För några år sedan besökte jag min vän Magnus som hade ett hus i Bujumbura, huvudstad i Burundi. Magnus höll på med en privat välgörenhet som gick ut på att ta hand om gatubarn och i bästa fall ge dem utbildning och trygghet.

Burundi liksom grannlandet Rwanda är känt för återkommande raskrig och folkmord mellan folkgrupperna tutsi och hutu. Tutsi ser ut som om de kom från Etiopien och hutu ser ut som om de kom från Tanzania. De är alltså niloter respektive bantu. Normalt kan tutsis och hutus umgås civiliserat med varandra. Det händer till och med att de gifter sig över den etniska gränsen. Men ibland bryter krigsstämning ut. Det kan vara tutsis som folkmördar hutus eller tvärtom.

Vad som får dessa raskrig att bryta ut vet jag inte. Men när de bryter ut handlar det om mark. För att överleva måste man ha en jordplätt. Om man saknar en jordplätt kan man ta någon annans mark. Den processen blir lättare om man går samman med sin egen grupp och försöker krossa den andra gruppen för att ta deras jordplättar. (Om du undrar varför de rättsvårdande myndigheterna inte griper in så vet du inget om Burundi. Det finns inget lantmäteri så man vet inte vilken mark som tillhör vem. Även om det funnits ett lantmäteri så hade det inte funnits någon rättslig instans som kunnat återställa marken till den rättmätige ägaren. Såväl polis som domstol gynnar den som mutar mest. Hela begreppet ”rättmätig ägare” saknar mening för det finns i praktiken ingen äganderätt, inget rättsväsende, inget statligt våldsmonopol. Om ett land inte har sådana institutioner blir det ibland folkmord i stället.)

En av Magnus adepter hette Dieudonné – den gudagivne – och arbetade som chaufför åt Magnus. När jag var i Burundi hade en folkmordsperiod relativt nyligen avslutats. Dieudonné berättade att hans pappa närapå dödats och blivit bortkörd från sin jordplätt men på något sätt lyckats behålla både livet och jordplätten. Dieudonnés mamma hade blivit våldtagen.

I Burundi behöver fienden inte döda kvinnor för att krossa dem. Det räcker med en våldtäkt eftersom en våldtagen kvinna blir förskjuten av sin man vilket också hade inträffat i detta fall. När man våldtar en kvinna kränker man hennes man. En övergiven kvinna har ingen chans att försörja sig utan dör normalt av svält. Dieudonné förmodade att detta blivit hans mammas öde. Kvinnor har inget värde på andrahandsmarknaden.

Av detta förstod jag något nytt om vad en våldtäkt är eller kan vara. Fram till dess hade jag trott att våldtäkt är sådant som personer som Harvey Weinstein kan ägna sig åt när de grips av oerhörd åtrå. Men av Dieudonné lärde jag mig att våldtäkt också kan vara en sorts krigshandling som inte har ett dugg med sexuell upphetsning att göra. En sådan våldtäkt handlar om hat och om att såra och förnedra sin motståndare, delvis kvinnan förstås, men framför allt hennes man eller manliga släktingar. Våldtäkten är en sorts bestraffning. Jag tror att bestraffning känns desto mer tillfredsställande för våldtäktsmännen om de genomför våldtäkten i grupp för att ytterligare vanära och kränka offren.

Det verkar ganska fastställt vid det här laget att det bland en del migranter finns avsky, kanske till och med hat, gentemot etniska svenskar. Ett tecken på det är bruket av ord som ”svennehora” som påstås vara ganska vanligt. Jag tror att gängvåldtäkter och tillmälen som ”svennehora” har samma psykologiska ursprung. En gängvåldtäkt är bara ett sätt att skrika ”svennehora” lite högre. Budskapet till de svenska männen är att deras kvinnor är fnask.

Jag vet inte om välfärdsstaten betänker detta när den lägger upp sina strategier för att begränsa våldtäkterna. Jag föreställer mig att välfärdsstaten, som inte vet av något annat än traditionella svenska förhållanden, utgår ifrån att våldtäkterna beror på att en del unga killar är jättekåta. Men tänk om det inte handlar om brunst, utan om hat och om vilja att vanhedra. Måste inte välfärdsstaten då tillämpa någon annan sorts terapi? Det går inte att argumentera om mänskliga rättigheter och respekt för kvinnan med någon som är mentalt inställd på krig för i krig finns inga mänskliga rättigheter och kvinnor är förbrukningsmaterial.