Föreställ dig att den genom tiderna mest hyllade och respekterade människan i världen blev påkommen med de nesligaste och mest hatade åsikter som vår tid kan komma på. Till exempel att Albert Einstein blev avslöjad som rasist. Vad skulle du säga då? Du vet inte? Börja fundera på det, för avslöjandet har nyligen skett.

Albert Einstein (1879 – 1955) var inte bara en av tidernas mest framstående fysiker och skapare av en ny förståelse av himlarnas hemligheter – relativitetsteorin och krökta rum och sådant där; ordet ”förståelse” gäller för övrigt inte mig – samt själva sinnebilden för begreppet intelligens. Han var också en humanistisk stjärna. Sedan han hade flytt undan Hitler till USA år 1933 deltog han i de svartas kamp för deras mänskliga rättigheter. Han hatade rasismen i USA och förklarade att han själv ”inte tänkte hålla tyst om den”. Så här såg han ut om du har glömt det:

Men nu visar det sig alltså att denne man själv var rasist. Eller rättare sagt påstås det att han var rasist. Grunden för dessa anklagelser är hans anteckningar från ett halvårs resa tillsammans med frun Elsa i början av 1920-talet. De besökte Fjärran Östern och andra länder på vägen till Europa och träffade exempelvis den japanska kejsarinnan och kungen av Spanien. Hans dagbok har nu publicerats på engelska – han skrev den på tyska och den har tydligen varit utgiven på tyska sedan länge men eftersom knappt någon utom tyskarna kan läsa tyska så har ingen upptäckt Einsteins skändligheter – och heter The Travel Diaries of Albert Einstein -The Far East, Palestine, and Spain, 1922 – 1923, Princeton University Press.

Det som väcker uppmärksamhet, obehag och förundran är uttalanden som följande:

Under Kinabesöket citerar han portugisiska lärare som säger att ”kineserna inte kan tränas att tänka logiskt” och att de ”framför allt saknar känsla för matematik”.

Han kallar kineserna för ”flitiga, smutsiga och tröga”.

”Det vore förskräckligt om kineserna skulle ersätta alla andra raser. För sådana som vi är blotta tanken outsägligt dyster.”

En kinesisk begravning beskrivs som ”barbarisk enligt vårt synsätt”.

”När kineserna äter sitter de inte vid bort utan sitter på huk som när européer gör sin avföring ute i skogen.”

När han kommer till Ceylon (Sri Lanka) skriver han att Colombos invånare lever i djup smuts och avsevärd stank” samt att ”de gör mycket litet och behöver mycket litet”.

Japanerna åtnjuter emellertid Einsteins aktning: ”Ädla själar som ingen annan stans. Man måste älska och beundra detta folk”.

Moderna bedömare blir chockerande när de konfronteras med Einsteins dagboksord. The Guardian skriver att tänkarens resedagböcker ”avslöjar stötande främlingsfientlighet”. The New York Times citerar dagbokens förläggare som själv är minst lika förfärad som andra moderna människor och därför tar avstånd från boken han själv gett ut: ”Boken ger oss insikter i [Einsteins] fördomar, åsikter och attityder till främmande folk… Andra människor beskrivs som biologiskt underlägsna, vilket är ett tydligt tecken på rasism”.

Det är förstås möjligt att den store tänkaren och humanisten Einstein i själva verket var rasist just så som moderna, politiskt korrekta människor anser. Men det finns ett alternativt synsätt på Einsteins observationer som jag tycker verkar mycket mer sannolikt, nämligen att hans ord inte reflekterar en snedvridning i hans hjärna utan tvärtom en ärlig vetenskapsmans iakttagelser av verkligheten. Personligen kan jag mycket väl tro att ceylonborna levde i smuts och stank och att en traditionell kinesisk begravning för en västerlänning kan framstå som barbarisk. Jag har själv upplevt likbränningar vid Ganges och vet vilka känslor en del främmande kulturyttringar kan väcka. Jag skulle förmoda att den store forskaren hade samma öppna, fördomsfria blick på asiaterna som han hade på världsalltets underligheter.

Det märkvärdiga i den här historien är inte vad Einstein såg utan att vår tid inte kan ta del av hans observationer utan bigotta rysningar.