Sverige har som bekant problem med utbildningsresultatet, men vilken är skillnaden mellan ett land som Sverige och länderna i Sydostasien som i stället är på väg upp? En består i att tongivande samhällsskikt i Sydostasien sätter kunskap och utbildning högt, medan ledande skikt västvärlden misstror kunskap och kultur. En fransk filosofilärare, François-Xavier Bellamy, sammanfattar i Les déshérités (De som gjorts arvlösa) från 2014 de idéer som gjort att skolan i länder som Frankrike, och ännu mer Sverige, inte längre används för att överföra det västerländska intellektuella arvet till de unga, och han nämner tre fransmän som bidragande till krisen.

Sextonhundratalsfilosofen Descartes hävdade att metoden för att tänka bättre var att vara skeptiskt till alla idéer som man inte själv utarbetat. Han tänkte sig att det var bättre att kunna relativt lite än att ta över andras idéer och att det gällde att vara kritisk. Den tanken har nu drivits så långt att själva begreppet kunskap ifrågasätts liksom idén att det finns kunskaper som elever bör lära sig i skolan.

Hundra år senare påstod filosofen Rousseau att kulturen hade förstört människorna och att det vore bättre att leva ”naturligt”. I den berömda boken om uppfostran av pojken Émile skulle denne inte lära sig via böcker utan genom att själv undersöka föremål. Eleven skulle bygga upp, ”konstruera”, sitt eget kunnande, och lärarens uppgift var att finnas bredvid och hålla bort skadligt inflytande från samhället inberäknat föräldrarna. Inflytandet från ”konstruktivismen” är starkt i Sverige.

En marxistisk sociolog i vår tid, Bourdieu, lanserade 1964 idén att kultur ska ses som ett kapital som är orättvist fördelat. En del elever lär sig saker utanför skolan och når därför ett bättre resultat, vilket Bourdieu ansåg vara orättvist. Han intresserade sig inte för att eleverna skulle lära sig så mycket som möjligt utan för att alla elever skulle få ett så lika resultat som möjligt, den idé som den svenska regeringen upprepar ideligen.

Bellamy nämner som motexempel till de här idéerna fallet med den ”vilde pojken”, senare kallad Victor, som 1797 påträffades i södra Frankrike. Han hade växt upp utan kontakt med människor men visade sig inte vara god och enkel utan brysk och hänsynslös, ett exempel på att människor behöver socialiseras in i en kultur. Victor hade inget språk och kunde bara lära sig några få ord, och han kunde inte samtala med andra eller med sig själv, dvs. tänka.

De här idéerna, oavsett om de kopplas ihop med de nämnda franska intellektuella eller inte, har lett till något så egendomligt som en kulturfientlig utbildningspolitik. Den har gjort generationer unga kulturellt arvlösa. Idéerna att man ska vara kritisk, att var och en ska styra sin egen inlärning och att utbildningssystemet främsta uppgift är att ge alla elever ett likartat resultat har fått ett sådant genomslag att opinionsbildare inte längre vågar försvara kultur och kunskap. Det är alltså inte bara en fråga om mer pengar till utbildning. Den här utvecklingen måste brytas.

Inger Enkvist är professor em. i spanska samt utbildningsdebattör.