Jag har ägnat en stor del av mitt liv åt att försöka förstå vad det är som gör att vissa samhällen utvecklas väl medan andra samhällen knappt utvecklas alls eller till och med går kräftgång. Jag har inte lyckats. Visserligen har jag läst en massa böcker och hört en del entusiastiskt förkunnade teorier (och utformat många teorier själv) men när jag nu betraktar verkligheten, till exempel Sverige, så står jag lika frågande som någonsin tidigare. Jag fattar inte.

Har livet då inte lärt mig någonting alls om samhället? Jodå, en mycket viktig sak har livet lärt mig, nämligen att misstro alla förklaringar. Jag har hört alla förklaringar som finns, jag har insett att de bästa förklaringarna representerar någon intressant observation, men anser lik förbannat att vi människor, trots allt vårt pladder och auktoritära gravallvar, inte begriper oss på oss själva. Predikaren – han i Gamla Testamentets bok med samma namn – är därför en av mina favoriter:

Jag, Predikaren, var konung över Israel i Jerusalem. Och jag vände mitt hjärta till att begrunda och utrannsaka genom vishet allt vad som händer under himmelen; sådant är ett uselt besvär, som Gud har givit människors barn till att plåga sig med. När jag nu såg på allt vad som händer under himmelen, se, då var det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind.

Men även om Predikaren enligt min mening har rätt så kan man ju inte, annat än om man är mycket rik eller på annat sätt omhändertagen, göra hans vishet till sin livsfilosofi. Trots allt ska man ju råd att betala hyran och se till att det finns mjölk till barnen. Då duger det inte ta råd av mänsklighetens kanske främste filosof för då orkar man inte kliva ur sängen:

Jag grep mig an med stora företag: jag byggde hus åt mig och planterade vingårdar. Jag anlade trädgårdar och parker med fruktträd av alla slag. Jag byggde dammar för att bevattna en skog av grönskande träd. Jag skaffade mig slavar och slavinnor, och nya slavar föddes i mitt hus. Mina hjordar av oxar och får blev större än vad någon haft före mig i Jerusalem. Jag hopade silver och guld, rika skatter från kungar och provinser. Jag skaffade mig sångare och sångerskor och det som är männens lust: kvinnor och åter kvinnor. Så överträffade jag alla som varit före mig i Jerusalem. Och min visdom svek mig inte. Allt vad mina ögon begärde lät jag dem få, ingen glädje nekade jag mig. I allt mitt arbete fann jag glädje, den lönen fick jag för min möda. Men så vände jag blicken mot allt jag hade utfört, mot all den möda jag haft. Och allt var tomhet, ett jagande efter vind. Det fanns ingen vinst under solen.

Håll med om att detta är ett allvarligt dilemma: om visheten fick råda så skulle folk troligen inte anstränga sig eftersom allt bemödande är ”jagande efter vind” och ”fåfängligheters fåfänglighet”.

Därför är det en himla tur att tillvaron är så finurligt inrättad att de flesta människor inte är visa. Antingen är de så unga att de inte gjort erfarenheter som bibringat dem visdom – se exempelvis på våra politiker – eller också saknar de förutsättningar för att nå visdom hur gamla de än blir (vilket verkar gälla många politiker som inte längre är unga).

Det kan alltså inte vara visheten som driver livet för livet skulle inte utvecklas om alla hade Predikarens erfarenheter och visdom. Vad är det då som driver livet? Denna fråga har filosoferna, som jag tolkar det, grunnat en hel del på. Många av filosoferna föreställer sig ett slags i livet eller biologin inneboende vilja till utveckling, makt eller självförverkligande som inte har någon förklaring utan bara existerar (fram till dess att den berörda organismen tröttnar, förtvinar och dör).

Den franske filosofen Henri Bergson myntade begreppet ”élan vital” vilket betydde ungefär livskraft. Hans idéer ska ha haft sådant inflytande att den franska armén inför första världskriget utvecklade en doktrin om att soldaternas attityder var viktigare än vapnen, vilket det förstås kan ligga mycket i. Arthur Schopenhauer hade sin variant som han kallade viljan till liv. Den stoiske filosofen Posidonius föreställde sig en ”levande kraft” som kom från solen och tog sin boning i allt levande på jorden. Nietzsches ”vilja till makt” var, om jag fattat rätt, ungefär samma sak.

Sammantaget går allt detta inte att begripa varför Predikaren nog har rätt.