Konspirationsteorier kan vara både underhållande och belysande. Det ligger i sakens natur att utmålade scenarier provocerar, även om det ibland kan bli lite väl mycket av det goda. Samtidigt bidrar föreställningen om att det inte finns rök utan eld till att skapa åtminstone viss trovärdighet. Blotta faktum, att det faktiskt förekommer konspirationer bidrar till att teorier om konspirationer inte helt lättvindigt kan avfärdas.

I det följande förmedlas en konspirationsteori som syftar till att skildra hur Jimmie Åkesson på ett tidigt stadium formulerade en strategi som skulle göra Sverigedemokraterna till landets största politiska parti och honom själv till statsminister.

Första steget tas redan under Alliansregeringens tid. Det strategiska målet var att skapa en politisk frizon för det egna partiet, där man skulle vara ensam om att med trovärdighet kunna skildra migrationens negativa konsekvenser. Via förtäckta hot om att fälla regeringen lyckades Sverigedemokraterna locka Fredrik Reinfeldt till en uppgörelse med Miljöpartiet, som man senare skulle uppfatta som djupt olycklig.

Taktiken var att locka Reinfeldt in i en situation där han upplevde en tillfällig allians med de gröna i migrationsfrågan som ett smart sätt att blockera Sverigedemokraterna. Utfallet blev att han lyckades binda sitt parti vid masten på ett sjunkande skepp. Moderaterna var nu komprometterade av samröre med ett parti som bejakade fri migration och inte upplevde växande islamisering som ett problem.

Med både socialdemokrater och moderater effektivt surrade vid samma gröna mast hade Åkesson kammat hem sin första seger.

Nästa steg togs efter valet 2014. Genom att fälla regeringens budgetförslag uppnåddes två stora vinster. Den ena var att tvinga Stefan Löfven att hota med att avgå, och att därmed tydligt demonstrera Sverigedemokraternas avgörande roll som vågmästare. Den andra var att effektivt belysa Alliansens inneboende splittring, och därmed dess grundläggande oförmåga att bilda regering.

Då det på detta vis gjorts tydligt att det inte fanns något regeringsdugligt alternativ i svensk politik, återstod det bara för en infiltratör från Sverigedemokraterna att förföriskt viska i Alliansens öron att det faktiskt fanns en väg ut, en väg som skulle undvika brunsmetning både från Statsradions PK-redaktion och från Inkvisitionen på Dagens Nyheter. Man skulle ju enkelt kunna sätta demokratin ur spel.

Om alla bara kunde komma överens om att Sverigedemokraterna – och deras väljare – inte hade något existensberättigande i svensk politik, då skulle man ju enkelt kunna fortsätta som om inget hade hänt. Den regeringskonstellation som var störst skulle enkelt kunna regera, genom att de andra skulle avstå från att rösta på sin egen politik.

Så föddes ”decemberöverenskommelsen”. Det är svårt att se något annat drag i Sverigedemokraternas strategi som varit så genialt effektivt i att underminera de etablerade partiernas demokratiska legitimitet.

Dödsstöten kom med de ensamkommande flyktingbarnen. Den verkliga utmaningen låg i att Alliansen och den rödgröna regeringen hade inlett en kapplöpning om hårdare tag i de frågor som oroar medborgarna mest, nämligen migration och lag/ordning. Hotet var att detta skulle kunna minska Sverigedemokraternas trovärdighet. Lösningen var bländande enkel.

Genom att infiltrera och mobilisera olika nätverk som kräver fri invandring och obegränsad asylrätt, lyckades agenter från Sverigedemokraterna provocera fram en kris där Alliansen definitivt skulle tvingas visa upp sin oförmåga att bilda regering, och där socialdemokraterna skulle tvingas besluta om de skulle kunna drista sig till att kasta ut de gröna ur regeringen.

Den ”gymnasieamnesti” som röstades igenom i Sveriges Riksdag ligger i klass med ”decemberöverenskommelsen” som Sverigedemokraternas mest geniala kupper emot de etablerade partierna och deras stormtrupper i de politiskt korrekta delarna av medierna. Alliansen har dödförklarat sig själv, och Socialdemokraterna går mot sitt sämsta valresultat någonsin.

Det enda som nu återstår är att erkänna att det sannolikt inte finns någon som helst grund i att detta skulle vara resultatet av en konspiration från Sverigedemokraterna. De etablerade partiernas konkurs är helt självförvållad, en konsekvens av ett extremt självförhärligande i moralisk överlägsenhet, och en lika extrem fruktan för att bli uthängda som rasister av PK-mediernas drevgalna politruker.

Den 9 september är det val. Då kommer väljarnas dom, och den kommer sannolikt att bli lika hård som den är rättvis. Ty sådan är demokratin, när den tillåts att verka.