Jag har alltid varit en sturig djävul. Jag tror det är ett arv från barndomen. Efter att ha fötts i Stockholm och varit ett år i Nyköping bodde jag fyra år i Värmland, därför att där hade pappa fått jobb. Sedan flyttade vi tillbaks till Nyköping. Jag talade bred värmländska och blev retad för det. Först var jag förvånad, sedan ledsen och så ilsken. Jag började slåss. Pappa såg ett slagsmål. Han drog en suck av lättnad, berättade han flera år efteråt. Enligt hans gammalmodiga syn måste en pojke kunna slåss, för att få behålla sin värdighet. Den alternativa och i Sverige vanliga strategin hade ju varit att ställa sig in och smickra, tills man blivit accepterad.

Benny Fredriksson fick de död på. De lyckades nästan med Fredrik Virtanen. Han berättade i SVT:s Uppdrag Granskning att en vilja att begå ett omedelbart självmord var hans första, mycket starka reaktion när han träffades av det som sedan blev ett massivt mediedrev. ”Varför reagerade han så starkt”, frågade jag min fru. ”Men det är fråga om överlevnad”, sade hon. ”Så har evolutionen format oss. Att inte få tillhöra flocken, att vara utstött betydde länge död, en ofta snar död. Vi har fortfarande den programmeringen i oss.”

Visst. Det är inte behagligt att vara utstött. Det har hänt mig flera gånger. Som den gång jag skrev boken ”Den svenska modellen”, ur vilken Gösta Bohman stod och citerade i riksdagen. Jag arbetade då på LO. Arbetskamrater hälsade inte på mig på gatan – men undanskymt, ensamma med mig i en korridor på jobbet kunde de göra det.

För över tio år sedan gjordes jag uppmärksam på SD av en bullrande, gladlynt neger (så ville han kallas), Sidney ”the hard working DJ”. Han talade vitt och brett om invandringens då helt förnekade avigsidor och han talade alltid väl om SD. Att vädra dessa frågor tyckte jag var naturligt, men när jag gjorde det reagerade omgivningen mycket negativt. Folk tog sällan en öppen konflikt, argumenterade sällan utan drog sig undan och lämnade mig ensam i tunn luft – också mina närmaste gjorde så (inte alla).

Så ser det ut från den utstöttes sida. Det är annorlunda för dem som väljer att tillhöra flocken. De njuter av samhörigheten, av att känna sig accepterade och att i skydd av flocken utan risk kunna angripa den ensamme. Alla känner till dessa villkor: Den dödliga faran av att bli socialt utstött och den värme, samhörighet och den makt som följer av att tillhöra flocken.

Även om vi alla formats av evolutionen verkar den i detta hänseende ha varit särskilt effektiv här i Sverige. I andra länder kan man njuta av motsättningar och av verbala bataljer. Man ser dem som intellektuella äventyr.

Här verkar den politiska korrektheten vara särskilt utbredd och seg. Till denna hör föreställningen att kvinnor alltid är i underläge och alltid har större trovärdighet än mannen, den om inte faktiske så ändå alltid potentielle förövaren. När några kvinnor i USA inte längre behövde sin filmproducent, angav de denne för den uppgörelse mellan kvinnlig attraktion och manlig makt som de en gång gjort. På så sätt kunde de än en gång köpa sig uppmärksamhet.

Alla deras utsagor blev trodda. Unga och medelålders kvinnor i Sverige såg också sin chans. I skydd av flocken kunde de utan risk angripa män för påstådda handlingar långt bak i tiden, handlingar som ofta inte ens varit polisanmälda och när de varit det blivit nedlagda. Flocken växte och såg sig allt hungrigare om efter nya byten. Till slut kunde en framstående kvinna som en vedervärdig handling ange att hon en gång blivit struken över ryggen…

En speciell twist av utbytet mellan ung, attraktiv kvinna och inflytelserik man visades upp av det som utlöst krisen i Svenska akademin. I denna har en kvinnlig ledamot av akademin låtit sin man utnyttja hennes ställning för att han skulle komma i kontakt med och – som det synes – kunnat utnyttja förhoppningsfulla unga, ”vill vara med i den kulturella elitflocken” kvinnor.

Nu är lyckligtvis inte alla inställsamma, nervösa flockvarelser. Det finns också en hel det sturiga, som är beredda att ta en social käftsmäll för sin övertygelse. Vi måste vara tacksamma mot SD:s medlemmar och sympatisörer, som stått ut med att vara mobbade på jobbet, till och med bli avskedade, fått ta emot hot och bli misshandlade och, framförallt, lyckats tåla den smärta som social utstötthet innebär. Utan deras övertygelse och ihärdiga mod skulle Sverige fortfarande ha en politikerklass bestående av en enda, ryggdunkande och självbelåten flock. Den har vi fortfarande, men den har mist sin självsäkerhet och den vet inte hur den skall ta sig an SD. Utstötning fungerar inte längre. SD har också blivit en stor flock. Detta är för dem och för alla andra en värdefull lärdom.

Vi har också lärt oss med vilken gränslös brutalitet kvinnor kan använda sin dolska makt, förtalet. I flocken döljer de sig och känner inget ansvar. De uppträder som mobben i amerikanska sydstaterna när den lynchade negrer eller som den massa som slog ihjäl Axel von Fersen 1810. Alla var med och ingen behövde känna sig själv personligen, som skyldig.
Slutligen har vi ännu en gång fått erfara de etablerade tidningarnas hänsynslöshet och förljugenhet: ”Ja, men vi hade tolv källor”, säger SvD:s Fredric Karén. Det är alltså bättre att ha tolv lögnerskor än en? Jag vet förstås inte om de alla är lögnerskor, men Karén kan inte heller veta det han underförstått påstår: att de alla talar sanning.

(Förekommer inte sexuella övergrepp riktade mot kvinnor? Misslyckas inte rättsväsendet att beivra dessa? Finns det andra övergrepp som förtigs mer än de som redovisats i kampanjen #metoo? – Detta är retoriska frågor som inte kräver svar. Texten ovan handlar om det den handlar om).