Centrala studiestödsnämnden (CSN) har nyligen publicerat en studie som fyller mig med ännu mer avsmak över det välfärdsindustriella komplexet. Först en inledning.

”CSN är den myndighet i Sverige som har hand om studiestöd och hemutrustningslån” står det på myndighetens hemsida. Redan där hajar jag till eftersom jag aldrig har hört talas om hemutrustningslån. Vad kan det vara? Myndigheten klargör: ”Du som omfattas av det kommunala flyktingmottagandet kan få låna pengar av CSN för att köpa möbler och annan utrustning till ditt nya hem. Det kan vara sängar, tallrikar, kastruller och stolar”. En ensam migrant kan få låna 5 000 kronor och sedan ökar det med 5 000 per ytterligare familjemedlem. Räntan är 1,7 procent.

Men CSNs sysslar också – och huvudsakligen antar jag – med studielån och studiebidrag. Myndighetens affärsidé är alltså att förmå människor att ta lån och bidrag för att kunna studera eller köpa tallrikar och kastruller. Fundera lite på incitamenten för en sådan organisation.

En vanlig lånehaj vill naturligtvis låna ut så mycket som möjligt men måste också tänka på om det ska kunna gå att få tillbaka pengarna. Att ge lån till folk som inte kan betala tillbaka är förödande för lånehajen. Han riskerar konkurs om han är oförsiktig i långivningen.

Den risken existerar inte för CSN. Myndigheten lånar inte ut sina egna pengar utan dina (om vi antar att du är skattebetalare). CSN behöver inte bekymra sig om låntagarna inte kan betala tillbaka och kan därför koncentrera sig på att öka utlåningen eftersom det är omsättningen som är intressant för myndigheter (vilket jag förklarat en miljon gånger, exempelvis här).

Förstår du? Till skillnad från normala lånehajar kan CSN helt strunta i återbetalningsförmågan och satsa helt på att bryta ned folks eventuella ovilja att sätta sig i skuld i syfte att öka myndighetens egen omsättning.

Tillbaka till den nyligen publicerade rapporten från CSN. Varför tveka att ta studielån? heter den. Myndigheten är bekymrad för att migranter drar sig för att ta studielån. De potentiella klienterna och låntagarna krånglar när CSN vill ge dem lån. Detta upplevs som ett problem av myndigheten.

Observera att vi här har en asymmetrisk situation. Myndigheten behöver bara tänka på att låna ut så mycket som möjligt eftersom eventuella skadefall drabbar någon annan, närmare bestämt skattebetalarna. Men de potentiella låntagarna måste tänka på de problem de skulle drabbas av om de inte kan sköta skuldtjänsten. Det är inte så kul att stå med skulder som man inte kan betala. Låntagarna måste göra en balanserad bedömning vilket CSN inte behöver göra.

Min medfödda instinkt är att undvika lån och att återbetala dem snarast möjligt om jag oförsiktigt nog tagit några. Jag säger som förre statsminister Göran Persson att den som är satt i skuld är inte fri. På det viset har jag kanske missat en del lönsamma klipp men det struntar jag i. Det går inte att förklara. Det är en del av den kultur som fostrat mig och det är jag tacksam för.

Nu visar det sig, till Centrala studiestödsnämndens förtret, att många migranter har samma inställning till lån som jag. De är oroliga för att inte kunna betala tillbaka. Det visar sig i myndighetens intervjuundersökningar. Här är några citat. Styckena kommer från olika intervjuobjekt:

Jag vill inte ha skulder. I och med att jag är i ett land där jag inte kan språket så bra blir det jättesvårt för mig att få ett jobb. Jag kanske kan få jobb som vikarie men det är ju inte så jättemycket timmar. Har jag liten inkomst kan jag ju inte betala tillbaka lånet, det blir svårt.
Först och främst är man rädd för att man inte ska klara utbildningen och då måste man ändå betala tillbaka. Det finns den rädslan. För mig handlar oron om att jag inte ska hinna. Jag läser en kurs på 10 veckor. Man blir rädd för att CSN ska kalla tillbaka pengarna. Men jag måste ändå försöka klara mig.

Jag vill inte ha skulder, det blir jobbigt och man börjar tänka på det hela tiden. Min mamma som kommer från en annan kultur och ett annat samhälle lärde mig att man ska vara så självständig som möjligt när det gäller ekonomin. Hon sa alltid, varför ska man ta lån och ha skulder när man kan försörja sig själv? Så jag tror att jag har fått det tankesättet från henne och det är en anledning till varför jag inte tar lån.

Jag föredrar att jobba, för annars måste man ta lån och sen betala tillbaka räntan och allt. Jag vill helst inte hamna i skulder. Jag vill gå plus på pengarna jag tjänar när jag jobbar. Tar jag lån går jag minus. Det är inte bra med skuld.

Jag tror också att kulturen kan påverka. Man vill helst vara självständig och inte hamna i skulder. Man är osäker på sin framtid, det kan ju gå dåligt för en också. Det är en stor risk.

Jag är själv en sån person som tänker på återbetalningen, jag vill undvika att ta lån för att inte få skulder. Det blir något extra att tänka på, man måste betala tillbaka sen. Man ska ju betala räntan också.

CSN, som bara kan se tillvaron i sitt egna förvridna perspektiv, tycker att denna inställning är ett problem. Vilken styggelse att en svensk myndighet, bara för att den är besatt av sina egna incitament, ska försöka hjärntvätta migranter med sunda värderingar att de, till sin egen eventuella skada, ska underkasta sig det välfärdsindustriella komplexets fördärvliga uppfattningar.

PS Naturligtvis har CSN en egen förklaring till sitt beteende som går ut på att bevisa myndighetens ädla uppsåt exempelvis i form av en teori om att högre studier – finansierade med myndighetens lån – alltid och för alla ger god ekonomisk utdelning.

Jag blir så trött av att flera gånger om dagen slås av hur dessa egennyttiga makthavare får tillfälle att i media hamra in sitt eget synsätt. Den här nyheten kom från TT och handlade just om hur bekymmersamt det är att migranter inte tar tillräckligt med studielån.