Nyligen träffade jag en lärare som just sagt upp sig från en skola en bit norr om Stockholm. ”Det gick inte att jobba där”, sa han. ”Åttio procent av eleverna var invandrare. I min klass på tjugotvå barn slutade sex elever för att gå till andra skolor.” Jag frågade vilka barn det var som sagt upp sig. ”Gissa”, sa han med ett snett leende. ”Svenska barn med hyggligt utbildade föräldrar, förstås.”

Jag har hört flera likartade historier. Ofta handlar det om folk som flyttar till ”svenska” stadsdelar till exempel för att de bor i ett område där det hänger invandrarkillar på tunnelbanestationen så att de inte törs ta tunnelbanan hem på kvällarna. Dessa historier är nog sanna. Men representerar de ett nytt normalt eller är de undantag och överdrifter? Det går inte att veta eftersom politiker, media och staten i allmänhet, alltså de krafter som sätter agendan i det offentliga samtalet, inte vill fördjupa sig i folks levnadsförhållanden. Vi lever i ett land där man måste gissa hur det ligger till eftersom man troligen inte kan lita på överheten. Eller rättare sagt: man vet inte när och om man kan lita på överheten.

Då får man tänka själv på basis av de skärvor av kunskap som man hittar här och där. Till exempel läste jag följande märkliga två meningar i Expressen:

En lärare hade plötsligt upptäckt att en ny, okänd elev gick i en av högstadieklasserna. Han hade följt med på flera lektioner utan att någon visste vem han var.

Det är alltså möjligt att en okänd person ansluter sig till en högstadieklass utan att någon reagerar. Lärarna märket inget. ”Klasskamraterna hade redan accepterat honom som en i gänget”, står det sedan. Det känns på mig som total upplösning av ordning och reda. Sedan visar det sig att killen är rånare, bedragare, kidnappare plus en del annat. Men det svenska samhället, en gång ett under av ordning och personkontroll, står handfallet och kliar sig i huvudet. Man vet inte en gång vilka personer som går i en viss klass. Skolan blir som en biograf. Det kommer olika personer till olika föreställningar och han som river biljetterna, alltså läraren, är lika vänlig mot alla.

Sådant får mig att tro att de lösryckta historierna nog kan vara sanna och att situationen gradvis förvärras eftersom myndigheterna inte kan hantera den.
Det finns en allmän föreställning i den svenska samhällsdebatten som jag tror gäller för alla politiska partier och det är att de förespråkar ”integration” eller kanske till och med ”assimilation” av migranter. (Assimilation är som integration fast med ännu större inslag av anpassning.) Motsatsen till integration är segregation. Om man nämner detta s-ord ryser alla rättänkande människor av fasa eftersom segregation är ett system av åtskillnad mellan människor som exempelvis i Sydafrika innan ANC tog över år 1994 och den lagstadgade segregationen – i varje fall i teorin – ersattas av ett mer demokratiskt system.

I vårt land går vi åt andra hållet verkar det. När välartade elever flyttas från stökskolor till ordentliga skolor i välartade medelklassområden så ökar graden av segregation. Om jag tolkar situationen korrekt är denna utveckling oundviklig så länge myndigheterna inte kan göra något åt stöket i vissa områden och vissa skolor. Politikerna kan säga vad de vill, men medborgarna väljer att bete sig så att segregationen ökar. Eller för att uttrycka det mer brutalt: människorna vill segregera sig. Med tanke på alternativen så tycker de att segregation är bra.

Man behöver inte fundera så särskilt mycket längre för att inse att även den svenska politiken arbetar för segregering. Mångkulturlagarnas syfte är ju att ge migranter möjlighet att slippa integrera sig. Med öppna ögon och väl vetandes vad den gör finansierar svenska staten etniska organisationer som inte har något annat syfte än att stärka vissa etniska gruppers kultur och relationer med det gamla hemlandet. Jag kan inte förstå annat än att detta måste bidra till segregation. Svensk politik syftar alltså till segregation.

Å andra sidan syftar svensk politik, eller åtminstone påstår den det, till motsatsen, nämligen integration. Fast eftersom staten inte lyckas upprätthålla ordningen på ett tillräckligt trovärdigt sätt bedrivs i verkligheten ingen integrationspolitik.

Så därför har jag kommit fram till att staten inte vet vad den gör. Den kanske tror att den verkar för integration medan den i praktiken – genom åtgärder och genom avsaknad av åtgärder – verkar för segregation. Dessutom finns en stark drift bland medborgarna att skydda sig mot stöket genom att dra sig undan och segregera sig.

Om staten verkligen ville ha integration i stället för segregation skulle den upphäva mångkulturspolitiken och ta i med hårdhandskarna mot stöket. Kanske finns det ännu tid att rädda situationen, men med tanke på det kaos och därmed den fortsatta handlingsförlamning som troligen uppstår efter valet så ser det inte ljust ut.