På torsdag och fredag ska Europeiska rådet träffas i Bryssel. Rådet består av ordföranden Donald Tusk samt medlemsländernas stats- eller regeringschefer och ordföranden i Europeiska kommissionen, Jean-Claude Juncker.

Igår, söndag, hade Juncker sammankallat ett ”minitoppmöte” för att förbereda Europeiska rådets möte. I minimötet deltog Tyskland, Frankrike, Italien, Spanien, Österrike och Bulgarien (att Bulgarien fick vara med beror nog bara på att landet just innevarande sexmånadersperiod är ordförande i Europeiska unionens råd; ja, det är förvirrande att Europeiska rådet och Europeiska unionens råd är olika saker ej att förväxla med Europarådet).

Vad det handlar om, tror jag, är inget mindre än att Europa nu håller på att i migrantfrågan avancera från ogenomförbara utopier – till exempel den av Sverige så omhuldade planen att EU skulle upprätta obligatoriska kvoter för fördelningen av migranter mellan EUs medlemsländer (en plan som är föga tilltalande för Europas folk eftersom den, om den fungerade, skulle uppmuntra Afrikas folk att massinvadera Europa) – till den grundläggande – och hittills i praktiken inte ens formulerade – frågan hur Europas länder ska kunna skydda sig mot ett oönskat inflöde av migranter.

Den nuvarande ordningen som Sverige stödjer är i stort sett av vi inte ska skydda oss (dock att andra europeiska länder ska ta en del av Sveriges börda). Vi har inte försökt stoppa trafiken över Medelhavet. Tvärtom har svenska staten via Kustbevakningen skickat fartyg till Medelhavet för att tillsammans med människorättsorganisationer mot den italienska statens vilja hjälpa migranter med överfarten.

Angela Merkel har stött den svenska linjen att det inte ska bör finnas några gränser inom Europa. Schengenavtalet om fri rörlighet och avskaffade gränskontroller ska till varje pris värnas. Men Merkels bevekelsegrunder gäller inte bara migranter utan också, kanske framför allt, tyska långtradares rätt att föra tyska varor kors och tvärs över kontinenten utan krångel.

Ärendet kom på sin spets när Italiens inrikesminister Matteo Salvini nyligen förvägrade migrantfartyget Aquarius inresa till Italien med 629 migranter ombord och när han förklarade att det var dags för migranter som inte hade uppehållstillstånd att ”packa väskorna” och ge sig av. Om Italien gör allvar av detta hot måste de europeiska länderna räkna med kraftiga flöden eftersom migranterna inte har lust att återvända till Afrika. Därmed har frågan blivit akut.

Strax därefter förklarar Tysklands inrikesminister tillika koalitionspartnern CSUs ledare Horst Seehofer att Bayern – CSUs hemvist – kommer att stänga gränsen till Österrike om inte Merkel har löst problemet med migrantinflödet efter Europeiska rådets möte i slutet av denna vecka. Han vill stoppa inflödet av migranter även om det krånglar till det för långtradarna. Här ligger en uppenbar regeringskris för Tyskland.

Som lök på laxen förklarar Österrikes förbundskansler Sebastian Kurz strax därefter att om Bayern stänger gränsen mot Österrike måste Österrike stänga gränsen mot Italien – Brennerpasset – för att förhindra att det kommer in migranter söderifrån som alltså efter en bayersk gränsstängning inte kan fullfölja sina planer att passera Österrike på väg norrut.

(Det känns lite som uppmarschen till första världskrigets utbrott där det ena avtalet och nationella önskemålet efter det andra utlöser sig som en serie fallande dominobrickor.)

Varför presenterar Kurz detta hot? En del tror att han vill ge Merkel ett handtag i hennes kamp mot Seehofer eftersom även Seehofer liksom Merkel ogillar krångel just i Brennerpasset där det passerar 6 000 lastbilar per dag – ett fordon var femtonde sekund – och det förstås kan bli kaos om gränskontroller etableras. Men jag tror Kurz har en helt annan plan som han delar med exempelvis Danmark och Italien, nämligen att EU ska pressas att etablera ett yttre gränsskydd värt namnet. Kurz har också sagt följande:

Europa står inför ett val. Antingen återvänder vi till ett system med interna gränskontroller eller också säkrar vi våra externa gränser.

Den nuvarande ordningen utan några kontroller av migrantrörelserna stöds i praktiken bara av Sverige och förefaller historiskt överspelad. En ordning med gränskontroller inom Europa och ett upphävande av Schengenavtalet vore besvärligt och dessutom dödsdomen för EU eftersom den fria rörligheten är det enda som alla tycker är bra med det europeiska samarbetet. Återstår då bara vad som förefaller vara Österrikes, Visegradländernas, Italiens och kanske Danmarks politik, nämligen ogenomträngliga yttre europeiska gränser och inrättande av mottagnings- och asylsökningscentra på afrikansk mark. Det gillar inte EU eftersom det innebär den hittillsvarande godhetspolitikens officiella nederlag.