Tänk att du är en stor samhällstänkare som i detalj kan beskriva samhällets konstruktion och var huvudmotsättningarna går och sådant där. Du förklarar så pedagogiskt du kan för din nästa, men han bara ser på dig med nollställd blick eftersom ju samhället inte alls ser ut som du säger. Det känns snopet för tänkaren. Han har inget för att säga att men vänta nu, det jag beskriver är inte det existerande samhället, utan det blivande, fattaru?

Karl Marx var en sådan samhällstänkare. Redan 1848, när han var trettio år, publicerade han och polaren Engels Det Kommunistiska Manifestet, som innehåller alla de viktiga tanketrådar som tänkaren skulle komma att spinna vidare på under resten av sitt liv och på så vis lägga grunden för den lära som vi kallar marxismen, sedermera marxismleninismen (eftersom Marx var visionär – stollig visionär, men visionär lik förbannat – och tänkare medan Lenin var den som utvecklade den marxistiska förkunnelsens praktik – på ett sätt som naturligtvis var förödande för de drabbade människorna, men nu talar jag om teoriutveckling, inte mänskligt lidande). Så här förklaras samhällets konstruktion i Manifestet:

Vår epok, bourgeoisins epok, utmärker sig dock därigenom att den har förenklat klassmotsättningarna. Hela samhället delar sig alltmer i två stora fientliga läger, i två stora, varandra direkt motsatta klasser: bourgeoisi och proletariat.

Det var bara ett fel med det uttalandet: det var inte sant. År 1848 hade någon kapitalistisk industriell revolution inte inträffat i något annat land än möjligtvis England. Kapitalistklassen hade långt ifrån blivit varm i kläderna och arbetarklassen visste inte ens om att den var en klass.

Men det hindrar inte att Marx skulle få rätt i sin samhällsanalys, inte rätt i bemärkelsen att folk blev lyckliga av att följa hans och Lenins program, utan rätt i att hans bild av samhället kom att totalt dominera exempelvis Sveriges självförståelse. År 1882, ett år innan Marx dog, presenterades det första svenska socialistiska programmet, skrivet av August Palm, i tidningen Folkviljan. Här hade Marx samhällsanalys vunnit stabilt fäste i den höga nord:

I det nuvarande samhället är arbetsmedlen kapitalisternas monopol. Arbetarståndets beroende ställning under dem, som under århundraden har bemäktigat sig behållningen av arbetet, är orsaken till all den nöd och det elände, som fortfarande tynger arbetarna, samhällets nyttigaste medlemmar. För att befria arbetarståndet från detta beroende, fordras att överskottet från all arbetsproduktion bliver gemensam egendom, som står till förfogande för alla medlemmar i samhället, så att rena överskottet tillfaller envar arbetare och fördelas på ett rättmätigt sätt. Det måste vara arbetarståndets uppgift att befria arbetet från beroendet av alla de reaktionära element, som i det nuvarande samhället står som styrande över arbetarna.

På den vägen är det. Den föreställningen om var samhällets huvudmotsättning går är – eller var till helt nyligen – fortfarande dominerande: kapitalister mot proletärer, företagare mot arbetare, borgerliga mot socialister, SAF (Numera Svenskt Näringsliv) mot LO, Svenska Dagbladet mot Aftonbladet, Blasieholmen (numera Storgatan 19) mot Norra Bantorget, Alliansen mot de rödgröna, Medborgarskolan mot ABF.

När Karl Marx sa hur samhället såg ut var det ingen som trodde på honom och det tog mer än ett halvt sekel innan hans tänkande övergick från att uppfattas som en halvtokig teori till att framstå som en exakt avbildning av de faktiska sakförhållandena.

Eftersom det tog tid för stackaren Marx uppfattningar att verkligen slå igenom så tror jag att detsamma gäller mig, som det också är synd om. Jag pratar inte om kapitalister mot proletärer, utan om politikervälde med vidhängande välfärdsindustriellt komplex mot nettoskattebetalande medelklass. Marx två kontrahenter hade varsin ideologi, liberalism mot socialism. Mina två kontrahenter har också varsin ideologi, PK-ism mot sunt förnuft och gråsossevärderingar.

Jag medger att skiljelinjerna i våra dagar i verkligheten är precis lika diffusa som de var för Marx under 1800-talets andra hälft, men jag försöker lägga mitt tankeraster över svensk partipolitik för att i bästa fall få en klarare förståelse.

Är det inte uppenbart att miljöpartiet, vänsterpartiet och en stark falang inom det socialdemokratiska partiet – sådana som Tro och Solidaritet och kvinnoförbundet – är benhårda PK-ister? För mig framstår som det å andra sidan finns en kärna av småborgerlig ansvarskänsla, driftighet och tro på det sunda förnuftet inom såväl kristdemokraterna, sverigedemokraterna och moderaterna för att dessa skulle kunna samverka under den sortens banér och enas om att deras gemensamma huvudfiende är PK-isterna. Det finns däremot knappast något hopp om att kunna återvinna centerpartiet och liberalerna för någon seriös politisk verksamhet.

Det kanske intressantaste i det här perspektivet, tycker jag, är den rasande striden inom socialdemokratin med anledning av det nyligen framlagda 14-punktsprogrammet om åtstramning av migrationspolitiken. Det är en explosion som blottlägger konflikten mellan å ena sidan partiets PK-ister, de offentliganställda funktionärerna, och å den andra de för det mesta privatanställda före detta förtryckta arbetarna som numera blivit välutbildade medelklassare.

Det vore bra om socialdemokratin sprack längs denna skärningslinje. Då kunde S-kvinnor och Tro och Solidaritet med flera PK-istiska socialdemokrater gå ihop med Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Feministiskt initiativ (som på det sättet kanske skulle kunna ta sig in i riksdagen) och de suntförnufttroende medelklassarbetarna ansluta sig till andra sidan. Då skulle i varje fall jag ha något att tro på i svensk politik om bara Liberalerna och Centerpartiet håller sig till Sjöstedt och Schyman.