Niinistö, den finländske presidenten, nämnde folket 15 gånger i sitt nyårstal 2017. (Se 18 minuter in i klippet om du förstår finska. Niinistö gjorde det bland annat för att inte låta populisterna ha monopol på ordet. Det är inte Niinistö som talar. Det är programledaren som refererar till honom och hans tal. Historikern Henrik Meinander förklarar på en minut nationalstatens betydelse för välfärdsstatens existens, mellan 6.00 och 7.00 – på svenska).

Varför överhuvud använda ett ord som folket? Därför att det sammanfattar det förhållandet att människor inom ett visst område har en gemenskap i erfarenheter, intressen, kunskaper och synsätt. Detta kan synas vara ett djärvt påstående, men de senaste årens erfarenheter av en stor invandring från områden, där befolkningen i alla dessa avseenden uppvisar annorlunda förhållningssätt, har avslöjat att också här i landet, inte bara i länder där man törs använda ordet folket, finns det faktiskt en sådan gemenskap.

När hörde du en svensk politiker använda ordet senast? Det har du antagligen aldrig gjort (Om du nu inte råkat lyssna på en SD-politiker). Senast användes det väl av Per Albin, eller?

Den förnekelse av begreppet, som etablerade politiker och de flesta tidningar och radio och tv här i Sverige uppvisar genom sin tystnad, är mycket avslöjande, liksom deras irritation över att populisterna gärna använder det.

När då populister – partier som betecknas så – åberopar folket gör de det i ett bestämt syfte. De gör det inte bara för att uttrycka en nostalgisk känsla av det som varit, ofta ansett som något bättre än nutiden. Denna nostalgi förlöjligar de etablerade intressena gärna. De anser sig ju stå för det ordnade framsteget, bort från det gammalmodiga och illa fungerande.

Det som däremot får de etablerade partierna att må riktigt illa, fastän de inte vill erkänna det, det är den värdefulla tillgång som populisterna har och som de erbjuder – just – folket. De gör det framförallt genom att uttrycka att landets befolkning har en gemensam uppgift, att man tillsammans kan vrida tiden och landet rätt igen.

Jag hörde en gång en norsk politiker med saknad tala om den första efterkrigstiden. Återuppbyggnaden då av byggnader, vägar och annat materiellt, men framförallt återställande av tilltron mellan folket och de styrande var en mycket tydlig och angelägen uppgift, omfattad av alla norrmän, med undantag kanske av landets inhemska nazister.

Det lyckliga för landet, folket och SD är att ett sådant projekt nu tydligt avtecknar sig också här i Sverige. Det är nästan lika konkret och påtagligt som återuppbyggnadsarbetena i de krigsskadade länderna efter världskriget. Landet Sverige fungerar så illa i en rad avseenden, att endast ett stort, allomfattande och grundligt restaureringsarbete kan avhjälpa bristerna.
Dessa brister är inte enbart en följd av den omåttliga invandringen, men denna liksom till exempel skolsituationen förklaras av de etablerade politikernas stora arrogans och självöverskattning, liksom av deras bristande sakkunskaper. Hur skall man kunna förvärva några kunskaper om man i grandios självöverskattning alltid anser sig kunna allt? (Svenska politiker är som tonåringar: De kan så litet att de tror sig om att kunna allt).

Allting inom landet kan alltså inte åtgärdas enbart genom att stoppa invandringen, men denna måsta upphöra, för att såväl tillräcklig mental beredskap och koncentration som erforderliga resurser skall kunna uppbådas för folkets gemensamma uppgifter. (Smaka på ordet uppbåd(a) – är det inte vackert?)

Att det finns denna känsla av ödesgemenskap – både av ett upplevt, reellt hot och av ett möjligt, gemensamt projekt för att vrida landet och tiden rätt igen – detta är SD:s främsta tillgång. Hur skall de etablerade partierna kunna möta detta hot? De som inte ens vågar ta ordet folket i sin mun?

Det kan de inte. Det är därför de är så desperata. Några undantag finns förstås. Vänstern vet att den aldrig kan få något riktigt inflytande, men den försöker motivera sin existens genom idéer och förslag som de vet är ogenomförbara, men som den driver för att någon tid kunna bjuda läktarpubliken på ett nöjsamt skådespel. Vinstbegränsningen är ett sådant förslag.

Men de partier – S och M – som aspirerar på att leda landet, vet inte vart de skall vända sig. Socialdemokraterna hotas av att implodera, det vill säga reduceras till ett parti lika litet eller mindre än de andra småpartierna. Moderaterna skulle kunna ha ett bättre läge, men partiet försöker energiskt undergräva sin existens genom att i varje läge fly det verkliga ansvaret.