Just denna måndag befinner jag mig i bil mellan Medelhavet och Sverige – en resa som jag ofta gör – och är i gränslandet mellan Westfalen och Niedersachsen. Det är här tanken slår mig:

Det är nog sista gången jag reser genom ett gränslöst Europa.

Ty när vi nu alla gemensamt glider in i en hjärtlöshetens era är det naturligt att det byggs murar.

Schengen – rörelse- och passfriheten – har hållits ihop med silvertejp. Tejpen brister. EU sargas. Ett försvagat och förlöjligat EU är vad en rad regeringar och populistiska partier i Europa önskar.

Det akuta skälet till denna kris är att en misstroendefråga rests i tyska Bundestag mot Angela Merkels flyktingspolitik. Hon har åtta dagar på sig att presentera en lösning.

Prognos: Hon klarar det inte. Passkontrollör och murare blir morgondagens heta jobb.

Merkel ska först torsdag och fredag i Bryssel träffa sina regeringschefskolleger till ordinarie toppmöte. Hon ska dagarna efter i olika former av möten träffa EUs inrikesministrar.

Det är chanslöst att Merkel ska kunna övertyga Visegrad 4 (de gamla kommuniststaterna Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern) om att det vore sunt att visa solidaritet i flyktingfrågan. Ungerns utrikesminister benämner kompromissförslaget utpressning. Ungern stiftade i förra veckan lag ”mot främlingar att bosätta sig på ungersk jord”.

Österrike vill heller inte veta av flyktingar; det högerpopulistiska landet vill i stället spela rollen som bro mellan västvärlden och Putins Ryssland. Det välvårdade lilla alplandet Slovenien har just röstat fram en utlänningsfientlig populistregering. Grekland är fortfarande bittert över den ålagda svångremspolitiken. Storbritannien är djupt inne i sina Brexit-förhandlingar; aversionen mot utlänningar är den nya politikens drivmedel.

Och se på Sverige. Socialdemokraterna vill skapa en ny myndighet som ska kontrollera behoven av utomeuropeisk
arbetskraft. LO tycker detta är bra. Men som den brittiske ekonomen David Smith konstaterat om ekonomisk tillväxt: ”When output per person is not rising much, you need more people.” Slutsats: Fyll på. Öppna gränserna. Istället anammar minst tre partier (M, S, SD) president Trumps slogan: ”A country without borders is not a country.”

Tydligast är Italien, vanligtvis kontinentens mest charmerande land. På två-tre dagar tappade Italien all sin charm. Det vägrade en räddningsbåt med 629 afrikanska flyktingar att angöra italiensk hamn. Beskedet från den nya populistregimens inrikesminister, det rasistiska Legas partiledare Salvini, var: Välj, ta er tillbaka till Libyen. Eller drunkna! Det lilla EU-landet Malta hade samma inställning.

Spanien, som har en nytillträdd socialistregering, tillskansade sig en helgongloria genom att ta emot lasten asylsökande och ekonomiska flyktingar och ge dem alla rätten att stanna. Frankrike erbjöd sig senare att ta emot hälften av dem. Kanske tänkte Macron på ett visdomsord från lärofadern Charles de Gaulle: ”Franska handlingar är automatiskt berättigade, ty de är i mänsklighetens intresse.”

En av EUs förtjänstfulla egenskaper har varit, att det är en smältdegel Men nu är det smältdegeln själv som smälter. Detta skapar rök fylld av gifter.

Finns det någon som vill Europatanken väl? Europa är ju mångfacetterat. Antalet nationalstater är 49. Wikipedia registrerar 53 språk som talas kontinenten över. Det är lätt hänt att någon blir oense med någon annan. Då blir gränser både viktiga och heliga. Gränser är en seger för nationalism, politiker och idioti.

Mitt i rådanda kaos träffades Frankrikes president och Tysklands Bundeskanzler för att kreativt skapa en framtid, åtminstone för eurozonen. Det ska bli ökad integration. Eurozonen ska få en egen budget.

Facit: Med Frankrike i täten bildas en entente med Tyskland. Men som alltid gäller klyschan: Vi får väl se.

När Merkel nästa vecka ”står till svars” inför sin Bundestag och det bayerska systerpartiets CSUs ledare Horst Seehofer, är det en kamp: vem blinkar först? Seehofer vill att Tyskland ska direktavvisa flyktingar vid rikets gräns. Merkel – som om sitt öppna flyktingmottagande haft parollen ”Wir schaffen das” – är emot villig att kompromissa.

Det finns skäl att spå, att Merkel i denna rond vinner över Seehofer. Förlorar hon, störtas hennes regering. Det innebure nyval. I ett nyval skulle båda de kristdemokratiska partierna, CDU och CSU, sannolikt tappa mandat till det nationalistiska, utlänningsfientliga Alternative für Deutschland. Det är för de flesta ett mardrömsscenario och den tyska konstitutionen är skriven med baktanken att antiliberala rörelser inte ska komma till makten.

Seehofer står i Bayern i oktober dessutom inför ett delstatsval. Går det honom först illa i riksvalet blir han ännu mera utsatt på hemmaplan.

Den gamla sanningen gäller: Politik är show business för nördar.