Nyligen klev jag av misstag in i en fritaxi vid Stureplan. Ja, jag vet att det var dumt av mig, men jag var väl tankspridd eller något. Efter några hundra meter, vid Linnégatan, visade taxametern på 150 kronor och tuggade på med rasande fart.

Har du dopat taxametern? frågade jag med oro i rösten. Då blev taxichauffören uppretad över anklagelsen. Jag ska ”sticka dig som ett gris”, hotade han och drog menande handen över strupen. Jag bad honom stanna, betalade avgiften enligt taxametern och klev ut med förnyad beslutsamhet att aldrig anlita fritaxi.

När jag efteråt tänker på händelsen slår det mig att fritaxis affärsidé egentligen är glasklar, logisk och fullt begriplig. Den är att beslutsamt och hänsynslöst skörta upp varje assagerare som varit oförsiktig eller okunnig nog att kliva in i fritaxin. En utländsk affärsresenär på Arlanda måste vara det bästa bytet. För det första har resenären ingen aning om vad taxifärden egentligen ska kosta, för det andra betalar han inte själv så han orkar inte bråka så mycket.

Varför uppför sig då inte alla taxichaufförer på det sättet? Det beror på att taxichaufförer som åker omkring med ett varumärke, till exempel Taxi Kurir eller Taxi Stockholm, måste tänka på framtiden. Om Taxi Kurir börjar blåsa kunderna så kommer det med tiden att upptäckas och passagerarna att undvika företaget. En fritaxichaufför behöver inte ta några sådana hänsyn eftersom sannolikheten att han ska råka ut för samma kund en gång till är praktiskt taget obefintlig. Någon omtanke om fritaxikårens renommé finns inte. (Om någon sådan solidaritet uppstår, alltså ansvar för andra människor som på något sätt uppfattas som närstående trots att man för det mesta aldrig träffat dem, är det en samhällelig särhändelse. Ett troligen sönderfallande exempel är den svenska välfärdsstaten som bygger tanken att var och en ska ta ansvar för de andra inom ett visst, alltmer oklart, kollektiv.)

Man kan jämföra fritaxi med gamla tiders ambulerande hästhandlare, en yrkeskår som omvärvdes av ett solitt dåligt rykte. Alla hästhandlare var lögnaktiga skojare, sades det. Det berodde på att hästhandlarna saknade incitament att inte lura kunden eftersom de drog vidare och troligen aldrig skulle träffa samma kund igen.

Nu undrar du säkert varför jag besvärar dig med dessa banala och självklara observationer. Det beror på att de inte alls är banala och självklara, utan djupt filosofiska. Eller rättare sagt: filosofin handlar om banala och självklara saker. (Det hindrar naturligtvis inte att filosofin, till exempel hos Kant, är otillgänglig och trögläst, men skickliga filosofer kan naturligtvis göra även den enklaste sak näst intill obegriplig.) Härmed är inte ett ont ord sagt om filosofin, utan snarare om oss själva som drar oss för att ta tag i livets ofta enkla men ack så besvärliga grundfrågor som filosofin belyser.

Platon skrev om fritaxisyndromet i boken Staten som är en samling diskussioner med Sokrates som ledande figur. I just det här fallet resonerar Platons bror Glaucon om en person som heter Gigas eller möjligen Gyges. Gigas har hittat en ring som gör honom osynlig. (Tolkien har lånat berättelsen i en av sina böcker.) Därmed är Gigas som en fritaxiförare. Om fritaxiföraren bedrar sina kunder är det som om han vore osynlig. Varför skulle han inte lura dem? Glaucon filosoferar att ingen människa som kunde göra sig osynlig skulle ha anledning att underlåta att stjäla om han gick på marknaden, att våldta vilken kvinna som helst som tilltalade honom eller mörda någon som vore hans fiende eller som bara kunde rånas i största allmänhet.

Platon ger alltid Sokrates sista ordet. Sokrates förklarar att Glaucon har fel. Om Gigas ger efter för sina magiska krafter har han bara gjort sig till slav för sina onda lustar, medan den som inte tar på sig osynlighetsringen för att göra saker som han inte vill ska bli allmänt kända behåller kontrollen över sig själv och kan därför vara lycklig.

Kanske borde jag ha försökt förklara detta självklara för fritaxichauffören som ville sticka mig som ett gris. Hade han låtit sig övertygas av Sokrates månntro?