Jag brukar hävda att den samhällsklass som jag själv tillhör, nämligen den nettoskattebetalande någorlunda skötsamma medelklassen, dels utgör en majoritet av landets befolkning, dels saknar representation och inflytande inom de politiska partierna, inom media, inom forskningen, inom kulturen, ja, inom det officiella Sverige över huvud taget.

Detta är desto mer anmärkningsvärt som denna medelklass faktiskt är nationens ryggrad om man ser till vad som verkligen får Sverige att fungera. Medelklassen driver industrierna, lagar folks tänder, administrerar livsmedelsförsörjningen, programmerar datorerna, förestår restaurangerna, startar butiker och så vidare.

Medelklassen är, påstår jag således, den enskilt viktigaste sociala gruppen i samhället. Ändå har vi inga språkrör inom politiken, tidningarna, radion, teven, myndigheterna. Det är en anomali som för det första måste förklaras och för det andra åtgärdas.

Förklaringen är att den makt som medelklassen tidigare hade genom sina kårer och organisationer – till exempel läkarkåren, lärarkåren, Skattebetalarnas förening, Svenska Arbetsgivareföreningen, Centerpartiet och så vidare – har övertagits av vår tids nya härskarklass, nämligen politikerväldet. Politiska partier som tidigare var beroende av olika maktcentra i det civila samhället – samma sak inom den ”borgerliga” som den ”socialistiska” sfären – har numera blivit oberoende av det civila samhällets aktörer. Tidigare var det exempelvis frivilligt att stödja partierna ekonomiskt medan det nu är obligatoriskt. Indrivningen hanteras av Skatteverket. Media är på det hela taget politikerväldets lydiga megafoner. Sedan Gustav Vasa nationaliserade kyrkan har de ordkunniga som talar till folket alltid varit inställsamma mot centralmakten.

Allt det där påstår jag alltså. Men har jag några hållbara belägg? Egentligen inte. Jag går på intuition och spekulation. Det går att föreställa sig att jag har fel eftersom det finns folk som inte håller med. De ser tydligen något som jag inte ser.

Därför blir jag uppmuntrad av en debattartikel i Dagens Nyheter där Markus Uvell presenterar sin bok Bakslaget – radikalt etablissemang, konservativa medborgare i vilken teser får lite mer vetenskapligt stöd i form av opinionsundersökningar och siffror. Boktiteln följer min analys fast hos mig skulle undertiteln lyda PK-istiskt politikervälde, sunt förnuftiga medelklassare.

Uvell påpekar att det svenska politikerföraktet – ”populismen” – inte, som exempelvis i USA, i första hand beror på ilskna arbetare utan på att medelklassen känner sig marginaliserad:

Medan missnöjet i till exempel USA och Storbritannien är starkt förknippat med just en marginaliserad arbetarklass ser vi i Sverige ett missnöje som är betydligt bredare. Även i välutbildade och välavlönade grupper återfinns pessimismen, frustrationen och efterfrågan på traditionell högerpolitik.

Misstron mot traditionella media är bastant medan sociala media av många uppfattas som andningshål. Det finns:

finns en utbredd skepsis mot sanningshalten i rapporteringen. Nästan hälften av befolkningen (45 procent) menar att de flesta journalister på etablerade medier driver sin egen agenda i stället för att beskriva verkligheten – 36 procent bland de mest högutbildade.

Medan sociala medier i debatten ofta beskrivs som ett problem för demokratin, uppfattar många det precis tvärtom. Nästan fyra av tio (39 procent) menar att den som följer debatten i sociala medier rentav får en mer heltäckande bild av vad som händer i Sverige än den som ges i traditionella medier.

Folk är trötta på PK-ismen:

Nästan sex av tio väljare (59 procent) instämmer till exempel i påståendet att äldre generationer har mycket att lära oss om hur samhället borde fungera.

Ett konkret exempel är jämställdheten. I debatten ifrågasätts ofta traditionella könsroller och de flesta partier förespråkar bland annat kvoterad föräldraförsäkring för att bryta dem. Samtidigt ser stora grupper saken helt annorlunda. Hela sex av tio väljare instämmer i påståendet att det inte är något fel på traditionella könsroller så länge man väljer dem själv. Bara väljare som röstar på Miljöpartiet eller Vänsterpartiet tar tydligt avstånd från detta påstående.

Uvells slutsats stämmer helt med vad jag tjatar om:

Den slutsats jag drar i boken är att detta bör ses som ett bakslag mot ett politiskt och medialt etablissemang som under lång tid drivit en långt mer radikal agenda än vad väljarna önskat.

Dessutom, om du ursäktar att jag klappar mig själv på axeln, så kommer han, på vetenskaplig grund alltså, fram till det som jag skrev häromdagen, nämligen att  det finns en kärna av småborgerlig ansvarskänsla, driftighet och tro på det sunda förnuftet inom såväl kristdemokraterna, sverigedemokraterna och moderaterna så att dessa skulle kunna samverka i övertygelsen om att deras gemensamma huvudfiende är PK-isterna samt att centerpartiet och liberalerna troligen inte kan återvinnas för något nyttigt ändamål:

Dessa och andra drag i opinionen uppvisar också delvis överraskande skillnader mellan partierna. I många av de värderingsfrågor jag undersöker i boken är samsynen stor mellan väljare som röstar på Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. I dessa grupper är till exempel missnöjet med Sveriges utveckling, misstron mot medierna och de värdekonservativa sympatierna mycket tydliga. Centerns väljare, däremot, ligger ofta nära de socialdemokratiska, med Liberalernas väljare i mitten.

Vad ska vi då göra för att mobilisera denna majoritet av marginaliserade medelklassare? Vilka åtgärder bör vidtas? Problemet är att medelklassen saknar klassmedvetande. Den fattar inte att den utgör en tyst majoritet och att den skulle kunna göra underverk för Sverige om den bara spottade upp sig och slutade huka sig inför PK-isternas hotelser och missfirmelser. Den dag medelklassen genomskådar fienden och återvinner sin självtillit kan tillnyktringen börja. Men knappast dessförinnan – vad politikerna än säger.