Som du vet var Thomas Thorild författare till inskriptionen ovanför aulan till Uppsala universitet som lyder ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större”. När jag för länge sedan för första gången läste det där trodde jag att de obildade stenhuggarna hade skrivit fel eftersom fritt självklart är bättre än rätt. Rätt är trist, kolla i facit liksom, lita på auktoriteter. Jag har helt ovetenskapligt frågat några av dagens trettioåringar och de tycker också att Thorild fått det där om bakfoten.

Nu ska jag hävda att den antithorildska uppfattning som jag en gång närde – och som jag tror de flesta idag delar – är vår tids olycksbådande intellektuella grundfel.

Sentensen innehåller två svåra ord: fritt och rätt. Fritt är lättare att definiera än rätt. Fritt betyder gränslöst, obehindrat, obundet, självständigt, oavhängigt, suveränt. Det kan exempelvis vara att månen är gjord av ost eller att det finns 63 kön eller att en person som säger sig vara en katt också är det.

Rätt betyder något helt annat. Det betyder att hålla sig till ett rättesnöre som man måste underkasta sig. Det rätta är mycket strängare än det fria eftersom tanken att det finns ett rätt frammanar insikten att det i så fall oundvikligen också finns saker som är fel, kanske, Gud förbjude, just mina uppfattningar.

Så långt komna i analysen inser vi att vår tids individualistiska och självständighetstänkande människor är förutbestämda att tvärtemot Thorilds diktum sätta det fria framför det rätta. Tanken på det rätta ger oss den obehagliga förnimmelsen att vi skulle kunna ha fel, bara det ett brott mot jämlikheten och värdegrunden eftersom dessa lär att alla är lika mycket värda vad och hur de än tänker. I det perspektivet kan det rätta till och med framstå inte bara som unket utan också som odemokratiskt.

Men om vi vrider ett snäpp på det rätta så ter det sig kanske inte längre enbart som en trist och gammaldags snusmumrik till katederundervisande skolfux utan också som verkligheten, den företeelse i tillvaron som gör motstånd mot barnsligt fantasifulla men korkade uppfattningar. Den som reser till månen i hopp om att få sig ett skrovmål ost kommer att bli väldigt besviken.

Verkligheten är den fria tankens probersten. Verkligheten är det som gör att våra fria tankar inte kan åstadkomma mirakel. Verkligheten är det som vi måste lära oss att respektera om vi vill göra den mänskliga tillvaron bättre i stället för att drömma oss bort i våra fantasiers berusning.
Det rätta är sådant som inte går i kras när det konfronteras med verkligheten. Verkligheten är den domare som väljer ut segrarna bland våra fria tankar. Verkligheten avgör vilka av de fria tankarna som även är rätta och därför värda att hållas vid liv.

Den postmodernistiske filosofen Michel Foucault var en av dem som tidigast anade vår tids anda och gjorde teorier av den framväxande uppfattningen att fritt är större än rätt. Eftersom fritt är större än rätt finns ingen sanning, förkunnade Foucault.

Han hade naturligtvis fel eftersom det finns en sanning, nämligen den av alla tänkbara uppfattningar som stämmer bäst med verkligheten och låter människan domptera verkligheten till sin egen fördel.

Men att han hade fel spelade ingen roll eftersom västerlandet, med början strax efter mitten av det förra seklet, fått smak på allmänt välstånd och därför ville slippa underkasta sig någon som helst auktoritet, till och med den högsta auktoriteten av alla, nämligen just verkligheten.

Men därmed fick Foucault – och alla de nutidsmänniskor som, troligen utan att veta om det, är hans lärjungar – ett stort och svårt problem. I samhället kan inte alla mer eller mindre motsägelsefulla fria tankar få gälla samtidigt. Har man gett upp tanken på att det finns ett rätt som alla bör finna sig i – till exempel att livet blir bäst för ett folk om dess myndigheter styrs av intelligenta, kompetenta, dugliga och hederliga människor, kort sagt om meritokrati råder – om man inte accepterar en sådan ordning måste man hitta på ett annat sätt att rangordna människor eftersom det bara finns ett begränsat antal attraktiva generaldirektörsposter eller styrelseplatser i börsbolag.

Om det inte finns något rätt som kan fälla utslagen återstår bara en annan urvalsgrund, nämligen makt. Foucault hymlade inte om detta. Det är inte (något slags oberoende) sanning som ger makt, predikade han, det är makten som ger sanning. Det finns alltså ingen sanning, bara makt.

Jag tror att det är där vi har hamnat. PK-ismen säger att kvinnor ska ha styrelseposter inte för att de är mer lämpade utan för att de är förtryckta av en könsmaktsordning. Denna typ av tänkande tvingar oss in i intellektuella återvändsgränder som när PK-lärans anhängare med hjälp av intersektionalitet – ett tankeverktyg som naturligvis inte finns i verkligheten utan bara är en PK-istisk trollkonst – ska försöka rangordna olika befolkningsgrupper för att på ett korrekt sätt kunna fördela olika samhälleliga favörer. Den som är kvinna får gå ett steg framåt, den som dessutom är homosexuell får gå två steg, den som dessutom är rasifierad får gå tre steg och så vidare.

Foucault var född 1926. Om han inte i förtid dött av aids efter ett besök på en sadomasochistisk gaybar i San Francisco så hade han nu kanske levt och kunnat bedöma sitt verk. Jag hade gärna sett en debatt mellan honom och Thomas Thorild om det gick att locka tillbaka även honom.