Man vet inte om hjältar som Jesus och Sokrates någonsin existerat, men man vet att berättelserna om deras liv har haft avsevärt inflytande på mänskligheten och historien. Beskrivningarna av personernas livsöden är märkvärdigt lika. Vardera gav de människorna något oändligt värdefullt och för detta blev de båda två avrättade. Kanske finns en sensmoral.

Jesus var Guds son. Sedan skapelsen hade Gud varit arg på människorna för att de inte var så goda som Gud hade tänkt sig utan bara syndade hela tiden i stället för att genom ömsesidig kärlek och hjälpsamhet göra den jordiska tillvaron så paradisisk som Gud hade planerat.

När Gud hade prövat allt för att få människorna att ändra sig – till exempel bestraffningar såsom syndafloder, diverse folkmord, detaljerade regelverk etc – gjorde han ett sista, nästan uppgivet, försök att leda människorna på nya och bättre vägar. Han skickade sin son för att lära människorna hur de skulle bete sig. För att människorna skulle begripa att det var något särskilt med Jesus så hade Gud givit sonen magiska krafter, till exempel förmågan att väcka liv i döda människor och att utspisa femtusen män plus kvinnor och barn med fem bröd och två fiskar.

När så människorna började fatta att Jesus kanske hade någon specialrelation med Gud öppnade de öronen för hans budskap som var att paradiset skulle utbryta på jorden om människorna bara älskade sin nästa som sig själva. Vem som helst kan inse rimligheten och trovärdigheten i detta budskap. Om alla älskade sin nästa som sig själv skulle brottsligheten upphöra och alla krig ta slut. Ingen skulle svälta ihjäl ty andra skulle föda dem och så vidare. Även människor som hade tron kunde, liksom Jesus, göra underverk genom kärlek.

En del människor trodde på det där, men inte alla, och därmed var projektet dömt att misslyckas, ty om jag älskar dig som mig själv men du inte älskar mig som dig själv så kommer du bara att lura mig och jag att känna mig som en torsk.

Så människorna beslöt att döda Jesus. Jag tror, även om detta inte har med resonemanget att göra, att Gud vid det laget gav upp och slutade bry sig om människorna. Så småningom gav människorna igen och slutade tro på Gud.

Berättelsen om Sokrates är förbluffande lik berättelsen om Jesus. Även Sokrates hade magiska krafter däri att han var Greklands visaste man. Detta var fastställt genom det närmaste ett gudomligt meddelande man kunde komma, nämligen ett uttalande av oraklet i Delfi, som gav röst åt Apollon, konstens, diktens och vetenskapens gud.

Sokrates själv blev mycket häpen över utlåtandet från oraklet eftersom han själv ansåg att han inte begrep någonting. Han ägnade därför sitt liv åt att fråga andra människor om saker och drog slutsatser av vad de sa för att försöka få ihop något som kunde fungera som provisorisk sanning tills någon hade kommit på något bättre.

Min tolkning är att precis som Gud skickat Jesus för att lära människorna att göra jordelivet till ett gemensamt paradis så utsåg Apollon Sokrates till att lära människorna hur de skulle tänka rätt. (Med något slags facit i hand kan en nutida människa med viss trovärdighet hävda att Apollon varit mer lyckosam än Gud eftersom de framgångar mänskligheten åstadkommit beror mer på att de tänkt djupt och rätt än på att de älskat sin nästa.)

Den sokratiska intellektuella metoden är vetenskapens urmodell. Man vet ingenting. Man frågar. Man undersöker. Man observerar. Man frågar igen. Man skaffar sig en preliminär hypotes. Hypotesen presenteras av andra som i bästa fall inte heller vet något annat än vad verkligheten på detta sätt uppenbarat för dem. Och sådär håller människorna på tills det elektriska ljuset lyser och flygplanet kan flyga.

Men Sokrates budskap, liksom Jesu, krävde för mycket av människorna. De tålde inte att den frågvisa jäveln hela tiden besvärade dem med sin nyfikenhet och drog ned brallorna på dem genom att visa dem att de inte visste. De stod inte ut med det vetenskapliga tjafset utan dömde Sokrates till döden.

Jag undrar om det finns någon kosmisk makthavare som står högre än både Gud och Apollon som har konstruerat både dessa berättelsen som går ut på att människorna egentligen inte vill lösa sina problem utan hellre tar livet av vägvisarna. I oviljan att lösa problem och i avskyn mot folk som ser klart skulle man kunna hävda att nutida svensk politik fört mänskligheten till dess högsta stadium någonsin.