Hösten 2015 och hösten 2016 skrev jag tre artiklar om Preference Falsification (PF) i Det Goda Samhället. Med tanke på vad vi nu upplever i Sverige kan det vara intressant att återknyta till dessa (1,2,3).
PF tycks vara ett begrepp som svenska media har väldigt svårt att hantera. Sedan jag skrev mina artiklar har två händelser, som anses involvera PF, ägt rum, Brexit och valet av Donald Trump till president.

PF-förklaringar till händelseförloppen hittar man till exempel här, här och här. I Sverige kan man däremot inte förstå vad som hände. Man har ingen åsikt om teorin är rätt eller fel eller om tillämpningen av teorin i de aktuella fallen inte görs på rätt sätt. När man talar med svenska journalister är deras uppfattning att både Brexit och Trumpvalet är helt oförklarliga händelser.

Om två åsikter står mot varandra inom ett område och den ena uppfattas positivt värdeladdad medan den andra uppfattas negativt värdeladdad finns det risk för att PF uppstår. Resultatet blir att den kandidat/det parti som driver den negativa åsikten blir underskattade i opinionsundersökningar kring frågeställningen. I båda fallen ovan var underskattningen liten men ändå tillräckligt stor för att utfallet av omröstningarna skulle avvika mot det förväntade.

I Sverige har vi en unik situation inom invandring. Man kan vara för ökad invandring och stödja 7-klövern eller för minskad invandring och stödja SD. De olika sätten att mäta opinion (webb/telefon) möjliggör för oss att konstruera en metrik kring den aktuella frågeställningen. Något som annars brukar vara väldigt svårt. Ofta inser man att PF existerar, men man kan inte kvantifiera den. Tekniken som jag använder mig av gör att jag kan definiera en PF-faktor och följa faktorns utveckling månadsvis vilket jag beskriver här.

Under lång tid ökade antalet SD-sympatisörer sakta men säkert, samtidigt som andelen av dessa, som inte vågade visa vad de egentligen tyckte, ökade. Detta är enlig PF-teori en stabil situation. I förlängningen hamnar man i ett läge där alla människor, i det här fallet, är för minskad invandring, men ingen vågar tala om detta. Alla vet att det är fel, men alla är rädda för repressalier. Något som är typiskt för en diktatur.

En förutsättning för att ett auktoritärt samhälle skall förändras är att PF-situationen blir instabil. Med detta menas att antalet människor med den oönskade åsikten fortsätter att öka samtidigt som andelen som håller sin åsikt hemlig nu börjar minska. Detta leder till att antalet öppna sympatisörer ökar väldigt snabbt. Vi kan se från diagram 1 att detta nu sker i Sverige. I det stabila skedet ökade antalet SD-sympatisörer inom webmätningarna snabbare än inom telefonmätningarna. Nu är det tvärt om. Antalet sympatisörer inom telefonmätningarna ökar snabbare än inom webbmätningarna. PF-faktorn för maj 2018 (Diagram 2) är tillbaka på samma nivå som den var i slutet av 2010. Skillnaden är bara att nu är antalet SD-sympatisörer tre gånger så stort. Detta medför ett helt annat genomslag för den oönskade åsikten i samhället än vad som gällde för åtta år sedan.

Detta är en utveckling som anses förebåda diktaturens sammanbrott. Studier av kommunismens fall i Östeuropa visar att det sker en snabb åsiktsförändring strax innan sammanbrottet. Människorna stöttar plötsligt inte längre de gängse åsikterna. PF-teorin visar dock att vi egentligen har att göra med långsamma förändringar. Många människor blev övertygade antikommunister utan att avslöja detta offentligt. Så uppstod plötsligt en situation där alla dessa människor vågade säga vad de tyckte, vilket ledde till att åsiktsförtrycket inte längre kunde upprätthållas.

Diagram 1

Diagram 2

PF-talet, så som jag definierar det, steg monotont från 8 till 30 under perioden 2007 -2015. Efter händelserna hösten 2015 avstannade tillflödet av SD-sympatisörer. PF-talet började emellertid sjunka så sakteliga. Det betyder att fler och fler av de övertygade motståndarna till invandring vågade komma ut och delge sin omgivning vad de egentligen tyckte. Övergången till instabilt läge tycktes dock dröja. Först under det senaste halvåret har vi sett en tydlig omsvängning till en situation där antalet SD-sympatisörer ökar samtidigt som andelen av dessa, som hemlighåller sina åsikter, minskar.

När omsvängningen nu har skett skulle man kunna göra en prognos baserad på erfarenheten från det kommunistiska Östeuropa. När PF-talet når värdet noll är medborgarna bereda att kasta av sig oket och den gamla staten kollapsar. En linjär framskrivning pekar på våren 2023 som tiden för det svenska samhällets kollaps. Med det menar jag att vi då har nått en situation där hela folket öppet kräver invandringsstop samtidigt som alla 7-klöverpartierna samarbetar intensivt för att omöjliggöra någon form av riksdagsbeslut i den riktningen. Till detta kommer ett antal andra problemområden som ungefär samtidigt kan hamna i en liknande situation. Om vi till invandringen adderar problemen inom ”lag och ordning”, skola, vård och äldreomsorg samtidigt som politikerna inte heller inom dessa områden kan få till någon form av beslut som påverkar samhället i positiv riktning så är det svårt att se att samhället alls kan fungera längre.

Mitt resonemang medför att resultatet i valet i september verkligen blir viktigt. Låt oss därför till sist fundera på möjliga utfall. Jag har tidigare gjort en analys som jag nu återknyter till. Vi kan direkt konstatera att KD ligger konstant mellan 3 och 4 procentenheter under det senaste året, och det finns ingen tendens varken uppåt eller nedåt. Det enda rimliga antagandet blir att KD åker ur riksdagen. MP har, efter att ha sjunkit sedan valet, under det senaste året planat ut strax ovanför 4 procent och det är osannolikt att partiet skulle avvika från detta innan valet.

GAL-partierna (C, MP, V) som grupp har fallit med 0,25 procent per månad under det senaste året. De borde tappa ytterligare en procentenhet fram till valet. En analys av SD utgår från majvärdet 20 procent (snitt för webbmätningarna). Ökningstakten under senaste halvåret har varit 0,3 procentenheter per månad. Det ger en ökning på 1,2 procentenheter fram till valet. När KD ramlar ur riksdagen får SD en femtedel av deras 3,5 procentenheter, det vill säga 0,7 procent.

I de senaste två valen har det visat sig att även webbmätningarna underskattade andelen SD-sympatisörer något. Justerar man för detta skulle SD hamna på 27 procent. Gör vi det enkla antagandet, baserat på tidigare undersökningar av väljarströmmar, att S och M kommer att dela lika på förlusten av väljare till SD hamnar vi på 25 procent för S och 21 procent för M. Alltså borde SD bli största parti i september.

Vi kan med ovanstående resonemang som underlag se följande förutsättningar för en regeringsbildning 2018. Den gamla alliansen är passé då de bara får ihop runt 35 procent beroende på hur bra det går för C. De röd-gröna får i sin tur bara ihop runt 38 procent. Även om SD blir största parti kommer inte Åkesson att släppas fram som statsminister och då är vi tillbaka till en fortsatt röd-grön regering förstärkt med C och med ett passivt M.

Gör vi till sist antagandet att även MP hamnar utanför riksdagen, får vi plötsligt en helt annan situation. Då kommer antingen S eller M att kunna bilda majoritetsregering med SD och därmed undvika allt inflytande från småpartierna. Detta ger en möjlighet till radikala förändringar i politiken. Det mest sannolika är alltså att samhället går mot en kollaps om några år. Möjlighet att undvika detta finns dock, om MP tvingas lämna riksdagen i september.

Nils-Olov Johnson driver sedan 25 år tillbaka eget företag inom teknikkonsultbranschen. Tidigare innehade han chefsbefattningar inom fordons- och försvarsindustrin. Han har doktorerat vid Cornell University i Förenta staterna.