Det vore förmätet av mig att påstå jag ens kommit i närheten av att begripa mig på Förenta Staternas president, men låt mig peka på två saker som du redan vet som kanske kan ge oss hjälp på traven.

Det första är att han uppenbarligen har svårt att göra sig hemmastadd i den värld av skickliga och erfarna ämbetsmän som normalt driver nationernas och världens öden. Jag säger inte att dessa tjänstemän är trista och trångsynta byråkrater även om sådana naturligtvis förekommer. Men när de är som bäst, typ en gammaldags, oväldig, hederlig, begåvad svensk ämbetsman – tänk exempelvis Dag Hammarskjöld – så handlar det om folk som är rimligt tydliga och förutsägbara och besvärar sig med att ”förankra” sina beslut vilket betyder att i förhand stämma av, rätta till, jämka och anpassa, inte minst bland medarbetarna.

Om man läser Trumps bok The Art of the Deal så inser man hur illa presidenten passar denna värld av eftertänksamma och normalt riskminimerande diplomater:

De flesta blir förvånade över mitt sätt att arbeta. Jag låter saker utvecklas. Jag har ingen portfölj. Jag försöker låta bli att fylla almanackan med en massa möten. Jag låter min dörr stå öppen. Man kan inte ge utrymme åt fantasin och entreprenörskapet om man har för mycket struktur. Jag föredrar att komma till arbetet varje dag och se vad som händer…

Sådär håller det på och jag skulle inte vilja att det vore annorlunda. Jag försöker lära mig av det förgångna, men jag planerar för framtiden genom att enbart fokusera på nuet. Det är det som är kul. Och om det inte är kul, vad är då poängen?

Vem som helst kan förstå att en sådan person passar illa i statens noggrant strukturerade värld. Såklart att medarbetarna inte står ut med en chef som gillar att följa sina impulser. Det går inte att följa en sådan person i svängarna. Han gör medarbetarna nervösa och förvirrar alla som försöker begripa hans agenda. Entreprenörer och etablerade strukturer passar inte ihop.

Det andra som verkar viktigt med Trump är hans agenda, för faktum verkar vara att han har ett program, nämligen ”America first”. Det låter inte som ett politiskt program utan som en tom politisk floskel, men när man ser vad Trump säger och gör så ser det ut att hänga ihop. Han menar på allvar att USA genom att vara så framgångsrikt och generöst låtit sig hunsas av världens lycksökarländer.

Tänk dig en socialsekreterare som känner sig omringad av klienter som bara vill ha fördelar och som vägrar att ta ansvar för sig själva utan bara vill ha bidrag. Tänk dig att denna socialsekreterare plötsligt ansätts av indignation och vill införa en ny ordning där klienterna tar mer ansvar för sig själva. Sådan är Trump. Han är övertygad om att resten av världens länder åker snålskjuts på Förenta Staterna och han avser att rensa upp det ormbo som världen blivit för att USA varit alltför släpphänt och generöst.

Jag säger inte att han har rätt utan bara att jag tror att detta är hans uppfattning och att devisen America first handlar om att korrigera förhållanden som hans kollegor inom politiken inte bryr sig om. Världen lurar Amerika, säger han, och det är inte konstigare att amerikansk arbetarklass röstar på honom än att byggnadsarbetare inom LO stödjer sverigedemokraterna. Skillnaden är att de som lurar Amerika, enligt Trump, är exempelvis EU, Kina och övriga Nato-medlemmar, medan de som utpekas som bedragare av nettoskattebetalande LO-medlemmar för det mesta är migranter.

Det är inte uppenbart att Trump skulle ha fel. Åtminstone saknas det inte hyggliga argument för hans uppfattning exempelvis i frågan om huruvida USAs kärlek till frihandel har lett till att USA bjudit andra länder på större förmåner än USA fått tillbaka, kort sagt att andra länder, däribland EU, skaffat sig orättmätiga favörer på USAs bekostnad.

”En ledande tysk tankesmedja säger att Donald Trump har rätt i att tullarna mellan USA och Europa är asymmetriska”, hävdar Handelsblatt som jag inte vet vad det är för tidning men som verkar seriös:

”EU är inte alls det paradis för frihandlare som EU själv gillar att framställa sig”, säger Gabriel Felbermayr, ledare för ifo Center for International Economics, en avdelning inom det Münchenbaserade ifo-Institutet… Det ovägda genomsnittet för EUs tullsatser är 5,2 procent mot 3,5 procent för USAs.

Inte för att det spelar någon roll för bedömningen av rimligheten i Trumps åsikter men det kan ändå vara intressant att veta vad slags pengar det handlar om i det pågående grälet om tullar. USA har alltså infört en tjugofemprocentig tull på stål och en tioprocentig tull på aluminium gentemot Kanada, Mexico och EU. År 2017 importerade USA stål för 30 miljarder dollar från dessa leverantörer och aluminium för 17 miljarder dollar. Om man antar att tullen inte påverkar handelsvolymerna skulle detta betyda att Trumps handelskrig tills vidare kostar de amerikanska konsumenterna (som ju är de som drabbas av tullarna om volymerna inte påverkas) ungefär nio miljarder dollar om året. Det motsvarar i storleksordningen 80 miljarder kronor vilket är ungefär 50 procent mer än Migrationsverkets budget eller strax under två procent av Sveriges BNP. Är det mycket eller litet? Jag vet inte. Men med tanke på hur lätt Migrationsverkets budget slinker igenom utan protester så kan det inte vara så mycket. Tänk på hur litet Sverige är i jämförelse med de berörda jättarna.

Nu avser EU att från den första juli slå tillbaka genom att införa tullar på vissa amerikanska varor, till exempel motorcyklar, whiskey, jordnötssmör och apelsinjuice. Importvärden för 2,8 miljarder euro ska beläggas med en tull på (om jag fattat rätt) tjugofem procent, vilket betyder sju miljarder kronor, således en tiondel av de amerikanska ståltullarna. EU vill alltså i syfte att hämnas på Trump bestraffa sina egna medborgare med en tiondel så mycket som Trump vill bestraffa USAs medborgare. (Om du fattar så kan du förklara för mig.)

Men nu råkar det vara så att Trumps ilska mot länder som parasiterar på USA inte bara handlar om export och import utan ännu mer, tror jag, om försvarskostnader. Där har han tveklöst på fötterna. Västvärlden räknar helt kallt med att USA ska betala för dess försvar (mot vadå? det är överkurs). USA satsar 3,6 procent av sin BNP på försvar. Bara fem av de andra 28 Nato-länderna kommer i närheten av de två BNP-procent som är Natos riktlinje, nämligen Grekland, Estland, Storbritannien, Rumänien och Polen. Så världen, inklusive Sverige, räknar med att USA återigen ska rädda oss om det skulle bli krig.