I början av 1990-talet nådde västerlandet sin troligen högsta grad av självsäkerhet. Observera att jag skrev ”högsta grad av självsäkerhet”, inte ”högsta nivå av materiell framgång”. Det är olika saker. Sedan början av 1990-talet har självsäkerheten stadigt sjunkit medan bruttonationalprodukten per capita har fortsatt att stiga. Det tål att tänka på.

Den 11 januari 1989 höll den avgående presidenten Ronald Reagan sitt avskedstal till det amerikanska folket. Det är särskilt avslutningen, där Reagan talar om ”en lysande stad på en kulle”, som griper tag i tittaren. En PK-ist skulle kunna avfärda talet som hollywoodsmörigt särskilt som det ligger romantisk musik i bakgrunden när den före detta skådespelaren ser det amerikanska folket i ögonen. Men jag är inte PK-ist utan tycker att föreställningen är patriotisk och anslående. Vad är det förresten för fel på Hollywood?

Reagan utgår från liknelsen om den lysande staden på kullen som för fyrahundra år sedan ska ha myntats av pilgrimen John Winthrop som en vision av det framtida Amerika, ”Guds eget land”, som min första, amerikanska, frus mormor brukade säga. ”Och hur står det till med den lysande staden nu?” frågar Reagan sig själv och svarar: ”Vi är rikare, säkrare och lyckligare.”

Reagans förtröstan var inte tagen ur luften. Ärkefienden Sovjetunionen var på fallrepet. I slutet av 1989 föll berlinmuren. Det fanns inget annat trovärdigt och så välsignelsebringande och gott samhällssystem i världen som den västerländska demokratin och marknadsekonomin med USA i spetsen. Som ett bevis på tidsandans självsäkerhet publicerade Frances Fukuyama år 1992 bestsellern Historiens slut och den sista människan där han formulerade den allmänna känslan av att den liberala demokratin var historiens slutpunkt. (Ungefär som när Hegel förklarade att hans egen tids preussiska stat var historiens slutstation – kan jag inte låta bli att lite spefullt tillägga.)

Jag själv anslöt mig helt och hållet till detta tänkande. Jag hävdade att alla traditionella krig var slut och det enda som fortsättningsvis behövdes var ett slags internationella polisaktioner som kunde genomföras av USA, eventuellt i förening med andra villiga länder inom och utom Nato.
När jag helt nyligen för första gången såg Reagans tal på YouTube – tack herr Google för vad du gör mänskligheten! – kom jag att tänka på Cornelis Vreeswijks sång: ”I natt jag drömde något som jag aldrig drömt förut. Jag drömde det var fred på jord och alla krig var slut.”

Denna lyckoperiod pågick i ungefär ett årtionde och fick ett abrupt slut den 11 september 2001 med attacken mot tvillingtornen på Manhattan. Det var helt oväntat och chockartat, i varje fall för mig. Drömmen om det eviga lyckoriket föll i kras. För varje år sedan dess har situationen förvärrats. Irakkriget 2003 (som jag från början trodde var en vällovlig sak) och en rad efterföljande i huvudsak amerikanska, men även svenska, utrikespolitiska dumheter såsom invasionen av Libyen plus annat, exempelvis eurokrisen, har gradvis undergrävt västerlandets återstående självförtröstan.

Det är som om vi i västerlandet, särskilt Sverige, är så tagna av den här utvecklingen att vi helt tappat det självförtroende som var på topp när Reagan sa adjö. Vi bryr oss plötsligt inte om det som vi för bara tjugofem år sedan satte så högt, alltså den västerländska liberala demokratin med sina inbyggda institutioner och värderingar, till exempel yttrandefriheten som dagligen tycks naggas i kanten, se exempelvis den sorgliga historien om Tommy Robinson. (När det gäller yttrandefriheten har jag nog en gås oplockad med dig, herr Google!)

Särskilt uppenbar blir denna nya västerländska vilja till självförnekelse i migrationsfrågor. Vi står inte upp för våra värderingar utan låter oss förnedras av upprepade och elakartade provokationer av migranter. Vi låter angreppen på blåljusfordon och dito personal fortsätta utan åtgärd. Vi försvarar inte det statliga våldsmonopolet i utanförskapsområden. Vi slätar över gruppvåldtäkter som troligen har mer med rashat än med obetvingliga sexuella lustar att göra.

För mig är detta, som så mycket annat, svårbegripligt. Hur kan ett samhälle, i detta fall västerlandet, på några årtionden gå från triumferande självsäkerhet till självföraktande svårmod och kraftlöshet? Eller läser jag tidsandan fel? Handlar detta bara om vågor på ytan över ett människohav som tyst och stilla fortsätter att årligen skruva upp bruttonationalprodukten per capita ungefär som odalbonden i Geijers dikt:

De väldige härar med skri och med dån
slå riken och byar omkull;
tyst bygga dem bonden och hans son,
som så i blodbestänkt mull.