I en del frågor finns ingen sanning eller rätt svar. En sådan fråga är hur mycket yttrandefrihet som är lagom. Å ena sidan ska vi ha yttrandefrihet vilket formuleras så här i nittonde artikeln i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna:

Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.

Å andra sidan måste staten ha möjligheter att inskränka yttrandefriheten vilket formuleras så här i tionde artikeln i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna (Europakonventionen):

Eftersom utövandet av de nämnda friheterna medför ansvar och skyldigheter, får det underkastas sådana formföreskrifter, villkor, inskränkningar eller straffpåföljder som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den nationella säkerheten, den territoriella integriteten eller den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral, till skydd för annans goda namn och rykte eller rättigheter, för att förhindra att förtroliga underrättelser sprids eller för att upprätthålla domstolarnas auktoritet och opartiskhet.

När man läst och begrundat dessa två motsatta riktlinjer så inser man att man fattar ännu mindre än innan man läste dem. Man begriper att det finns ett lagom men man har ingen aning om var det ska placeras. Det värsta är att det inte finns någon auktoritet som kan det rätta svaret eftersom det inte finns något rätt svar.

Ändå är frågan fundamental för demokratin. Utan yttrandefrihet finns ingen demokrati eftersom demokratin förutsätter ett någorlunda upplyst folk och om yttrandefriheten inskränks i onödan så kan folket inte bli upplyst.

Vad gör det mänskliga samhället i denna brydsamma situation? Det dåliga men bekväma svaret, om du frågar mig, är att sopa frågan under mattan i hopp om att den aldrig ska bli akut (ungefär som att vi inte bryr oss om att Sverige saknar ett försvar eftersom vi inte tror att det kan bli krig eller annan ofärd som måste hanteras med våld). Det goda men jobbiga svaret är att vi medborgare måste diskutera saken. Egentligen borde vi ständigt diskutera yttrandefrihetens gränser och stöta och blöta frågan eftersom vi aldrig kommer fram till ett slutgiltigt och korrekt svar.

En sådan diskussion kan förstås placeras på ett allmänt och abstrakt plan där flosklerna kan staplas på varandra så att åhörarna tappar intresset och distraherat börjar peta sig i näsan för att ha något att göra. Eller också kan man kasta sig rakt ut i den konkreta verkligheten, exempelvis genom att läsa en dom från Nyköpings tingsrätt som publicerats på ”Demokratbloggen”. Det är Demokratbloggens innehavare som fällts för hets mot folkgrupp och själv publicerar domen med egna kommentarer i rött.

Det är ingen tvekan om att domen är rättvis om man med rättvis menar att den följer lagarnas text och anda. Det är uppenbart att Demokratbloggens innehavare bryter mot lagen om hets mot folkgrupp. Men lagen om hets mot folkgrupp är en inskränkning av yttrandefriheten. Frågan är om denna inskränkning är bra. Det tål att resoneras kring.

Om jag vore skollärare och på allvar skulle diskutera med klassen om vilka gränser som bör uppställas för yttrandefriheten kan jag inte komma på något bättre övningsexempel än Demokratbloggen, ty där ställs allt på sin spets. Där finns nämligen ingenting förlåtande såsom exempelvis en illa uttryckt skärva av sanning som i någon mån skulle förmå oss att justera våra perspektiv. Demokratbloggen är tvärtom oförblommerat antisemitisk och rasistisk och därtill synnerligen osympatisk. Om någon i mitt sällskap hade uttryckt sig på detta sätt hade jag genast uttryckt mitt förakt och lämnat sällskapet.

Men det är skillnad på mig och staten. Jag kan avsky bigotta uppfattningar och visa min avsky ty det är min rättighet som medborgare likaväl som det är Demokratbloggens – i egenskap av medborgare – rättighet att i kraft av yttrandefriheten framföra vilka förgripligheter som helst. Eller? Ska han inte ha den rätten? Lagen om hets mot folkgrupp fråntar honom denna rätt.
Huruvida Voltaire sagt det som tillskrivs honom – nämligen att ”Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem” – är oklart, men devisen har med tiden kommit att förkroppsliga en radikalt liberal uppfattning om yttrandefriheten.

Jag är benägen att hålla med Voltaire eller vem det nu var som sa det. Jag tror att jag skulle vilja upphäva lagen om hets mot folkgrupp trots att det skulle ge fritt spelrum för stötande inlägg som Demokratbloggens. Fast jag är försiktigtvis lite osäker. Vad anser du?