Den engelsk-amerikanske historikern Niall Ferguson är en person som jag tror att jag respekterar och högaktar. Men när han säger att lärarna vid amerikanska universitet är till ”nittio plus procent liberaler, progressiva eller marxister” så är det något i mig som skaver. Ursäkta om jag trevar i resonemanget, men det här är svårt och ingen har ”rätt” svar.

Vad ”liberal” och ”progressiv” betyder vet jag inte säkert. För mig kan liberal vara lite vadsomhelst. Progressiv betydde tidigare socialist eller vänster men har numera allmänt PK-istisk klang. Begreppet marxist är däremot mer hugget i sten. Även om det finns olika varianter av marxism så är själva grunden för marxistiskt tänkande föreställningen om arbetarklassens historiska roll som mänsklighetens befriare undan utsugning och förtryck.

Är då universitetsfolk i USA, som Ferguson hävdar, och i Sverige, som många svenska tänkare menar, marxister? Det är tillåtet och till och med vällovligt att ifrågasätta även sina meningsfränders uppfattningar i detaljer som sedermera kan visa sig betydelsefulla och därför skäms jag inte att protestera mot Fergusons uppfattning. Dagens dominerande tankar hos universitetsfolk i USA (och Sverige) har inte ett dugg med marxism att göra.

Jag vill påstå att jag talar med utgångspunkt från en typ av sakkunskap som Ferguson saknar. Han säger själv att han varit konservativ eller allmänt höger hela sitt liv. Om han varit svensk hade han nog sagt att han alltid varit borgerlig. Men det har inte jag. Hata mig hur mycket ni vill för begångna synder, men jag har varit marxist. Jag brukar hävda att jag är den ende nu levande svensk som har läst alla fyra banden av Kapitalet. Det må vara skryt men särskilt många är vi inte. Jag har även läst Lenins och andra inflytelserika kommunisters skrifter så jag är fräck nog att påstå att jag, till skillnad från Ferguson, troligen besitter särskild sakkunskap.

Det finns en allmän uppfattning – som jag inte hört Ferguson framföra, men som jag tror ligger inbakat i hans resonemang – att marxismen någon gång efter andra världskriget, via Frankfurtskolan, muterade till postmodernism och PK-ism och därefter erövrade världen, i varje fall universiteten. För mig som före detta marxist är detta obegripligt av ett fundamentalt skäl. Marxismen och PK-ismen är totalt olika i en avgörande fråga, nämligen vilken befolkningsgrupp som är objektet för deras engagemang och omsorg.

För marxister handlar det som sagt om arbetarklassen. Förtryckt, utsugen, förfördelad och lurad av kapitalistklassen ska arbetarklassen med hjälp av den marxistiska ideologin befria sig själv, ta makten och skapa ett paradis på jorden, det kommunistiska samhället. (Jag överdriver inte, sådana var ambitionerna och agitatorernas löften.)

För PK-isterna på universiteten och annorstädes handlar det inte om arbetarklassens frigörelse utan om utanförskaparnas och de eftersatta minoriteternas rättigheter. Du kanske tror att det är samma sak, men det är det inte, varken för marxisterna eller PK-isterna.

För PK-isterna är arbetarklassen fienden. Den gammaldags skötsamma arbetarklassen har blivit medelklassare som visserligen är med i LO, men alltmer röstar på sverigedemokraterna. I USA kanske de stödjer president Trump. Med sådana människor vill universitetspkisterna inte ha att göra.

Men för riktiga marxister är PK-isternas protegéer, alltså utanförskaparna och de eftersatta minoriteterna, bara ett föraktligt pack, folk som inte kan försörja sig själva och helt saknar de dygder och den gråsossiga eller småborgerliga respektabilitet som arbetarklassen värnade om. Marx hade inget annat än missaktning och nedlåtenhet för den sortens människor. Han kallade gruppen för ”trasproletariat”.

Du kanske undrar varför jag gör stor sak av detta. Vad spelar det för roll om vi betraktar PK-isterna som marxister i ny inkarnation? Jag fruktar att det förleder oss att tänka fel, att inte ställa de riktiga frågorna. Vi ser inte klart vem vår fiende är. Vi riskerar att leta efter honom på fel ställe. Om han är marxist kanske han kan återfinnas i något slags globalistiskt Komintern eller i underjordiska revolutionära celler. Är han eventuellt jude som Karl Marx själv?

Om vi emellertid betraktar PK-ismen som en ond kraft av ny art blir allt så mycket enklare. Den har adress och telefonnummer, till exempel Sveriges Television på Oxenstiernsgatan 26 – 34, 115 27 Stockholm, telefon 08-784 00 00 eller Statens Skolinspektion, Sveavägen 159, 113 46 Stockholm, telefon 08-586 080 00. De som jobbar där må undantagsvis vara marxister, men nästan undantagslöst rena PK-ister.