Svenskar brukar inte vara så lättkränkta när det kommer till heder, nationalitet och såna saker. Många av oss kanske ogillar när man skändar svenska flaggan, driver med nationalsången, uttrycker sig nedsättande om vår folkgrupp eller helt enkelt skrattar åt vår kultur, men vi saknar den ryggmärgsreflex som gör att vi vill slå människor på käften. Vi tar det helt enkelt inte tillräckligt personligt.

Jag kommer ihåg hur jag på 80-talet diskuterade med några vänner från Latinamerika, och hävdade något i stil med att ifrågasättande av mammas sexualitet inte nödvändigtvis behöver tolkas som en förolämpning. Det kan lika gärna ses som dåligt uppförande, från en person som uppenbarligen inte vill bli min vän. Mina latinska vänner tittade på mig med skräckblandad förundran.

Vår relativa okränkbarhet tror jag förvirrar många invandrargrupper. Är vi kulturella autister utan genuint mänskliga känslor? Lider vi av patologiskt svagt utvecklad klankänsla? Eller har vi, som första folk i världshistorien tagit steget över i Vattumannens tidsålder?

Jag bryr mig sällan om förolämpningar från riktiga människor. Sådana gör mig mest förvirrad, dessutom är jag dålig på att slåss. Senaste gången jag kände mig djupt kränkt var tvärtom en mycket banal händelse som inte ens var en händelse. Ändå utlöste det en adrenalintopp i paritet med ifrågasättande av en latinsk mammas heder. För ett kort ögonblick kände jag spontan lust att slå sönder inredningen, vilket hade varit en dålig idé eftersom jag just då befann mig på Sahlgrenska sjukhuset. Men mer om det senare…

Det var längesedan någon yttre makt på allvar hotade vår nation, eller vår familj eller etniska grupp. För de flesta av oss ligger dylika händelser långt tillbaks i historien. Däremot tror jag många svenskar i nutid upplever ”interna” hot mot sin integritet – företeelser omkring oss som verkar ifrågasätta vår status som fria, autonoma och tänkande individer. Det kan vara svårt att sätta fingret på vad det är, och det finns sällan någon ansvarig man kan slå på käften, men de flesta av mina landsmän vet vad jag menar.

Själv blir jag ofta kränkt av småsaker i vardagen. Som till exempel när en okänd person ringer upp och beter sig som en kompis, tilltalar mig med förnamn, känner till allt om mitt företag och verkar genuint intresserad av hur jag mår, för att därefter komma in på frågan att jag borde byta försäkringsbolag. Det har hänt att jag skällt ut påträngande försäljare med hög röst, under flera minuter. Joakim Lamotte kunde inte ha gjort det bättre.

Eller för att ta ett annat exempel, jag har nyss köpt en gurka i servicebutiken och läser på förpackningen: ”Hej jag heter Gurka. Jag tycker inte om när man förvarar mig kallt”. Demonstrativt kastar jag in gurkan i kylen, där den hör hemma. Gillar inte när grönsaker talar till mig, som till en jämlike.

Jag tror det var under 70-talet som man bestämde sig för att byta ut skyltar med texten ”Rökning förbjuden” till den något vänligare varianten: ”Tack för att du inte röker”. En bagatell kan man tycka, men har man en gnutta konspiratorisk talang ser man ett skifte i attityd. ”Rökning förbjuden” är ett klart och tydligt budskap, som är bra att känna till så man inte av misstag råkar tända en cigarrett. Det riktar sig till förnuftiga människor som vill samarbeta.

”Tack för att du inte röker” är långt mer auktoritärt. För det första tar man för givet att jag inte röker. För det andra förutsätts att jag avstår från att röka just på grund av lydnad mot regeln, annars hade det ju inte varit någon mening med att säga ”Tack”. Slutligen utgår regeln från att den åtlytts, redan innan den formulerats. Den är inte ens formulerad som en regel men ändå fattar man att den är det. I det enkla ordet ”Tack”, ligger både ett latent hot och en återhållen aggressivitet.

Ett exempel på maktspråk i sin renaste form. Maktspråk som låtsas vara något annat. Dubbla budskap från en osynlig avsändare som vill styra mitt beteende och i längden designa mitt medvetande, ofta med subtila komplimanger som vapen. Att dagligen ta del av såna signaler kan vara lika kränkande som att uthärda en och annan förflugen kommentar om sin mamma.

Vad var det då som hände på Sahlgrenska, som fick mig att nästan löpa amok? Jag hade just genomgått en mindre operation och kände mig inte helt i balans. Bestämde mig för att ta mig till caféet och beställa en kladdig bakelse för att komma i normala gängor. Man kan vara lite sårbar i såna situationer, lite mänsklig värme känns förstås bra. Kortläsaren, där man betalar för sin bakelse, hade uppenbarligen fattat sympati för den ström av nyopererade som dagligen passerar förbi i sina filttofflor. Så tvärs över displayen, där man förväntar sig att läsa: ”Stick in kortet här” stod istället med blockbokstäver: ”VAD FIN DU ÄR IDAG”.

En klapp på axeln från en förstående kortläsare kan vara allt som behövs för att radikalisera den mildaste patient till ett rasande monster. Jag var fortfarande svag efter operationen, och bestämde mig för att inte just då riva inredningen. Men lagrade händelsen i mitt hjärta. En dag kommer jag att hämnas.