Enligt The New York Times sa miljardären Elon Musk, mannen bakom företag som Tesla, för några år sedan till Mark Zuckerberg, mannen bakom Facebook, att han, Musk alltså, var rädd för artificiell intelligens. Han sa att artificiell intelligens ”möjligen var farligare än kärnvapen”.

Zuckerberg gillade inte att höra det eftersom Facebook försöker utveckla artificiell intelligens. Så Zuckerberg bjöd Musk på middag tillsammans med några av Facebooks främsta AI-tekniker för att tala Musk till rätta. Det gick inte. Musk hade inga tekniska argument. Han sa bara att om vi bygger maskiner som är smartare än människor så kanske de vänder sig emot oss.

Bara för att belägga budskapet i rubriken ovan så kan jag citera Bart Selman, datavetenskapsprofessor vid Cornell University, ur samma artikel: ”Det slags system som vi skapar är mycket kraftfulla. Vi kan inte förutse verkningarna.”

Ingen vet alltså vad som kommer att hända om människan lyckas utveckla AI-maskiner som är mer intelligenta än människan själv. Här gäller verkligen postmodernismens credo om att det saknas en sanning. Alla kan ha sin egen uppfattning och alla uppfattningar är lika mycket värda.

Det är lätt att förstå Musks oro. Amerikas vita erövrare var mer intelligenta än indianerna i bemärkelsen bättre organiserade och försedda med mer verkningsfulla vapen och mer avancerad teknologi. Och se hur det gick. Man kan tänka sig att supersmarta robotar, sedan de tänkt ut något sätt att föröka sig, det vill säga bygga kopior av sig själva, skulle bilda front mot människorna och sedan förslava oss om de vill ha slavar eller döda oss om de tycker att vi är i vägen. Det scenariet skulle man kunna använda i hur många västernfilmer av science fictionkaraktär som helst (dock att perspektivet nog fick vara indianernas, alltså människornas, snarare än de vitas, alltså robotarnas, om folk skulle vilja se filmerna och betala biljetterna).

Men det är en grej som jag tycker är konstig med den här debatten som naturligtvis uppträder även i Sverige. Den grejen hänger ihop med vår tids självförståelse och kan kanske vara värd viss eftertanke. Det är, som jag ser det, vår tids övervärdering av det cerebrala, alltså hjärnan, kunskapen och intelligensen. Jag förnekar inte att det är bra med kunskap och intelligens, men intelligens är inte den allena saliggörande ingrediens som behövs för att det ska bli någon sorts önskat resultat. Till exempel behöver man inte umgås med herr Google särskilt länge för att upptäcka att bevisat högintelligenta människor – sådana som är med i Mensa – inte alls är de mest framgångsrika i yrkeslivet. En laboratorieassistent kan mycket väl vara intelligentare än sin chef professorn.

Liksom särskilt intelligenta människor inte behöver bli särskilt framstående så behöver framstående människor inte alltid vara särskilt intelligenta. Det är så mycket annat som behövs för att nå önskvärda resultat, till exempel trägenhet, målmedvetenhet och nyfikenhet. Social förmåga och rentav inställsamhet kan också hjälpa till. I vissa sammanhang kan brist på emotionell intelligens vara avgörande. Generalen kan inte ligga sömnlös för att soldaterna dör.

Så varför skulle vi vara rädda för robotar bara för att de är intelligenta? Det är ju så mycket mer än intelligens som krävs för att en varelse ska lyckas i sitt uppsåt. Om man emellertid lyckades programmera in ett uppsåt i robotarna – till exempel att de tror på en särskild gud som de anser ska frälsa hela världen och att robotarna själva är denne guds missionärer – då skulle även jag bli orolig. Men då har vi lämnat verkligheten och flyttat tillbaka till Frankensteins värld.

Så det är bara att forska på. Elon Musk kan sluta oroa sig. Utveckling är bra även om forskningen också gett oss sådant som kärnvapen som kan missbrukas av galningar. Det är människor, inte robotar, vi har anledning att bekymra oss över.