Ibland får jag frågan hur jag lyckas prestera en (i bästa fall läsvärd och i vilket fall, som det verkar, potentiellt stötande) text om dagen år efter år. Hur får jag inspiration? Jag svarar att det inte handlar om inspiration. Jag vet inte varifrån folk fått uppfattningen att idéarbete och annan konstnärlig verksamhet handlar om inspiration. Det har jag aldrig märkt. Det handlar om arbete. Det handlar om att ställa sig vid snickarbänken och börja jobba.

Arbetet förenklas förstås av att alla skribenter, musikmakare och tavelmålare har sina teman som de kan repetera i olika variationer och pröva med nya infallsvinklar och perspektiv. Se på van Goghs blomstervaser. Själv har jag i några år varit besatt av att försöka förstå det nya Sverige, Sverige efter högervänsterperspektivet, Sverige efter borgarsocialistvinkeln, Sverige efter det så inövade och uttjatade konservativismliberalismsocialismideologipratet.

Jag vill veta och sätta ord på det som händer här och nu inför våra ögon. Några saker känns rätt väletablerade. En första väletablerad sak, det vill säga fast förankrad i åtminstone min skalle, är att det gamla Sveriges före demokratins genombrott härskande skikt, kapitalister och jordägare, gradvis har förlorat sin makt till ett politikervälde som började bli varmt i kläderna under perioden efter andra världskriget och firade sin kröningsceremoni som legitim makthavare i Sverige i och med den nya regeringsformen år 1974.

Låt mig bara för tydlighetens skull understryka sakens grundläggande betydelse. När nationer antar nya konstitutioner har något fundamentalt inträffat hos dem, normalt epokgörande maktskiften. 1974 års svenska fundamentallag – konstitution kallades tidigare så på svenska – ersatte 1809 års fundamentallag. Den nya regeringsformen var en bekräftelse på att politikerväldet tagit över kommandot.

Den andra alltmer väletablerade saken är att politikerväldet i samma veva började artikulera sin affärsidé, som var just det som jag kommit att benämna ”det välfärdsindustriella komplexet” och som sedermera av en borgerlig regering – observera att när politikerväldet tagit över så försvinner gradvis de gamla skillnaderna mellan höger och vänster, mellan borgerliga och socialister; nu står den avgörande motsättningen i stället mellan ett relativt enigt politikervälde och den nettoskattebetalande medelklassen – glorifierats som ett uttryck för att Sverige är en ”humanitär stormakt”. År 1975 antog en enhällig riksdag, som bevis på politikerväldets självsäkra nya inriktning, en proposition som i stort sett gick ut på att Sverige skulle välkomna migranter och ge dem fullständiga rättigheter, se mitt inlägg ”Mångkulturbeslutet måste upphävas” (25/3 2018).

I sin nya bok Landet där vad som helst kan hända beskriver Lars Åberg vad jag kallar för politikerväldets ambitioner kring år 1975:

Det svenska systemet behövde nu ett nytt projekt, ett långsiktigt om än odefinierat omhändertagande som på hemmaplan kunde spegla vår internationella roll som ledande biståndsgivare.

Genom att multikulturalismen anammades som ideologiskt rättesnöre kombinerades behovet av att ta hand om dem som inte var som vi själva med viljan att förklara att deras idéer inte var sämre än våra. Kring denna moraliska kärna av välvilja och tolerans byggdes en offentlig verksamhet… Man anställde brigader av tolkar, socialsekreterare, hemspråkslärare, kulturkompetenta brobyggare och integrationskonsulter… Som utväxt på dessa omhändertagandets näringar fick vi en projektindustri där infödda och utlandsfödda trampade runt i åratal utan att någonsin komma till dörren.

Åberg beskriver det välfärdsindustriella komplexets utveckling, det vill säga effekterna i den avdelning av det välfärdsindustriella komplexet som fick turboeffekt av migrationen.

Nu kommer den fråga som upptar mig. Att migrationen och de problem den medför är Sveriges svåraste akuta problem tror jag är uppenbart. Men vilket är det grundläggande dilemmat?

Jag är benägen att tro att grundproblemet är politikerväldet med dess PK-ideologi.

Migrationsprojektet har bara surfat på en djupare maktförändring i Sverige som gått ut på att beröva den nettoskattebetalande medelklassen – ”verklighetens folk” för att påminna om ett lyckat men alltför snabbt bortdribblat uttryck av förre partiledaren Göran Hägglund i kristdemokraterna – dess inflytande över nationens tänkande. Vad är PK-ideologin annat än en ständigt återkommande käftsmäll mot en medelklass som i sitt vanliga liv upptäckt, exempelvis, att det finns två mänskliga kön, inte 63 som en del påstår.