Av grannen på landet fick jag låna två grå, häftade volymer om tillsammans ca. 900 sidor, tryckta i Helsingfors 1952 men utgivna i Sverige av Norstedts. Det var Minnen av Gustaf Mannerheim (1867–1951), marskalk av Finland.

Böckerna verkade inte särskilt lockande: små bokstäver, långa meningar och långa stycken. Och stora mäns memoarer… Det enda roliga brukar vara skildringen av barndomen – om författaren kan skriva, förstås.

Jag hade alldeles fel. Det blev en fascinerande läsning. Först tiden: han upplevde Finland som storfurstedöme och Ryssland som tsarvälde. Därefter Finlands frigörelse när det vid Rysslands nederlag och den upplösning av staten, som följde på den röda revolutionen, fick chansen att bryta sig loss. Inbördeskriget i Finland – som han behandlar väl knapphändigt, av förklarliga skäl: han ville inte röra upp mer damm. Vinterkriget och fortsättningskriget.

Ibland är genomgången av alla inrikespolitiska skärmytslingar och alla militära detaljer lite väl ingående, men ändå är framställningen hela tiden fängslande. Ibland därför att han berättar rena (sanna) rövarhistorier, som när han på kejserligt uppdrag gjorde en kombinerad upptäckts- och spionresa 1906–1908 österut. Han tog båda uppgifterna på stort allvar. Han tog sig fram med stor utrustning och många medhjälpare, blev också tvungen att vintertid passera höga berg, sakta pulsande fram genom hög snö med hästar lastade med över hundra kilo var… När han kommer fram till den första kinesiska staden uppvaktar han dess styresman, en skinntorr gammal mandarin som endast kan umgås med sociala likar. Det finns inga i staden. Han sitter ensam och röker opium.

Mannerheim utrycker sig fåordigt även om han vårdar sig om detaljerna. Denna fåordighet är kanske medveten eller också helt naturlig: han har så stor erfarenhet, har varit med om så mycket. Han blir inte lätt förvånad. Det mesta har han sett förr.

Denna hans stora politiska, sociala och militära erfarenhet blir Finlands räddning, tror jag. Före Finland inget Sverige, före Sverige inget Finland, heter det. Man kan tillägga: Utan Mannerheim inget Finland. Det är väl en överdrift, men kanske inte ändå. Utan Mannerheim – både som militär och statsman – hade antagligen landet fått dela Baltikums öde.

Hans erfarenhet av både Tyskland och Ryssland, av deras intressen och ageranden gjorde det möjligt för Finland att ta sig ur det alltför stora beroendet av Tyskland, som landet hamnat i vid första världskrigets slutskede.

Med ett aktuellt uttryck kan man säga att Mannerheim var den ende vuxne bland en mängd gröna, alltför unga militärer och politiker. Dessa unga människor var, liksom våra alltför unga och gröna politiker nu, romantiker och önsketänkare. De var också oerfarna. De överväldigades av sina känslor och den röriga, svåröverblickbara politiska och militära miljön. I denna miljö och bland dessa människor blev Mannerheims insats så värdefull.

Mannerheims lugn också i svåra lägen berodde antagligen åtminstone delvis på hans stora erfarenhet. Han förutsåg svårigheter och förvecklingar. Så t.ex. såg han klart Finlands läge mellan vinterkrig och fortsättningskrig. Som Stalin sade: ”Stormakterna kommer inte att tillåta er att vara neutrala”. Tyskland och Sovjet gjorde alltså upp om Finlands öde. När Mannerheim fick höra att Sovjet i förhandlingar med Tyskland krävt fria händer gentemot Finland, hade Mannerheim redan förutsett det. Han insåg att de krav Sovjet ställt i fredsförhandlingarna efter vinterkriget, innebar att det bara ville ha ett eldupphör för att planera nästa anfall. Sovjet krävde t.ex. att Finland skulle bygga en väst-östlig järnväg, för att de lättare skulle kunna genomföra ett anfall avsett att klyva Finland mitt itu. Detta hade de misslyckats med under vinterkriget, när de tvingats använda vintriga skogsvägar, där finnarna förintade division efter division av deras trupper.

Vid vinterkrigets utbrott hade landet inte lika stor nytta av Mannerheims erfarenhet och klara blick som det hade haft vid inbördeskriget. Och detta därför att de ledande politikerna inte ville lyssna på honom. Vid skildringen av händelserna och avgörandena under trettiotalet och under tiden strax före krigets utbrott ger han faktiskt uttryck för upprördhet och avståndstagande gentemot tidens politiker.

Större delen av trettiotalet var Mannerheim ordförande i Försvarsrådet, ett slags permanent kommitté bestående av höga yrkesmilitärer. Under hela denna tid ville rådet, med Mannerheim i spetsen, försöka reparera mångåriga försummelser som personellt och materiellt utarmat det finska försvaret. Det var inte lätt: När han uppvaktade Risto Ryti ( centralbankschef, sedermera president) fick han till svar: Varför skall vi lägga ned så mycket pengar på försvaret? Det blir ändå inget krig. På våren 1939 skrev Väinö Tanner, socialdemokraternas ordförande, i ett brev: Mannerheim var här i går och tjatade som vanligt, men det blir ju inget krig. (Båda citaten fritt ur minnet).

Vid ett par tillfällen hotade Mannerheim att avgå från rådet, och strax före fortsättningskrigets utbrott gjorde han det – för att sedan, när kriget faktiskt kom, acceptera att bli överbefälhavare. Han hade avgått därför att regeringen vägrade att gå med på något enda av de krav Sovjet ställt på Finland. Det ansåg Mannerheim vara mycket dumdristigt – och denna dumdristighet utövades av samma män som under hela trettiotalet behandlat försvaret nonchalant. Väinö Tanner, som långt in på 1939 inte trodde på ett krigsutbrott, var en av de mest oböjliga och vägrade att ens överväga något av Sovjets krav.

Tidigare under året, innan Sovjet lyckats göra upp med Tyskland och därför fruktade en uppgörelse mellan västmakterna och detta land, hade Finland haft möjligheter till en gynnsammare, mindre kostsam uppgörelse: De öar inne i Finska Viken som Sovjet ville ha för Leningrads skydd, ansåg Mannerheim att landet faktiskt hade behov av, samtidigt som de inte hade någon betydelse för Finland. Men nej, det vore ett förräderi mot folket, ansåg en politiker.

Den politiska klassen hade befäst sin ställning. I motsats till vid Första världskrigets slut och Finlands frigörelse, kunde inte Mannerheim spela samma avgörande roll i det politiska spelet före Vinterkrigets utbrott. Han såg lika klart som under inbördeskriget, men han kunde inte övertyga de ledande politikerna.

Är det någon som känner igen mönstret? En uppblåst storvulenhet för att spela en heroisk roll – utan hänsyn till en brutal verklighet? Mångåriga underlåtenhetssynder – som påpekas av sakkunniga – men som tillåts fortgå ända fram till stupet, ända tills katastrofen?

Det är ju exakt på detta sätt nästan alla våra politiker uppträtt gentemot den accelererande invandringen. De har inte vågat ingripa – av kända skäl – och därför har de förnekat att det skulle finnas något skäl till kursändring. Allt har varit bra – och kom inte med fakta som bevisar motsatsen! Vi kommer ändå inte att lyssna!

Dessa politiker, ofta unga och oerfarna, var mer besjälade av att få spela en heroisk roll, att visa sig heliga än att bekymra sig om sina handlingars följder.

Ståndaktigheten varar ända fram till stupet, ända tills katastrofen inte kan undvikas.

Inte ens en Mannerheim hade i detta fall kunnat lyckas. Dumheten och fegheten är sig lik, den är bara lite olika klädd vid olika tider.