På en lunch med en bekant som råkar vara polis så talade vi om sociala idéer och vad som fick dem att fastna i tillvaron. När den blivande polisen gick i skolan hade han blivit matematikundervisad med hjälp av mängdlära. Den hade inte hjälpt honom att förstå någonting och han hade aldrig haft någon nytta av den. Han trodde att mängdlärepedagogiken sedermera hade utrangerats, vilket herr Google bekräftade vid en snabb förfrågan.

När min bekante sedan kom till polisen råkade han ut för ett organisationsförsök som gick ut på att införa ”lean production” efter Toyotas modell. Men det visade sig att brottsligheten inte kan bekämpas med samma metoder som man bygger bilar och projektet lades ned.

Man kunde tro att det är självklart att idéer som inte fungerar så småningom utmönstras. Men det är inte självklart. Den stora, klarast lysande stjärnan bland alla våra överlevande misslyckanden är PK-ismen. Den har varit härskande ideologi i Sverige i mer än ett halvsekel. Den kan enklast utvärderas genom en jämförelse mellan kronan och schweizerfrancen.

Schweizarna är ett småborgerligt folk som aldrig varit lockat av PK-läran. När äventyret började hade valutorna ungefär samma värde medan francen nu kostar nio kronor. Du kanske tycker jämförelsen är lättsinnig, men faktum är att schweizarna aktat sig för teorier som förstört skolorna och raserat incitamenten för de gråsossiga dygder på vilka landets framgångar vilar (och på vilka en gång även Sveriges framgångar vilade). Ej heller tycks schweizarna ha Sveriges typ av problem med migrationen.

Så uppenbarligen fungerar varken mängdläran eller PK-ideologin. Men varför har Sverige rensat ut den förra men behållit den senare?

Jag tror att det finns två förklaringar. Den första är lite rå och vulgär och handlar om pengar. Den andra är en fråga om kultur och dominerande stämningar. Trots detta är de på något vis sammanflätade och i varje fall drar de åt samma håll.

Den första förklaringen är att även om Sverige som nation och folk skadats av PK-ismen så har detta inte gällt alla svenskar. En grupp svenskar som vi kan kalla för politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet – plus deras härolder i media och deras intellektuella avantgarde på universiteten – har lyckats bygga ett eget härskardöme på den intellektuella bas som PK-ideologin utgör. Dessa grupper kontrollerar staten och därmed statsbudgeten och finner där sin försörjning. Människan bannar inte sin livskrok. Tvärtom brukar folk, liksom hundar, slicka händerna på dem som ger dem mat. (Kanske var det därför som det aldrig blev några socialistiska försök i västerlandet. Arbetarklassen förenade sig med dem som betalade lönerna även om arbetarklassen ville ha mer betalt och snart fick det.)

För en begränsad del av svenska folket blev PK-ismen och dess idévärld därför ett välsignat projekt som gav dem både uppehälle och möjligheter att känna sig som bärare av ädla ideal vilket tydligast illustreras av att alliansregeringen utnämnde Sverige till humanistisk stormakt.

Men vad var det som fick dessa bedragare att lyckas? I H. C. Andersens berättelse var det rädslan att bli avslöjad som dum som förmådde folket att spela med i charaden om kejsarens vackra kläder. Men varför har svenska folket – även jag – så länge gått med på att snytas vid näsan?

Jag tror att det beror på att vi har hybris. Vi – inte bara vi, förresten, utan hela västerlandet – har gillat PK-ismens djupaste budskap som är att människan blivit befriad från sitt ansvar för sig själv eftersom detta ansvar har övertagits av en överhet som har magiska krafter att styra allt till det bästa. PK-ismen är en religion med innebörd att var och en av oss medborgare i egenskap troende tryggt kan förlita oss på att det finns en välvillig överhet till vårt beskydd. Inte så att alla skulle övergå till bidragsförsörjning, men i bemärkelsen att vi räknar med att det utan att vi själva tar ansvar ska finnas ett system som säkerställer ordningen och räddar oss från översvämningar, elavbrott, kravaller, krig, pester och hungersnöd.

Vi ser tillbaka på mer än ett halvt århundrades fullkomligt oöverträffade ekonomiska framgångar som ingen kan förklara men som politikerna försöker ta åt sig äran av. Hur kan jag påstå det? Har de sagt det? Nej, men lyssna på när man ska förklara bristen på framgångar i länder som Somalia och Syrien. Då är det alltid de nationella härskarnas fel. I så fall måste det väl vara de nationella härskarnas förtjänst att det gått så bra i ett land som Sverige?

Om det varit på medeltiden och landet fått sju goda år med rika skördar så hade det betraktats som Guds belöning till kungen. Se Carl Larssons målning Midvinterblot som handlar om att kungen ska mördas för att han förargat Gud som därför straffat landet med många års missväxt.

Eftersom jag har svårt att tro att folk i allmänhet är så mycket mer insiktsfulla idag än de var på medeltiden fruktar jag att det inte går att få bukt med härskande men nog så samhällsfarliga PK-ismen förrän vårt självskadebeteende får kännbara effekter i form exempelvis av ekonomiska krascher, allvarlig social oro, kanske svält och hot om inbördeskrig.

Men som tur är har jag haft fel förr.