Människan har två metoder att försöka påverka sin nästa. Den ena är att klubba nästan i huvudet. Den andra är att presentera skäl och resonera.

Huvudklubbningar kan förstås uppträda i väsenskilda former. Att skrika ”brunråtta” eller ”nazist” är en form. Det kan påverka nästan så att han fortsättningsvis inte framför den typ av idéer som provocerat de nedsättande tilltalen. Tydligt visat förakt i sociala sammanhang är en annan sorts klubbning.

Skäl och resonemang är till exempel ett uttalande som ”Du har fel i sak. Det existerar ingen judisk världskonspiration. Zions Vises Protokoll är ett falsarium.” Eller ”Livet är inte så entydigt. Det är sant att vita människor transporterade svarta slavar över Atlanten. Men allt det goda som alltfler människor i världen åtnjuter har utvecklats inom den västerländska civilisationen. Du måste beakta proportionerna.”

Ibland förenas klubbningar och resonemang såsom i politisk indoktrinering vilket också kallas hjärntvätt. ”Att Stalin måste döda kulakerna beror på att de är revolutionens fiender. Om kulakerna fick bestämma skulle samhället återgå till kapitalismen, det förstår du väl? Herregud, här är trettio ungar i klassen och du är den enda som inte fattar!” Eller ”Värdegrunden är allas lika värde. Alla har samma rätt till allt som alla andra. Det står i alla rättighetsförklaringar. Alla vet det utom du! Känns det inte obehagligt att vara den enda som förnekar självklarheter?”

Jag tror att klubbningsmetoden varit den dominerande i alla samhällen fram till det demokratiska och liberala västerlandets blomningsperiod från 1700- eller 1800-talet till 1900-talets slut. Västerlandets blomning är faktiskt, enligt min läsning av idéhistorien, inte bara samtida med resonemangsmetodens, det vill säga yttrandefrihetens, tilltagande betydelse utan till och med, och nu tar jag i, identisk med föreställningen att påverkan av andra människor helst bör ske i form av resonemang och samtal i syfte att nå någon rimligt genomtänkt synpunkt.

År 1600 brändes Giordano Bruno på bål. Där kan man snacka om att klubba någon i skallen när han ansågs ha fel uppfattningar. Därefter framträdde gradvis nya synsätt enligt vilka det skulle råda mer jämlikhet mellan folk och att folk i förhållande till myndigheter hade vissa rättigheter, till exempel rättigheten att inte bli klubbad i skallen för sina åsikter utan tvärtom ha tillstånd att säga precis vad de tyckte och att staten måste tåla detta.

Yttrandefriheten gjorde officiell premiär på världens scen år 1789 i och med att den amerikanska konstitutionen inklusive Bill of Rights antogs av kongressen. Det höll fram till andra världskrigets slut. Sedan började man i alltfler länder, framför allt i norra Europa med Sverige i spetsen, börja nagga yttrandefriheten i kanten. Och det blir bara värre med tiden.

För svensk del är det främsta instrumentet för en lurande återupprättelse av klubbningsmetoden bestämmelsen om hets mot folkgrupp. Den antogs år 1948 och återfinns i brottsbalkens sextonde kapitel, åttonde paragraf och lyder så här:

Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller om brottet är ringa, till böter. Är brottet grovt döms till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.

Formuleringen är försåtlig ty den tillåter nästan vilka tolkningar som helst. Fram till 1990-talet tillämpades den nästan inte alls men antalet domstolsmål enligt denna bestämmelse har sedan dess ökat kraftigt. År 2017 avkunnades 18 domar, nästan alla fällande. Vad åker folk dit för? Här är några exempel från Wikipedia:

En 72-årig kvinna har dömts för hets mot folkgrupp efter att ha skrivit nedsättande saker på ett forum på Facebook. Hon ska ha uttryckt sig kraftig nedlåtande mot personer på grund av deras nationalitet och etnicitet vid flera tillfällen. Straffet blev dagsböter.

En 18-årig man från Mark dömdes i januari 2015 till böter för att han ritat en Hitler-mustasch och ett hakkors på sin profilbild i chattprogrammet Skype.

En person som på sin blogg lagt upp en text som bland annat hävdade att vita är intelligentare än svarta dömdes i tingsrätten till 40 dagsböter och villkorlig dom.

Nu kanske du invänder att något dussintal domar om året för plumpheter inte är så mycket att bry sig om, men det som oroar mig är att det här är levande materia som år för år utvecklas på ett ganska obehagligt sätt. Sedan 2013 har antalet domar fyrdubblats. Polisen började år 2015 med en särskild ”satsning på att bli bättre på att utreda hatbrott och hets mot folkgrupp räknas som ett hatbrott”. Det har ”etablerats särskilda utredningsgrupper” inom polisen som bara ska syssla med detta, se Sveriges Radio.

Dessutom finns ett för mig okänt antal privata initiativ som går ut på att tråla fram misstänkta folkgruppshetsare på internet och överlämna till polis för åtgärdande, till exempel grupperna Näthatsgranskarna och Juridikfronten.

Jag vill gärna måla fan på väggen. Det här kan gå hur långt som helst eftersom bestämmelsen är så flexibel och otydlig. Det hävdas att lagens räckvidd hela tiden utökas. Idag är det exempelvis tillåtet att hata danskar på nätet men i morgon kanske det också är förbjudet. Vidare anses lagen numera tillämplig i fall som tidigare inte ansågs brottsliga. Ena året är det tillåtet att säga att danskar är svin, men nästa år ger det kanske dagsböter och ytterligare ett år senare ett halvårs fängelse. Det är lätt att föreställa sig att det inte finns någon gräns för denna lags tillämplighet bara det skapas ett tillräckligt stort och växande maskineri av specialutbildade poliser, åklagare och aktivistgrupper som vill jobba med frågan.

Jag talade nyligen med några ungdomar. För dem var det självklart att en del yttranden måste kunna bestraffas. När jag sa till dem att jag anser att folk fritt bör ha rätt att säga att vita är mer intelligenta än svarta så såg ungdomarna chockerade ut. De trodde att jag försvarade påståendet. Det gör jag inte. Men jag menar att samhället är ute på farliga vägar när man lite i taget börjar knapra på yttrandefriheten. Det är bättre att tåla en del osmakliga och vulgära synpunkter – som man ju alltid kan strunta i – än att riskera en samhällsutveckling som nuförtiden tycks ta alltmer fart och hota de friheter som ligger bakom västerlandets framgångar.