Häromdagen fick jag ett mejl som skakade om mig. Det kom från en tidigare kollega inom socialtjänsten som jag jobbade tillsammans med på en socialbyrå i en stockholmsförort under några år på sjuttiotalet. Hela sitt yrkesverksamma liv har hon arbetat med utsatta människor. Man kan lugnt säga att hon alltid har haft en tilltro till det generösa omsorgssamhället och dess institutioner. Men nu har någonting brustit. Hon är själv inte längre trygg i sin vardag som pensionär och mormor i en närförort till Stockholm:

Liten episod: stod vid X station vid 23.30-tiden efter att varit hos barnbarnen. Ungefär tio minuters väntan på bussen hem. Där väller omkring 15 svarta unga trasiga killar fram. Drogade, haltande, en beslöjad ung kvinna fanns med i gänget besynnerligt nog. En box vin gick runt, de drack direkt ur boxen. Ingen aggressiv framtoning men kändes mycket obehagligt när de cirklade runt mig, som enda ”infödd” på hela stället. Inte skymten av vakt eller annat folk. Hur tänker och lever dessa trasor sina liv, de föreföll som en flock, som tagits ifrån sina normala livsbetingelser.

Hon avslutar sitt mejl med att hon numera gläds åt varje ny SD-väljare. I bekantskapskretsen och på Facebook, och bland vad man skulle kunna kalla ”vanligt folk” som brukar höra av sig för att prata, har jag märkt en förändring under senare tid: de upprörda kvinnorna. Tidigare var nästan alla ”alarmister” män. Kanske har detta genuint kvinnliga att ta hand om och vårda och vara empatisk, till och med när det gäller hela världen, nått en gräns. Många arbetar inom vård, skola och omsorg och märker hur sprickorna i välfärden har blivit påtagliga efter massinflödet av utomeuropeiska asylinvandrare (varav sju av tio av manligt kön) hösten/vintern 2015.

Personliga intryck kan ju avfärdas som ”anekdotisk bevisföring”, men stöd för missnöjet finns att hämta från Sveriges största opinionsinstitut Sifo, som ser en tydlig ökning av kvinnliga socialdemokratiska väljare som går från S till SD. ”I maj ser vi en ökad utströmning till Sverigedemokraterna bland kvinnor. Det innebär att sedan valet har nästan lika många kvinnor som män lämnat S för SD”, rapporterar Sifo på sin hemsida.

Enligt webbpanelen YouGov har andelen kvinnliga väljare som skulle rösta på SD ökat med 3,5 procentenheter från mätningen i april jämfört med den i maj.

En bidragande orsak är möjligen att Stefan Löfven i SVT:s partiledardebatt den 6 maj kan ha sänt en katastrofal känslomässig signal till kvinnliga väljare. Då avledde han Jimmie Åkessons fråga om varför utländska våldtäktsmän inte utvisas, genom att istället prata om Las.

Något avgörande händer när människor, som tidigare i grunden betraktat samhället med välvilja och tilltro, på kort tid upplever att livet omkring dem blir hotfullt och att ingen skyddar dem. Nordens största marknadsekonomiska tankesmedja Timbro visar i en färsk undersökning att mellan 75 till 80 procent av svenska folket, även de mest högutbildade som brukar ha framtidstro, är mycket pessimistiska och upplever en försämrad trygghet i tillvaron som det största problemet. Kvinnorna är nästan lika negativa som männen.

Gemensamt för många som hör av sig är just att de känner sig otrygga, att deras livsutrymme krymper, att framtidstron försvinner, såväl för dem själva som för deras barn och barnbarn. En länk som lagts ut offentligt på Facebook till min första artikel om Sveriges stora demografiska förändring, kommenterades av en äldre kvinna så här:

När jag läser detta känner jag en jätteklump i magen och jag känner bara en oerhörd ilska och kränkthet. Hur i glödheta helvete kunde svenska folket tillåta detta utan att kräva en folkomröstning? Hur kunde de lämna över sitt fädernesland till människor som inte är i behov av skydd, utan bara vill ha ett bättre liv och många gånger får de inte det utan vi svenskar får ett sämre liv istället. Vem gav makten till våra politiker att göra detta med Sverige?

Jag har inga problem att känna igen mig i detta, men den tilltagande polariseringen oroar mig; det lågintensiva mentala inbördeskrig som skär mellan vänner, arbetskamrater och familjemedlemmar och till och med leder till skilsmässor och andra brustna band. Exempelvis har en förtvivlad bekant under flera år inte fått träffa sina barnbarn därför att hennes dotter menar att moderns närmaste väninna är ”rasistisk”.

Jag tycker mig se osynliga psykologiska krigszoner i landet. I en av dem befinner sig de som med näbbar och klor försvarar och vill fortsätta på den inslagna vägen till Sveriges dramatiska omvandling till ett mångkulturellt samhälle i en gränslös värld, där rasismen likt smittkopporna är utrotad. I en annan zon samlas de som ser en orwellsk totalitär framtid, där Sveriges och Europas utvecklig under de senaste decennierna är resultatet av en globalistisk konspiration med agendan att utplåna folket, nationen och välfärdsstaten i överstatlighetens, finanselitens och politikerväldets namn.

Och så finns vi som lutar åt att det mer handlar om inkompetens och mänsklig dårskap. Vi ser fartblinda politiker med humanistisk hybris som lever i en bubbla där de bekräftar varandra utan att ha någon kontakt med medborgarnas vardag. För dem är det självklart att prioritera sina egna karriärer – de fortsätter på ren reflex. Makt och media växeldrar i den allt brantare utförsbacken.

Gunnar Sandelin är socionom och journalist och tillsammans med etnologiprofessorn Karl-Olov Arnstberg författare till böckerna Invandring och mörkläggning 1 & 2 samt Nötskalet.