När man som jag ska – det vill säga själv har hittat på att – skriva en krönika om dagen kan det hända att man någon dag inte kommer på något värdigt att skriva om. Då går jag till mitt förråd av utrivna och sparade PK-istiska tossigheter från Dagens Nyheters kulturbilaga. Så kommer jag strax igång.

Varför gör jag bara Dagens Nyheter den äran, undrar du kanske. Det beror på min snorkiga arrogans. Jag sätter nämligen en ära i att strimla PK-ister och då vill jag förstås pröva mina krafter mot de skickligaste PK-isterna. Det skulle vara under min värdighet att ta itu med folk som skriver i exempelvis Aftonbladet eller kommentera något som sagts i den statskontrollerade televisionen. Är det duell så är det och man får inga stilpoäng av att finstrimla nollor. På Dagens Nyheters kulturredaktion finns, enligt min uppfattning, fiendens skarpaste hjärnor. Dem kan man ge sig på med bevarad självaktning.

Synd att de aldrig tar några kastade handskar. (Jo, en gång för snart tre år sedan inträffade det. Enligt egen uppfattning sopade jag golvet med Dagens Nyheters kulturskribent i frågan om tiggeriet. Jag vann för att jag inte gick med på att skämmas.)

Det påminner mig – ursäkta om jag kåserar – om historien om när Winston Churchill eller kanske Oscar Wilde blev antastad av en person i en londongränd som ville mucka gräl. Churchill eller kanske Wilde tittade nedlåtande på personen och sa att jag slåss inte med busar men om du vill så kan jag ge dig en spark i baken. Det är min inställning till andra PK-ister än de yppersta.
I förrådet fanns en artikel från den 16 maj av Isobel Hadley-Kamptz. Skribenten recenserade en antologi med titeln Handbok för demokrater. Skribenten oroar sig för att yttrandefriheten hotas av att folk kan utbyta åsikter utan övervakning i Facebooks dolda djup:

För den som inte redan kan så mycket om den datadrivna demokratiurholkningen finns också matnyttiga kunskaper i [olika antologimedverkandes] bidrag. Häri ligger något av det jag själv bekymrar mig mest för, hur det öppna samtalet inte längre är öppet och hur yttrandefriheten som demokratiskt fundament hotas.

Jag syftar på den dolda masskommunikation som är möjlig både med Facebookgrupper och med så kallade dark posts, betalda Facebookposter som bara visas i specifikt utvalda flöden. I dessa poster kan vad som helst hävdas, men eftersom ingen utom avsändare och mottagare vet om det finns ingen möjlighet att rätta felaktigheter eller argumentera emot. Hela poängen med det fria samtalet som självkorrigerande försvinner.

Läs det gärna en gång till om du inte tycker det låter skumt. Det har alltså förekommit meningsutbyten där ingen utom avsändare och mottagare vet vad som sägs.

Sådana situationer har jag varit med om massor med gånger. Till exempel att jag träffar en person till lunch och utbyter tankar utan att någon lyssnar. Att människor har mötts och kommunicerat utan övervakning är ett normaltillstånd sedan skapelsen. Hur kan nu detta plötsligt ha blivit ett problem därför att kommunikationen sker med hjälp av Facebook?

Det är möjligt att skribenten menar något annat än hon skriver. Det blir lätt så när man begynner sitt tänkande i en fantasivärld, till exempel den PK-istiska fantasivärlden. Om man i sin hjärna kan härbärgera den postmodernistiska föreställningen att det inte finns någon sanning har man liksom inga spärrar mot tossigheter.

Hur är det möjligt att man kan föreställa sig att yttrandefriheten är hotad för att folk, kanske en liten grupp om två, tre personer, talar med varandra och eventuellt kommer fram till saker där ingen annan har ”möjlighet att rätta felaktigheter eller argumentera emot”? Hur kan ett privat samtal utan övervakning vara ett hot mot yttrandefriheten?

Hur kan detta vara något att bry sig om ungefär samtidigt som Morgan Johansson och Peter Eriksson har ett möte med YouTube om att införa censur? Se min text i ärendet om du orkar. Det är inte datadriven utan politikerdriven demokratiurholkning vi har att oroa oss över.