes barn skulle läsa en text som jag nyligen har skrivit, och därmed lista ut att föräldern hade uttryckt vissa invandringskritiska åsikter till mig. Då kanske kontakten med barnbarnen skulle äventyras. När föräldrar som inte är tillräckligt politiskt korrekta går omkring och är rädda för sina egna barn blir faktiskt ”skräckvälde” en relevant term.

För elva år sedan utkom historieprofessorn Orlando Figes med boken ”De som viskade”. Han behandlade hur terrorn i Stalins Sovjet ”tog en boning i oss alla”. Boken är nog den första som går på djupet med att kartlägga terrorns psykologiska effekter på sovjetmedborgarnas inre värld, i vilket staten intervenerade på alla plan. Författaren går i detalj in på hur överlevnadsstrategierna till vardags fungerade i det moraliska vakuum som regimen hade skapat. En kod som förmedlades till barnen var att när föräldrarna viskade så innebar det ett budskap som inte fick föras vidare till någon annan. ”Stalins regim resulterade i en tyst befolkning som anpassade sig.”, summerar Figes.

Jag vill inte jämföra dagens Sverige med den stalinistiska epokens totalitära ondska, annat än i de psykologiska mekanismerna. Jag har själv upplevt detta tämligen paranoida klimat, exempelvis när jag ute på lokal börjar dela känslig information med människor, vilka jag inte vill ska komma till skada. Jag är också rädd för att själv bli uthängd och därför
sänker vi rösten, ibland närmast till en viskning. Det låter kanske löjligt, men en vän till mig som träffade en kollega på en krog blev igenkänd, och någon lade en iPhone bakom ryggen på dem och spelade in deras konversation i smyg. Dagen efter låg hela samtalet ute på nätet. Sådant kan, om det vill sig illa, förstöra en människas liv. Själv har jag fått privata mejl publicerade i en kvällstidning utan vare sig förvarning eller förklaring.

Rädslan finns också inom journalistkåren. Bara för några dagar sedan uttryckte en mycket respekterad journalist till mig att ”när jag slutar på redaktionen så ska jag berätta sanningen!”. Han/hon har länge varit djupt bekymrad över den rättrogenhet och brist på allsidighet som präglar den svenska journalistkåren, men kan inte tala det klarspråk som är nödvändigt utan att bli ”ekonomisk martyr”, det vill säga förlora sin inkomst. En frilansande krönikör berättade nyligen för mig hur hans/hennes texter, trots mångårigt samarbete, nu hade blivit oönskade av några stora redaktioner, bara för att de med ökad skärpa problematiserade invandringens negativa konsekvenser. En annan tillika prisad journalist har tidigare bara vågat träffa mig i smyg och nu har vi ingen kontakt alls.

Under tio år har jag haft den mentala stalinismen inpå bara huden. Då skrev jag en debattartikel i Dagens Nyheter om hur journalisterna mörkade avgörande fakta om invandringen. Sedan dess har jag på grund av mina skriverier nekats både arbete och frilansuppdrag. Även om det sägs att klimatet har blivit friare, så har genom åren de journalister som är mina Facebook-vänner så gott som aldrig offentligt visat ett ”gilla” (gjort tummen upp) för ett inlägg som jag har skrivit om migration. De skyddar helt enkelt sitt varumärke genom att hålla en armlängds avstånd.

Ett annat fall av frispråkighet som har tystats är journalisten och ledarskribenten Marika Formgren på tidningen Corren. 2012 fick hon skrivförbud för allt som rörde invandring, feminism och familjefrågor. Hon valde istället att omskola sig till dataingenjör till priset att vi andra gick miste om en orädd röst i det offentliga rummet. Både Marika och jag berättar om våra öden i antologin ”Priset” som kom ut i slutet av förra året. Vi har tillsammans skrivit om hur journalisterna har svikit den inhemska underklassen till förmån för icke-västliga migranter men konventionella medier var helt ointresserade av detta obelysta tema.

Det som slår mig när jag skriver den här texten är att ämnet är så svårt att åskådliggöra. De personer, vars exempel eller uttalanden jag vill använda fullt ut, säger ofta nej, även när jag garanterar dem anonymitet. En god värdemätare på rädslans och repressionens makt.