Nyckeln till Trumps utrikespolitiska initiativ är, att han ofta sätter USAs intressen i första rummet, vilket ju precis är vad alla andra länder vanligen gör. Men vi har under trekvarts sekel blivit vana vid att USA inte ställer krav utan främst stödjer och hjälper, och att landet tar på sig en oproportionerlig del av allehanda bördor, som andra länder borde dela kostnaden för.

I NATO har man till exempel överenskommit om att medlemsstaterna ska satsa åtminstone två procent av BNP på sitt försvar. Många länder inklusive Tyskland faller tydligt under den gränsen, medan USA når mellan tre och fyra procent. Men frågan gäller inte bara Europas försvar. USA skyddar dessutom militärt rader av svagare stater i andra delar av världen och upprätthåller där internationella lagar, konventioner och regler, som hela västvärlden drar ekonomisk nytta av genom exempelvis handeln. Medan USA inte reagerat mot att många viktiga handelspartners skyddat vissa av sina egna marknader med ordentliga tullar (eller andra hinder), har man själv efter andra världskriget vanligen tillämpat – relativt sett – låga sådana. Syftet har från början varit att stödja andra länders utveckling, men policyn har inte ändrats märkbart, trots att aktuella stater nu ofta är avancerade industriländer.

En annan ny komponent i utrikespolitiken är att Trump lägger ansvaret att lösa delar av olika problem (islamisk terrorism, Afghanistan och så vidare) i skilda regioner på de länder i regionen, som har störst makt och möjlighet att åtgärda problemen. Samtidigt stödjer USA dessa länders arbete. Om de inte infriar de förpliktelser att hantera (del)problemet, som Trump anser de har, får det konsekvenser. Pakistan har till exempel getts ett ansvar för talibanerna. Saudiarabien och Gulfstaterna gavs vid Trumps första besök i Saudiarabien genom hans anföranden och säkerligen samtal huvudansvaret att stoppa Qatars finansiering av terrorister. Quatar har tydligen redan retirerat gällande detta. Pakistans har ännu inte visat några definitiva tecken på en fastare attityd mot talibanerna.

Trumps utrikespolitik har hittills varit mycket innovativ, och de flesta icke-europeiska allierade har visat stor uppskattning av det nya ledarskapet (bland annat uttalanden av ledarna för Japan, Sydkorea, Saudiarabien, Egypten med flera länder), medan EU fått se många av sina mål och policies motarbetade eller ignorerade. Skillnaden i politik jämfört med Obamas globalistiska orientering kan inte vara mer dramatisk. USA lämnade till exempel Parisavtalet och flera stora internationella handelsavtal.

I fallet Nordkorea har Trump insett att Kina utövar ett mycket stort – ofta avgörande – inflytande över det landet och att Kina använder den makten för att främja sina egna politiska och ekonomiska mål. Att till exempel låta Nordkorea driva propaganda mot USAs väpnade styrkor i Sydkorea – på tröskeln till Kina – liksom mot dess baser i Japan främjar kinesiska mål.

Detsamma gäller de direkta militära hot, som Nordkorea framfört mot dessa allierade (förutom mot USA). Samtidigt har Kina ett enormt handelsöverskott i förhållande till USA, och har genom många typer av konkurrensåtgärder kunnat (tillsammans med andra länder) utarma olika industrisektorer i USA. Dumping baserad på kinesisk överkapacitet är bara en form, och i det avseendet har stål- och aluminiumindustrin nu hamnat i blickpunkten. Andra exempel på nedläggning av amerikansk industrikapacitet genom kinesisk konkurrens finns inom en rad sektorer av amerikansk lätt och tung verkstadsmekanisk industri. Samtidigt hindrar Kina genom tullar och rader av bestämmelser amerikanska företag att öka exporten till sig. USA har nu målet att väsentligt ändra denna situation.

Det nordkoreanska problemet avser Trump lösa genom att utnyttja Kinas utsatta handelspolitiska läge, det vill säga dess handelsöverskott gentemot USA på 375 miljarder dollar. USA kan främst genom tullar tvinga Kina att påverka Nordkorea så att en fullkomlig och verifierbar nukleär nordkoreansk avrustning sker. Om detta inträffar, kommer Kina att få behålla en viss del av handelsöverskottet (hur stor del vet vi inte). Självfallet kommer inte hela sänkningen av överskottet att produceras i USA. Sydostasiatisk industri samt Indien kommer genom omförhandlade – ”rättvisare” – avtal att ta över en del. Men de för USA förbättrade avtalen medger då ny amerikansk export till dessa länder, vilket är lika fördelaktigt. Trump disponerar alltså över ett mycket trovärdigt hot gentemot Kinas handelsöverskott.

Genom att starta en utredning av bilindustrins roll för USAs nationella säkerhet förbereds ett ytterligare slag mot Kina genom att man inriktar sig på den värdemässigt mycket stora exporten av bilkomponenter från landet. Kina kommer dessutom inte längre tillåtas utnyttja kanalen NAFTA för att exportera sådana produkter. Hittills har kinesisk komponentindustri efter visst – ibland minimalt – sammansättningsarbete i Mexiko eller Kanada tullfritt kunnat införa sina produkter till USA. Nu stängs även den möjligheten att dolt kringgå amerikanska tullar. Kinas och multinationella företags utnyttjande av denna metod är just kärnan i det bekymmer NAFTA representerar för USA. Medan det enorma handelsunderskottet sänker USAs BNP, stimuleras Kinas kraftigt av sitt överskott. En väsentlig minskning av detta kommer att leda till betydande ekonomiska och eventuellt politiska problem för Kina.

Att tala om frihandel ifråga om detta land är inte särskilt meningsfullt. Kina använder många metoder för att växa inom de sektorer man vill behärska. Stöd åt privata eller stats/provinsägda kinesiska företag genom det statligt kontrollerade kreditväsendet, acceptans av eller till och med statligt deltagande i stöld av amerikansk intellektuell egendom, utnyttjande av byråkrati och kinesiska lagar för att styra utländska investeringar till vissa sektorer och där få kommersiell insyn och delägande i amerikanska företag i Kina, viss avsiktlig undervärdering av den egna valutan osv är bara några metoder, som används.

Ingen slutlig lösning av Nordkoreas status som atommakt kan förväntas innan det är i stort sätt klart vilken storlek på Kinas reducerade handelsöverskott, som kommer att tillåtas av USA vid en nordkoreansk avrustning. Kina måste då acceptera den volymen. Alternativet är att utsättas för den minimivolym USA skulle tillåta, ifall Kina inte är villigt att sluta använda Nordkorea för att hota och störa Kinas geopolitiska motståndare. Kina har ju sedan Koreakriget haft ett starkt grepp om Nordkorea. Man har accepterat den politiska dynasti som började med Kim Jong-Uns farfar 1948, såsom förvaltare av en hård diktatur i Nordkorea. Samtidigt har man i växande utsträckning utnyttjat landets alltmer utpräglade ekonomiska svaghet och därmed ytterst stora beroende av Kina för att styra dess utrikespolitik. Genom Nordkorea har Kina då kunnat genomföra aggressiva åtgärder mot till exempel USAs allierade i östra Asien, medan Kina själv uppträder som passiv åskådare. Under de sista åren har man genom Nordkorea till och med direkt utmanat USA, som Kina betraktar som sin huvudsakliga motståndare i världen.

Nu börjar alltså en helt ny handelspolitik tillämpas med målet att reindustrialisera regioner i USA och skära ned handelsunderskottet. Medlen är bilaterala handelsöverenskommelser och bland annat tullar, som leder till en ”rättvisare” handel mellan USA och enskilda viktiga länder. Vad de amerikanska förhandlarna nu tydligen vill uppnå är avtal som är likvärdiga för bägge parter. Det enklaste exemplet är att ländernas tullsatser gällande en viss produktkategori ska i stort överensstämma. USAs tidigare politik att med öppna ögon acceptera sämre utfall för det egna landet har övergetts.

USA deltar heller inte i internationella handelsavtal som TPP och TTIP, vilkas konstruktion anses strida mot nationell suveränitet. TPP innebar till exempel obligatorisk lösning av många potentiella handelstvister mellan länder genom internationella juridiska enheter, vilkas utslag inte kan ogiltigförklaras av amerikanska domstolar. TPP var aldrig godkänt av kongressen, och Trump kommer sannolikt aldrig gå med på liknande handelsavtal, som frånhänder USA makten att förhindra beslut, som påverkar amerikansk ekonomi nämnvärt. USA lämnade också klimatavtalet, som sågs som mycket skadligt för ekonomin och utan värde från klimatsynpunkt.

Internt har skattelättnader, avregleringar och dylikt berett vägen för en vitalisering av landet mellan USAs kustområden. Det betyder också, att medelklassen stöttas på många sätt. Politiken kommer att leda till en ökad amerikansk BNP-tillväxt under många år och negativa förändringar för dess handelspartners.

Trumps politik omformar nu fundamentalt USAs ekonomiska, handels- och utrikespolitik, och kan innebära en sådan förändring av landet, att den påminner om New Deal. Men det är ännu inte alls klart att demokraternas politiska koalition av grupper och intressen kan varaktigt trängas tillbaka, vilket då utgör ett hot mot denna nya politik.

Dan Ahlmark är ekon lic och jur kand. Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid EFI/HHS startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi. Han gav förra året ut boken ” VAKNA UPP! DAGS ATT DÖ! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”.