Göran Palm skrev en gång en bok som hette ”En orättvis betraktelse” där han tar upp orättvisor i världen. En bra och viktig bok som påverkade många i min generation.

Men han tog bara upp orättvisor som drabbat den svagare, eller förmodat svagare parten – i det här fallet länder utanför Europa. Att västliga demokratier skulle kunna utsättas för orättvisa föreföll honom antagligen absurt eller rentav fascistiskt.

Men är det så? Borde inte verklig rättvisa vara att behandla alla efter förtjänst. Israel har trots sin litenhet, under 70 år visat sig överlägset sina arabiska grannar på en rad områden:

-På drygt en generation har man förvandlat ett ofruktbart ökenland (där få ville bo), till en fruktbar trädgård (där många vill bo).

-Samtidigt förvandlade man en underutvecklad provins till ett högteknologiskt samhälle, med spetskompetens inom utbildning, vetenskap, teknologi och innovation. Precis det som mellanöstern behöver.

-En annan sak som mellanöstern behöver är demokrati. Israel är det mest demokratiska land som någonsin funnits i regionen. Alla presidenter har utsetts genom allmänna val. Alla medborgare, oavsett kön, religion, etnisk tillhörighet eller sexuell läggning har (såvitt jag kan bedöma) samma rättigheter.

-Militärt besegrade man en koalition av 13 muslimska länder som angrep landet under sex dagar 1967.

-Under sin 70-åriga historia har man mot alla odds lyckats försvara sitt territorium, till priset av cirka 20 000 soldater.

Förtjänar verkligen denna stat att utplånas? Självklart borde Sverige betrakta Israel som en nära allierad i arbetet för att utveckla, modernisera och demokratisera regionen. Även många framstegsvänliga muslimer försvarar Israel, trots att det kan vara förknippat med personliga risker.

Hamas trumfkort i de pågående kravallerna är att befrielsekriget 1948 resulterade i 700 000 arabiska flyktingar. De flesta flydde för att undkomma den muslimska koalitionens bomber, och räknade med att snabbt kunna återvända till ett fritt Palestina. Hur man än vänder på det, blir Israels största brott att de vann kriget. Dessutom nämns sällan de 890 000 judiska flyktingar som tvingats bort från muslimska områden.

Sveriges stöd till Palestina förfaller alltmer obegripligt. I botten verkar finnas en idé som kanske Göran Palm varit med om att skapa, som går ut på att man alltid ska stå på de svagas sida. I vår undermedvetna rasism (eller var det nu är) upplever vi gärna icke-västerlänningar som svaga. Även om Palestina har som mål att krossa ett väl fungerande pluralistiskt samhälle och förvandla det till en totalitär islamistisk stat, är de fortfarande svaga i våra ögon. Och så länge de ”slår uppåt” tycker många att det är OK.

Dock finns ingen naturlag som säger att den svage alltid har rätt. Tyska folket var som bekant ganska nertryckt i skorna efter första världskriget och 20-talets nazister föga mer än en samling högljudda huliganer. Judarna var en grupp som klarat sig relativt hyfsat. Många hade butiker och småföretag och befann sig snäppet högre än flertalet av de unga män som sökte sig till SA. När dessa var ute och misshandlade folk på gatorna tyckte de förstås att de ”slog uppåt”. Det fanns liksom inget utrymme för medlidande eller identifikation. Tröskeln, när man var beredd att utöva besinningslöst våld var antagligen ganska lätt att kliva över.

Huliganer som bränner bildäck i Gaza bär kanske inga SA uniformer, men tröskelhöjden för att utöva våld mot judar verkar ligga på ungefär samma nivå. Inte ens nazisterna tror jag brukade undervisa dagisbarn i att döda judar med kniv. På bilder ser man ofta hakkors tillsammans med palestinska flaggor, och på drakar med brandbomber som sänds in över Israel. Och allt detta för att man en gång underskattade Israels förmåga att försvara sig under sexdagarskriget. Den snöpliga krigsförlusten 1967 är deras ”dolkstöt i ryggen”.

Även om Israel överlevt 70 år av attacker, kan man inte ta landets existens för given. Kanske räcker det med att gränsen mot Gaza rivs i kombination med några välriktade missiler från Iran, för att förvandla Jerusalem till ett nytt Tripoli. Skulle det hända kommer säkert en handfull rika oljestater att betrakta Sverige som en trogen allierad, i kampen för ett judefritt Palestina.

Skulle däremot demokratin segra – till exempel genom att mullorna faller i Iran, Israel vinner mer acceptans bland sina grannar, Gaza återlämnas till Egypten och den palestinska motståndsrörelsen faller i anseende. Ja då hoppas förmodligen den svenska regeringen på att diskret kunna byta sida… precis som vi gjorde förra gången.