År 2009 sade Migrationsverkets dåvarande generaldirektör Dan Eliasson att om regeringens krav på snabb handläggning av uppehållstillstånd ledde till att det beviljades felaktiga sådana, så var det inte något problem för honom. Han hade infört styrfilosofin Lean från biltillverkaren Toyota. Anställda ”samlade pinnar”, vilket fick som konsekvens att svårare ärenden som tog längre tid ledde till lägre lön. Men Eliasson var inte oroad över konsekvenserna när han på ett möte sade: ”Jag kommer aldrig bli upprörd över ett felaktigt beviljat uppehållstillstånd.”

Visionen var att chefer och handläggare skulle se ”migrationens globala möjligheter”.

Det var en devis som även ansvariga ministrar omhuldade innan Tobias Billström började morra om ”volymer”.

Dan Eliassons efterföljare Anders Danielsson, med ledarfilosofin ”Låt Anders vara Anders” körde på i samma spår. På en konferens om arbetskraftsinvandring 2012 menade Danielsson att nu skulle Migrationsverket ”ändra fokus från kontroll till service”. Fritt tolkat: bli mer kundorienterat och se på den asylsökande som ett slags beställare. Danielsson förtydligade samtidigt sin ambition genom ett uttalande som ger associationer till Sverige som ett konkursbo: ”Det handlar inte om vilka migranter vi vill ha, utan om vilka migranter vi kan få”. Migrationsverket har tagit bort den ursprungliga länken http://www.migrationsverket.se/info/6605.html utan ny hänvisning, men internet glömmer aldrig.

Anders Danielsson fortsatte sin karriär och blev generalsekreterare för Röda Korset innan regeringen 2017 utnämnde honom till landshövding.

Om vi backar bandet ser vi att denna extrema inställning inte hade behövt segra. 1996 konstaterade Brå-utredaren Jan Ahlberg att socioekonomiska faktorer inte var avgörande för invandrares brottslighet, snarare förhöll det sig tvärtom. Det var inte utanförskapet som orsakade brottsligheten utan brottsligheten som orsakade utanförskapet.

Mot den bakgrunden blir året 1996 särskilt viktigt om vi vill se hur skör brytpunkten in i nutiden faktiskt var och hur annorlunda färdriktning svensk migrationspolitik hade kunnat ta. 1996 fick vi regeringen Persson, under vars tioåriga maktinnehav hälften så många asylansökningar per år beviljades som senare under Reinfeldt. Tidigare hade ministären Ingvar Carlsson genom Luciabeslutet 1989 i stort stängt gränserna, men 1991 fick folkpartiledaren Bengt Westerberg fullmakt av statsminister Bildt att öppna dem igen för att kunna föra sin ”generösa flyktingpolitik”.

1996 dyker ytterligare en viktig aktör upp. Då uttryckte sig nämligen Anders Westerberg, en präst som i över tio år var biträdande generaldirektör för dåvarande Invandrarverket, i en debattskrift Bota eller skrota invandrarpolitiken? på ett sätt som hade gjort honom fredlös idag. Han kom att befordras, trots att han där konstaterade att de ungefär 400 000 invandrare som kommit till Sverige sedan mitten av 1980-talet inte hade bidragit till att utveckla landet. De lever i stor utsträckning på socialbidrag och är mer kriminella än svenskarna, konstaterade han. Han varnade också för de ghetton som växte fram. Hans slutsats var att ”I verkligheten tycks det senaste decenniets invandring inte vara någon resurs – snarare en börda för samhället”.

2005 kom så Brås andra utredning som behandlade invandrares brottslighet. Jerzy Sarnecki samt ledande politiker lanserade det numera gällande budskapet att de socioekonomiska faktorerna är den enda förklaringen till brottsligheten. År 2005 avled Ahlberg och därefter tvingades dåvarande folkpartiets migrationspolitiske talesman Mauricio Rojas i landsflykt sedan han stöttat Ahlberg. Istället för Rojas som möjlig minister fick vi den yngre partikollegan Erik Ullenhag som stod bakom mångkultur och massinvandring och som betonade det svenska samhällets skuld genom rasism och andra tillkortakommanden.

Om vi följer den frestande tanken att ha Team 1 bestående av Jan Ahlberg/Mauricio Rojas/Anders Westerberg och Team 2 med Jerzy Sarnecki/Erik Ullenhag (med nuvarande justitieministern Morgan Johansson som fullgod ersättare) så uppstår en klar skiljelinje inom svensk migrationspolitik.

Kontrasten mellan Anders Westerberg och de två generaldirektörerna Dan Eliasson och Anders Danielsson, som sedan burit ansvar för Migrationsverket under den tid då Sverige utan jämförelse har haft ett rekordartat mottagande, kan inte bli större. De senares ledarskap kan närmast betecknas som asylaktivistiskt. Därför placerar jag med lätt hand in dem i Team 2:s laguppställning tillsammans med Sarnecki/Ullenhag.

Det vinnande Team 2 ledde alltså Sverige mot att ha den utan jämförelse mest tillåtande och slappa asylmottagningen i hela västvärlden, senast skådat i den retroaktiva amnestin av 9 000 afghanska unga män. Det var makten och den rätta värdegrunden, inte konsekvensanalyserna som var det viktiga. Medan medlemmarna i Team 1 antingen lämnade landet, marginaliserades, pensionerades eller gick bort.

Gunnar Sandelin är socionom och journalist och tillsammans med etnologiprofessorn Karl-Olov Arnstberg författare till böckerna Invandring och mörkläggning 1 & 2 samt Nötskalet.