Livet i Sverige har, bortsett från eventuella privata berg- och dalbanor, varit en lugn och behaglig resa för oss som fötts efter andra världskriget. De största hoten, till exempel löntagarfonderna, har det inte blivit något av. Svenskarna har bekvämt färdats genom tiden som i business class i en Airbus A350-900.

Det kanske främsta skälet till att man kan färdas med sådant välbehag och trygghet i en Airbus A350-900 eller något annat modernt flygplan är att piloterna knappt får pilla på knapparna och reglagen. Jo, om vädret är vackert och även alla andra omständigheter är optimala kan piloterna få landa manuellt. I osäkrare förhållanden är regeln att maskinerna tar över. År 2009 kraschade Air France Flight 447, en Airbus A330, i Atlanten vilket berodde på att jourhavande pilot inte litade på instrumenten utan fick för sig att han kunde bättre själv.

Biggles tid är alltså över inom flygindustrin. Varför håller sig då flygbolagen med högavlönade flygare i eleganta uniformer om planen kan flyga sig själva? Jag har frågat folk i branschen och inte hört något mer övertygande svar än att passagerarna tycker att det känns bättre med en stilig pilot som utstrålar auktoritet och säkerhet. Förresten påstås det vara likadant inom skeppsfarten. När passagerarfartyget Costa Concordia år 2012 förliste utanför den italienska ön Giglio och 32 personer dog så lär det ha berott på att kapten Francesco Schettino lagt sig i datorernas jobb och ville köra farligt nära Giglio för att glassa för sina polare på ön (eller, som det lite motsägelsefullt också påstås, ägnade sig mer åt sin älskarinna än åt att styra fartyget).

Det finns påtagliga likheter mellan flygindustrin och svensk politik. Politikens piloter – de ledande politikerna – har sedan decennier tillbaka på ett föredömligt sätt uppfört sig som moderna piloter. De har låtsats sköta landet för att ingjuta trygghet i befolkningen men i verkligen låtit allt gå som det velat. De ha låtit påskina att de haft program och planer, sjökort och kompasser, och ständigt händerna på ratten för att föra farkosten Sverige till dess rätta mål.

Men i verkligheten har de bara låtit det offentliga maskineriet gå av sig själv och nöjt sig med att betala räkningarna. Till exempel slutade politikerna bry sig om att besluta i ärenden avseende uppehållstillstånd utan delegerade detta till Migrationsverket för att fortsättningsvis begränsa sig till att attestera fakturorna från verket. När politikerna någonsin gav sig in och pillade i maskineriet gick det för det mesta alldeles snett som till exempel när försvaret plötsligt försvann.

Men det finns en avgörande skillnad mellan ett flygplan och Sverige. I Sveriges fall finns inga pålitliga datorer som kan sköta landet till det bästa medan politikerna sprätter runt och försöker se betydelsefulla ut. Att Sverige blev ett så framgångsrikt land berodde att vi var ett strävsamt och driftigt folk som dragit åt samma håll och på det viset kunnat bygga landet. Vad politikerna anbelangar fungerade Sverige automatiskt. De kunde behandla Sverige som en Airbus. De behövde inte lägga sig i. Det blev bäst när de inte heller gjorde det.

Numera är det annorlunda. Med tilltagande problem behöver Sverige dugliga och erfarna piloter. Till skillnad från Airbus A350-900 flyger landet inte längre av sig själv. Landet behöver styras. Att styra betyder i det här fallet att göra något annat än man gjort på rutin i alla år. Man måste tänka, dra slutsatser, formulera strategier och dessutom verkställa en ny politik.

Detta är, vad jag kan begripa, helt främmande för dagens politikervälde. Det har blivit så uppenbart sedan den så kallade flyktingkrisen år 2015. De låtsas att de vidtagit åtgärder som gett resultat. Se bara hur volymerna asylsökande gått ned med 80 procent mellan 2015 och 2017! säger de stolt. Jag vet inte om de själva tror på sin retorik, men orsaken är att det totala migrantflödet till Europa under denna period minskade med 80 procent och att migrantrutterna blivit mindre farbara på grund av ungerska stängsel och andra hinder. I princip ligger Sverige lika öppet som tidigare.

Medan Sverige alltså behöver ledarskap fortsätter politikerna sina låtsaslekar. De låtsas ha genomtänkta planer och de låtsas att de skulle kunna rädda nationen om de bara inte vore tvungna att ägna sig åt något ännu viktigare som är att hålla sverigedemokraterna bortom allt inflytande.

Det finns en utbredd känsla i Sverige idag att saker och ting ändrar sig med rasande fart. Att saker idag är möjliga och tillåtna som var strängt förbjudna för bara ett par år sedan. Jag vill påstå att förändringen visserligen finns, men ännu bara på den retoriska nivån. Det kanske låter bra och ser fint ut, men ännu har det inget med verkligheten att göra. Våra politiker beter sig fortfarande som Airbus-piloter. Vi behöver Bigglespolitiker.