I juli 2016 skapade en alternativ prideparad i invandrartäta Järva rubriker i gammelmedia. Paraden var ett bra grepp av pedagogen Jan Sjunnesson för att påvisa en motsättning inom vänstern – man är för både massinvandring från islamvärlden och hbtq. De öppna gränsernas politik betyder i praktiken islamisering.

Sjunnesson kan upplevas som något av en trickster – genom happenings och olika grepp lockar han etablissemanget att avslöja sig. Men han gör det inte för trixandets skull. När man läser hans nyutkomna självbiografi Ett förhastat liv inser man att det under ytan finns ett allvar. Sjunnesson provocerar inte bara för provokationens skull, utan han har ett ärende. Och hans byten av ideologiska ståndpunkter, från ”flumvänster” till ”sverigevän”, har föregåtts av studier och reflektioner.

I år fyllde Sjunnesson sextio år; han föddes i 1958 i Norrköping och växte upp i ett idylliskt villakvarter i Uppsala. På 70-talet blev han en del av kulturvänstern, men omprövningar i olika steg ledde honom högerut och på 2010-talet blev han del av den sverigevänliga rörelsen och kallar sig numera ”klassisk liberal”.

I självbiografin jämför han sitt eget öde med Sveriges. Han skriver:

”Jag har struntat i min begåvning och slösat bort den. Som det Sverige som idag lider av att ha tagit tryggheten för given och bara öst ut sina resurser utan att tänka på framtiden. Ett rikt land 1970, då jag var 12 år, men sedan föll vi.”

Och vidare:

”Liknelsen med mitt eget liv och Sveriges kan drivas längre. Precis som Sverige levt över sina tillgångar har jag ingen pensionsförsäkring, ingen ägd bostad längre (jag levde på att köpa och sälja bostadsrätter i 20 år som så många andra) och har förlitat mig på offentliga bidragssystem för att överleva, det vill säga a-kassa, alltför många gånger.”

Även på ett annat sätt speglar Sjunnessons resa utvecklingen i Sverige – opinionen har blivit allt mer kritisk till massinvandringen. Invandringen rankas som valets viktigaste fråga. I slutet av biografin konstaterar han att hans politiska engagemang har kostat mycket, men att det har varit värt det och att han säker på att historien kommer att ge honom rätt:

”Mitt pris för att jag öppet kritiserat invandringspolitiken och den politiska korrektheten (som berör så mycket mer, SD är ett symptom på det mest uppenbara) är visserligen att bli arbetslös, ha blivit av med nästan alla barndomsvänner och Uppsalabekanta och fått spända släktrelationer, men annars måste jag tyvärr säga att dessa förluster väger lätt. I jämförelse med detta pris står jag för första gången på sanningens sida i en stor och viktig samhällsfråga; invandringspolitiken, och det i solidaritet med folket. Att det har inneburit vissa problem är väl känt och ska inte upprepas här. Istället vill jag lyfta fram de fördelar som mitt och våra ställningstaganden har inneburit.”

Inom vänstern var man solidarisk med alla möjliga länder och folk, och viftade med alla möjliga flaggor. Den svenska flaggan var dock inte särskilt populär. I början av 80-talet engagerade sig Sjunnesson i Uruguay, där vänsteralliansen Frente Amplio förbjudits. Han deltog i en ”hungerstrejk” i Storkyrkan i Gamla Stan. SVT filmade och sände i Rapport på kvällen. Det var hans linslusdebut. Så här stod det på flygbladen han skrivit:

”Förtrycket hårdnar mot de politiska fångarna i Uruguay och deras anhöriga! Rädda livet på de politiska fångarna i Uruguay! Stoppa den militära förintelseaktionen i Libertadfängelsen!”

Och så här gick den så kallade ”hungerstrejken” till:

”Hungerstrejken bestod i att vi inte åt på ett par timmar, drack knappt det sura örtteet mate, och när SVT:s kameror försvann gick alla till festlokalen på Södermalm och dansade hela natten. Men jag lärde mig lite spanska och insåg vilka kulturtraditioner som Uruguay och Argentina vilar på, inte minst de europeiska.”

En ganska rolig episod, som säger en hel del om medelklassvänsterns godhetssignalerande och hur aktivismen används för att odla en image. Sjunnesson var självklart också intresserad av att hjälpa så kallade ”flyktingar”:

”I Uppsala hade vi tillsammans med andra vänner och bekanta börjat engagera oss i flyktingfrågan och jag gick med i FARR, Flyktinggrupperna- och Asylkommittéernas Riksråd. Jag satt i möten med Anita Dorazio, Michael Williams och syster Karin på Alsike kloster. Själva tog vi hand om några flyktingar som fått avslag.”

När Sjunnesson lämnade vänstern och började röra sig högerut öppnade sig en ”helt ny värld av politisk teori”. Hans bana är inte unik, en annan tänkare som gått samma väg är den brittiske journalisten Christopher Hitchens, som benämns som ”vägvisare” i biografin. Hitchens och Sjunnesson har också en annan sak gemensamt: kritiken av islamisk fundamentalism.