I april förekom i liten debatt i Svenska Dagbladet som jag bedömer värd att återbesöka eftersom den illustrerar en hypotes som jag tycker mig få allt starkare belägg för när jag studerar samhällsdebatten. Hypotesen är att PK-ister ofta slirar i sina bedömningar och till och med förvränger sanningen. Det betyder inte att andra inte skulle ljuga. Alla ljuger. Hypotesen är bara att PK-ister verkar ha en särskild fallenhet för, eller kanske svagare spärrar mot, att skarva eller i varje fall uttrycka sig försåtligt.

Debatten började med att Lars Adaktusson, europarlamentariker för kristdemokraterna, krävde ett antal åtgärder för att den svenska staten åtminstone inte ska hjälpa islamistiska organisationer att sprida sin lära i Sverige. Till exempel, säger Adaktusson, måste det ekonomiska stödet till organisationer ”kopplade till Muslimska Brödraskapet och islamism” nu stoppas.

Adaktusson stödjer sig på den nyligen publicerade rapporten av docenten Aje Carlbom som utarbetats på uppdrag av Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap. Huvudbudskapet i Carlboms rapport, som jag förstår det, sammanfattar han själv så här:

Ett dilemma med att ge MB-associerade organisationer möjlighet att utveckla sin verksamhet är att det innebär att staten (eller andra bidragsgivare) erbjuder skattemedel till en mindre grupp aktörer som sprider budskap som underminerar den dominerande värdegrunden i samhället. Värden som ifrågasätts av aktivister i MB-associerade organisationer rör yttrandefrihet i religionsfrågor, värdet av jämställdhet mellan kvinnor och män, synen på homosexualitet och sexuella minoriteter och även antisemitiska uttryck.

Muslimska Brödraskapet arbetar, efter vad jag tror mig ha förstått, för att ett land som Sverige på lång sikt ska bli muslimskt och styras av sharialagar och på kort sikt, som inledande steg, att det bildas shariastyrda mindre parallellsamhällen inom ramen för majoritetssamhället. Om detta är sant – och jag har inte hört någon hävda motsatsen – innebär det att Muslimska Brödraskapet har revolutionära ambitioner i bemärkelsen att det åstundar ett omvälvande systemskifte i Sverige.

Här ligger en gravad hund ty revolutionära ambitioner innebär inte nödvändigtvis att Muslimska Brödraskapet skulle vilja bruka våld för att nå sitt mål. I själva verket nöjer sig brödraskapet, vilket Carlbom understryker, med att använda vedertagna demokratiska metoder för sin kamp:

MB-associerade aktivister och organisationer i Europa verkar med andra ord arbeta politiskt på samma sätt och utifrån samma demokratiska premisser som vilken annan västerländsk rörelse som helst, exempelvis miljörörelsen eller kvinnorörelsen. Mig veterligen finns det alltså inga belägg för att aktivister med kopplingar till MB:s europeiska nätverk har varit inblandade i terror på europeiskt territorium.

Det är inte första gången en politisk rörelse prövat att göra revolution och systemskifte utan våld. Nazisterna genomförde ett framgångsrikt försök. Hitler använde demokratin för att komma till makten. Sedan kastade han masken och upphävde demokratin. I början av förra seklet hade flera marxistiska partier motsvarande ambitioner. För fem år sedan inträffade ett motsvarande försök i Egypten i regi av Muslimska Brödraskapet. Brödraskaparen Muhammed Mursi blev vald till president år 2012 som ett resultat av den arabiska våren. Egyptens ekonomi havererade och Mursi försökte kuppa igenom en ny konstitution byggd på islam. Då avsattes han av militären (vilket såklart inte var så demokratiskt, det heller).

Adaktusson argumenterar för att svenska staten åtminstone inte ska hjälpa sådana islamister på traven genom att finansiera deras organisationer och skolor. Rimligt, tycker jag. Skulle svenska staten på trettiotalet ha givit partistöd till det Nationalsocialistiska Förbundet?

Pär Granstedt, f d centerpartistisk riksdagsman och bland annat vice ordförande i Svenska FN-förbundet – en organisation som jag blivit mycket skeptisk till sedan jag av en händelse upptäckt vad den håller på med  – samt PK-ist av renaste vatten, om jag fattar rätt, har invändningar mot Adaktussons förslag. Granstedt ser Muslimska Brödraskapet ”som den kanske viktigaste och folkligt bäst förankrade demokratirörelsen i arabvärlden”. Granstedt tar avstånd från Adaktussons tes att ”Muslimska Brödraskapet står för och sprider extremism” eftersom brödraskapet inte är våldsbenäget.

Jag undrar om Granstedt och de övriga PK-ister som resonerar som han är i god tro. Kan den som inte vill slåss inte vara extremist ändå? Är det inte i varje fall lite extremt att vilja införa sharia i Sverige? Litar han på brödraskaparnas demokratiska sinnelag trots vad som hände i Egypten? Han stödjer sig på Carlboms rapport, men jag undrar om han läst innantill vad Carlbom faktiskt säger, till exempel det här:

Ett problem med MB-associerade organisationer är att de bidrar till att skapa politisk och social polarisering genom att ställa ett föreställt ”vi” (muslimer) mot ett föreställt ”dem” (icke-muslimer). Det är en identitetspolitisk strategi som ställer grupper mot varandra och därigenom har en negativ inverkan på demokratiska spelregler kring debatt av sakfrågor.

Granstedt erkänner att brödraskapet har ”en reaktionär familje- och kvinnosyn och inslag av homofobi”. Men det ska han greja med en ”tuff debatt”. Dessutom ska han ”reagera hårt mot alla försök att överskrida gränsen för vad som är tillåtligt i Sverige”. Är indragna bidrag för den sortens propaganda att reagera alltför hårt?

Jag har svårt att förstå hur man kan vara så naiv som Granstedt och hans meningsfränder. Hur ska detta förklaras? Har de någon dold agenda? I denna sörja slinter min förståelse av samtiden.