I min förra artikel om beteendeekonomi beskrev jag hur fältet uppstod för ungefär 50-60 år sedan (exakt startpunkt beror på vem du frågar) när några ekonomer insåg att man kunde förbättra de ekonomiska modellerna genom att inkludera kunskap från psykologin och sociologin, samt genom att göra psykologi-liknande experiment för att utforska hur konsumenter fattar beslut. Experiment efter experiment visade att människor inte fattar beslut på det sätt som ekonomer i allmänhet hade antagit – vi är känsliga för grupptryck, flockbeteende, vi använder tumregler istället för att göra exakta beräkningar etc. Allt detta gick tvärs emot den dominerande neoklassiska modellen för konsumentbeteende.

Det största problemet för beteendeekonomer var att man inte hade någon egen övergripande teori – att upptäcka att en modell är fel betyder ingenting om man inte har en bättre som kan ersätta den. Denna modell kom äntligen år 1979 när Kahneman & Tversky publicerade prospektteorin, en teori de senare skulle belönas med Nobelpriset för.

Vad innebär då prospektteorin? Att förklara hela teorin skulle göra den här artikeln obarmhärtigt lång, men något förenklat så kan man säga att vanlig ekonomi utgår ifrån att rikare innebär lyckligare – den som tjänar 30 000 är lyckligare än den som tjänar 20 000 (om alla andra faktorer som påverkar lycka är lika), som i sin tur är lyckligare än den som går på socialbidrag och får 8 000.

Prospektteorin däremot säger att det som verkligen spelar roll inte är din absoluta inkomst, utan huruvida du ligger över eller under ditt normaltillstånd. Om du brukade tjäna 15 000 men fått en löneförhöjning så att du nu tjänar 20 000, så är du antagligen lyckligare än den som tjänar 30 000 men brukade tjäna 35 000.

Vidare säger teorin att människor i allmänhet är mycket mer benägna att undvika förluster än de är att jaga vinster. En aktiehandlare som ligger på minus är villig att ta stora risker för att komma upp på plus igen, medan en som ligger på plus oftast mest försöker skydda sina vinster och investerar därför mindre aggressivt. Även pokerspelare uppvisar detta mönster.

Vad beror ”normaltillståndet” på? Generellt sett är det, som i exemplet ovan, den inkomst man är van vid. Dock kan normaltillståndet också påverkas av hur mycket ens släkt, vänner och kollegor tjänar – om du tjänar 50 000 och alla du känner tjänar 100 000 så upplever du dig antagligen som fattig vilket kommer göra dig deprimerad, trots att du tjänar mer än snittet. Samma sak för den som tjänar under snittet, men vars bekantskapskrets är ännu fattigare.

Detta koncept går hand i hand med det som brukar kallas ”the hedonic treadmill”. Kort sagt så kan materialistiska vinningar inte göra dig glad för evigt. Om du får en löneförhöjning så är du visserligen glad eftersom du nu tjänar mer än vad du är van vid (ditt normaltillstånd), men förr eller senare så vänjer du dig vid den nya lönen och din lyckonivå återvänder till vad den var före löneförhöjningen. Detsamma gäller om du köper en ny bil, nytt hus, eller något annat – du kan inte köpa till dig evig lycka. Generellt sett tar det högst ett år att vänja sig vid en ny inkomstnivå eller materiell tillgång.

Detta används ofta som ett argument emot materialism och kapitalism (vänstern vet inte skillnaden): Ökat materiellt välstånd är inte vägen till evig lycka, och därför spelar det ingen roll att kapitalismen utklassar socialismen på den punkten. Det är dessutom inte alls farligt att höja inkomstskatten; inom ett år så har ju folk vant sig vid att ha mindre fickpengar!

Detta är helt fel slutsats. Snarare så innebär ”the hedonic treadmill” att vi varje år måste öka vår levnadsstandard, eftersom effekten av förra årets ökning rätt snabbt ebbar ut. Kort sagt så behöver vi tillväxt för att vara så glada som möjligt, och tillväxt i sin tur kräver som bekant innovation. Vilken tur att vi har ett system (marknadsekonomi) som är helt överlägset när det gäller att fostra innovation! Särskilt bra på detta är ”råkapitalistiska” länder som USA.

Jämför detta med ett rent socialistiskt system, där vinsterna fördelas mellan arbetarna. Visst, första året får alla stora bonusar från pengarna som konfiskerats från le bourgeois och blir således lyckligare. Men, enligt ”the hedonic treadmill”, så försvinner effekten av denna engångsbonus rätt snabbt, och eftersom det socialistiska systemet inte kan producera nytt välstånd särskilt effektivt, så blir nettoeffekten över tid att folk blir mindre lyckliga än i en marknadsekonomi som ger stadig tillväxt (fast det behövde vi knappast beteendeekonomi för att bevisa…).

Vidare angående inkomstskatten så glömmer vänsterekonomer att beteendeekonomin också upptäckt att folk reagerar så negativt på orättvisa att de är villiga att göra saker som drabbar dem själva bara för att få hämnas på den de upplever har behandlat dem orättvist. Om någon upplever att de behandlas orättvist av staten, exempelvis genom att staten höjt deras inkomstskatt till en orimlig nivå, så kommer han eller hon att hämnas på ett eller annat sätt.

Även om man vänjer sig vid den nya lägre nettoinkomsten, så innebär det inte att man för den skull inte kommer att leta efter sätt att ”rätta till” orättvisan genom till exempel skattefusk, skatteplanering, eller genom att flytta sparade pengar till skatteparadis. Faktum är att de lär ta till sådana åtgärder även om det egentligen inte är värt det rent finansiellt (skatteplanering kostar ju i tid och revisorsutgifter), bara för att få ge igen! Vissa fastighetsägare har till och med förstört hus de äger bara för att undvika fastighetsskatten.

Att vi är mer rädda för förluster än vi är glada över vinster innebär bara att för att vi ska våga ta risker (som att satsa på ny teknologi eller på nya företag med originella affärsidéer) så måste vinstpotentialen vara stor. Ett bra argument mot dräpande kapitalbeskattning med andra ord! Visst ställer ”loss aversion” (som det formellt kallas) till med problem ibland, som när vissa aktiehandlare hamnar på minus och börjar göra helt galna chansningar för att vinna tillbaka pengarna. Eller alternativt, vägrar sälja en aktie som ligger på minus för att de inte vill erkänna för sig själva att de förlorat pengar. Som vanligt har dock marknaden redan börjat utveckla olika sätt att minimera detta problem, helt utan statlig intervention.

Vare sig prospektteorin eller ”the hedonic treadmill” är alltså argument emot marknadsekonomin eller för statlig intervention, och vi konservativa har inga skäl att frukta dessa beteendeekonomiska teorier.

John Gustavsson är doktorand i nationalekonomi på National University of Ireland, Maynooth och forskar inom beteendeekonomi. Han har sedan tidigare en Master’s degree i beteendeekonomi från University of Nottingham, ett av världens tre främsta universitet inom området. John är född 1991 och växte upp i Örnsköldsvik. Följ gärna John på Facebook.