Vem behöver Annie Lööf?

Stefan Hedlund

Centerledaren Annie Lööf erbjuder en allt tydligare illustration av det gamla talesättet ”upp som en sol – ned som en pannkaka”. I början av hennes karriär som partiledare var det idel solsken och politisk värme. Hon överlevde mirakulöst skandalen då partiets nyliberala aktivister i början av 2013 presenterade ett förslag till idéprogram som bland annat talade varmt om fria gränser och fri invandring, om att ingen skall få styra över med vem och med hur många man kan välja att gifta sig, och om att arvsrätten måste anpassas till denna nya frihet. I valrörelsen 2014 lämnade hon goda prov på sin retoriska förmåga, och i samband med moderatledaren Anna Kinberg Batras dödsspiral i opinionsmätningarna började hon säkert se sig själv som nästa statsminister.

Hennes politiska strategi har varit att profilera sig som en av Alliansens ledande gestalter, samtidigt son hon hållit dörren öppen för att skamlöst hoppa av och göra upp med Socialdemokraterna. Hon hade inga problem med den ökända ”decemberöverenskommelsen”, som allt fler nu uppfattar som den svenska demokratins verkliga lågvattenmärke. Hennes viktigast politiska insats har varit att uppträda som den mest ivrigt gläfsande av alla de bandhundar som förföljt Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna.


Trots sin juridiska skolning har hon givit prov på en känsla för stringens och logik som uppenbarligen inte finner det märkligt att hävda att hon aldrig skulle kunna tänka sig att sitta i en regering som är beroende av just Sverigedemokraterna, samtidigt som hon förklarar att hon hellre skulle ”äta upp sin högra sko” än att sätta sig i en regering med Socialdemokraterna. Kanske hon i sin hybris tror att Centerpartiet skall nå sådana valframgångar att man kan bilda egen majoritetsregering?

Oavsett vad som må röra sig i huvudet på Annie Lööf, så börjar verkligheten komma farligt nära hennes visioner. Förvandlingen till politisk pannkaka har ingen viktigare orsak än att det är valår, och att väljarna börjar ge allt tydligare prov på att man inte uppskattar de konster hon och Centerpartiet har excellerat i.

När hennes politiska dödsruna skall skrivas kommer den inte att handla så mycket om månggifte och allehanda former av exotiska samlevnadsmönster. Den verkliga vattendelaren var de 9 000 ensamkommande flyktingbarnen från Afghanistan. Trots massiv kritik från både lagråd och allehanda andra tillfrågade instanser, kunde Lööf inte avhålla sig från att förklara att hennes egen moraluppfattning måste äga företräde framför svensk lag. De stackars barnen måste få stanna – av humanitära skäl.

Som kandidat till posten som svensk regeringschef borde Annie Lööf kunnat förväntas ägna åtminstone någon liten tid åt att sätta sig in i fakta i en fråga som har så stor politisk (och ekonomisk) sprängkraft. En granskning genomförd av Expressen har visat att av de 9 000 ”barnen” har 78 procent sannolikt ljugit om sin ålder, att 99,4 procent är män, att 0 procent har giltiga id-handlingar, och att kortare handläggningstider sannolikt inte hade ökat deras chanser att få asyl. Att de trots detta skall beredas möjlighet att stanna, blott genom att låtsas studera, är så absurt att det svenska språket inte räcker till för att sammanfatta.

Juristen Annie Lööf upplever dock uppenbarligen inte att något av detta är tillräckligt besvärande för att väga upp hennes ”moraliska” beslut att sätta rätten, och lagakraftvunna beslut om utvisning, ur spel. Hon tycker uppenbarligen inte heller att det var tillräckligt besvärade att hon genom att i en så kontroversiell fråga ta så tydlig ställning emot Alliansen skulle åsamka planerna på en Alliansregering betydande skada.

Haveriet för den politiska strategi som så länge syftat till att samtidigt sitta på samtliga stolar blev tydligt när hon efter att först ha kört över allianskollegerna i frågan om ”flyktingbarnen” valde att läxa upp moderatledaren Ulf Kristersson, då denne talade sig varm för en uppgörelse med Socialdemokraterna om migrationen. Kristersson skulle passa sig noga för att göra egna solospel. I Annie Lööfs föreställningsvärld är det bara Annie Lööf som har rätt att göra precis som hon vill, och att kräva att alla andra skall anpassa sig till detta.

Lööf har uppenbarligen räknat med att hon genom att så lättfotat röra sig över gränserna mellan blocken inte bara skulle kunna maximera sitt eget röstetal i det kommande valet. Sannolikt har hon också sett sig själv i ett slags vågmästarposition, där hon skall kunna diktera villkoren för bildandet av en ny regering.

Kanske kommer hon också att lyckas suga åt sig en hel del röster från Miljöpartiet, som tycks vara besatt av att begå politiskt självmord, och från vänsterfalangen i det Socialdemokratiska partiet, som tycks vara minst lika besatt av att provocera fram ett verkligt katastrofval. Men det kommer att vara klen tröst.

Lööfs förvandling till pannkaka provoceras fram av att hen är på väg att surra sig till masten på det skepp som styrs av de rödgröna aktivister som gått i bräschen för senare års fullständigt förödande identitetspolitik. Även om det leder till att hens parti faktiskt får fler röster, kan hen nog, mot bakgrund av den allmänna opinionens allt tydligare kantring i en migrationskritisk riktning, glömma att komma ifråga för någon post i en ny regering. Den helt avgörande fråga nästa regeringsbildare måste ställa sig är – vem behöver Annie Lööf?