Det är alltid plågsamt att lyssna på svenska politiker eftersom de aldrig lyckas få till ett rakt, enkelt, logiskt och begripligt resonemang. Ta det där med vinster i välfärden som exempel. Partiledardebatten mellan Stefan Löfven och Jimmie Åkesson i Aktuellt nyligen gav fina illustrationer.

Löfven vill begränsa vinster i välfärden. ”Vi behöver mer pengar till välfärden”, säger han. ”Vi behöver investera i välfärden… och då går det inte att skattebetalarnas pengar rinner ut i vinster”. Man kan inte dra någon annan slutsats än att statsministern tror att om Internationella Engelska Skolan, en svensk friskolekoncern, inte gjorde och kanske delar ut vinster så skulle dessa pengar på något vis stå till politikernas förfogande för angelägna satsningar i välfärden.

”Det behövs mer personal som ska ha högre löner och bättre villkor”, förmanar statsministern.

Så är det ju inte. Ersättningen för varje inskriven elev, skolpengen, är lika för alla skolor. En effektiv skola med duktiga lärare och lydiga elever kan bedriva verksamhet till lägre kostnad och därmed göra vinst. Det är visserligen sant att sådana skolor kan göra vinst därför att skolpengen bestäms med hänsyn till förhållandena i sämre skolor där det kostar mer att bedriva undervisningen men av detta följer inte att vinstförbud är någon lösning. Man gör inte dåliga företag bättre genom att förbjuda bra företag att ackumulera vinster.

Men så redovisar Löfven plötsligt en oväntad insikt som piggar upp tittaren. Han har fattat att det finns skolor som för att spara på kostnaderna slarvar med undervisningen och kompenserar genom att ge eleverna inflaterade glädjebetyg. Vaket, Löfven! tänker tittaren och hoppas att Löfven ska dra den självklara slutsatsen.

Men det gör inte Löfven. I stället återfaller han i tro på vinstkontroller som om det faktum att en skola inte fick göra vinst skulle stoppa betygsinflationen.

Den självklara slutsatsen är att skolorna inte ska få sätta sina egna betyg. Exempelvis kan staten eller någon annan extern part sätta betygen efter någon sorts centralprov och sedan publicera dem så alla visste vilka skolor som var bra på riktigt och vilka som var dåliga på riktigt. Det finns många system för sådant. En sådan, tämligen enkel, reform skulle i ett nafs tvinga skolorna att inte längre konkurrera med höga betyg – eller i bästa fall en blandning av kvalitet och överdrivna betyg – utan i stället övergå till ren kvalitetskonkurrens.

Strax därefter såg det lovande ut. Det kändes som om Åkesson var på väg att skjuta mitt i prick. Han sa att inte han heller var någon särskild anhängare av övervinster men att han avsåg att hantera dem med andra metoder. Härligt, tänkte tittaren, nu säger han det: extern betygssättning! Sedan föll allt platt till marken för Åkesson menade att han skulle göra övervinster omöjliga genom att skicka inspektörer på skolorna för att tvinga skolan att göra av med pengar i själva undervisningen, till exempel – mitt exempel, inte Åkessons – att Skolinspektionen tvångsanställer så många lärare i Internationella Engelska Skolan på skolans egen bekostnad att hela vinsten går åt.

Kan Åkesson ha resonerat så enfaldigt? Jag kollade på Sverigedemokraternas skolpolitik. Jag fick inget svar på just den här frågan med upptäckte att partiet faktiskt är ännu strängare än socialdemokraterna och vill förbjuda alla slags vinstuttag i friskolor. Partiet har nog ändrat sig, men partiprogrammet har inte hängt med i förnyelsen. Det säger en del om betydelsen av förhoppningsvis demokratiskt beslutade och fastställda partiprogram.

Jag har tänkt mycket på vad statsministern kan ha menat med sitt tal om investeringar i välfärden. ”Vi ska investera i välfärden, investera i varandra”, sa han i Aktuellt. Jag har en hypotes om vad han kan ha menat. Den slog mig när jag läste en ny rapport om ”flyktingars bakgrund och arbetsmarknadsetablering” från Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi. Det framgick att svenska skattebetalares årskostnad för en genomsnittlig migrant är 74 000 kronor (med en variation från 53 000 kronor för grupper som är lättare att integrera till 94 000 kronor för det tyngre klientelet). Den genomsnittlige migranten förväntas leva 58 år i Sverige vilket ger en totalkostnad på 4,3 miljoner kronor per migrant för skattebetalarkollektivet. Det utdelas månatligen ungefär 5 000 nya uppehållstillstånd till asylsökande och deras anhöriga vilket innebär att skattebetalarna varje månad tar på sig en ny skuld på en bit över 20 miljarder kronor, ungefär en halv procent av bruttonationalprodukten. (Lite mindre om man ska räkna med diskonteringsränta.)

Håll med om att detta representerar en jätteinvestering. En investering i migranter. Tidigare trodde vi att investeringen skulle bli lönsam för de investerande skattebetalarna. Det tror vi inte längre. Ändå fortsätter vi att investera. Eller rättare sagt: politikerna tvingar skattebetalarna att fortsätta dessa satsningar som troligen är utsiktslösa.

Tänk om det hade handlat om en investeringsfond som lovat guld och gröna skogar. Så avslöjas att det varken blir guld eller gröna skogar utan i stället ett svart hål som förintar pengar. Men du kan inte avsluta dina månadsbetalningar till fonden ty fondens administratörer är dina härskare och de vill fortsätta verksamheten för att få sina löner.